Birgitta Andersson – en älskad komedienn

Sju månader gammal fick den blivande skådespelerskan en ny far.

Den ”gamla” hette Johan Sjöö och var handlare sydväst om Mariestad.

Den andre hette Karl Andersson och var ...

... ja, även han handlare sydväst om Mariestad, faktiskt.

För Ulla Birgitta Helena, som hon kristnades till efter födseln den 20 april 1933, hade något udda hemförhållanden.

Växte upp i byn Halvfara

Huruvida hon under uppväxten i byn Halvfara hade kontakt med sin biologiske far, bosatt i Björsäter blott fyra mil bort, är en smula oklart.

Hon talade aldrig om denne Johan Sjöö, med vilken mamma Viola som 25-åring haft en flyktig kärlekshistoria.

Däremot uttryckte hon ofta en stor sympati för den man som sedan glatt adopterat henne.

Karl Andersson var något av byns starke man som drev lanthandel, bensinmack, mejeri, grusgrop och tillhandahöll ”högpotenta grishannar”.

Han var gladlynt, rejäl, snäll och uppenbart stolt över sin söta bonusd­otter.

Svenska öden & äventyr Svenska öden & äventyr

Läs även: Teskedsgumman blev störst på jul-tv

”Mamma hade träffat min älskade styvfar när de båda sålde ost på Mariestads torg” visste Birgitta Andersson att berätta. ”Mamma var då gravid med mig och ensam. Senare fick jag veta att jag var adopterad av mannen jag trott var min riktiga pappa. Och därför var nog mamma lite extra mån om mig.”

En ny pappa via några ostar, alltså.

Förklaringen var delvis att Birgittas morfar Otto var mejerist. I övrigt var mammas sida av familjen mera förtrogen med saltvatten än mjölk.

Innan Otto gick iland hade han varit eldare och hans båda äldre bröder också mönstrat på fartyg.

Birgitta Andersson stod på scen tidigt

Att Birgitta som 28-åring skulle få sitt stora genombrott som Mona i det galna sjödramat Att angöra en brygga låter nästan som en tanke.

Dit hade dock vägen varit både lång och slingrig.

Som barn hade hon visserligen tidigt stått på scen, inte minst på klassens roliga timme. Både pappa och mamma var dessutom lite av lokala teaterapor, skrev verser och ägde sångröster. Stundade det bröllop eller kalas i bygden, var de ofta värdpar.

Men när Birgitta som tonåring berättade att hon ville bli skådespelare på heltid slog de bakut.

”Skådisar ansågs vara löst folk som levde i synd, var uppe sent om kvällarna och gick på krog” mindes Birgitta.

”Mamma sa till och med att jag aldrig mer skulle få se henne i livet om jag valde den yrkesbanan.”

Kom inte in på scenskolan

Fast huruvida det låg något allvar bakom hotet är tveksamt. Efter att ha spruckit på tröskeln till scenskolan – bisarrt nog för att hon ansågs behärska tung rysk dramatik men inte komik – vågade Birgitta aldrig göra något omprov:

”Jag vände efter två hållplatser av rädsla att hitta mamma död när jag kom hem. Men när jag klev innanför dörren var hon precis som vanligt.”

Så kanske var mammas melodramatiska utspel mest ett uttryck för den speciella humor som präglade familjen? Eller möjligen kärlek?

Lilla Birgitta skolades nämligen tidigt att bry sig om de som inte hade det så lätt.

Morfars syster Henrietta led av epilepsi och i kyrkböckerna noterats som ”idiot”.

Svenska öden & äventyr Svenska öden & äventyr

Läs även: Att angöra en brygga – den roligaste svenska filmen någonsin?

Ändå vårdades hon hemma till sin död som 20-åring.

Själv följde Birgitta varje dag en flicka med Downs syndrom till skolan.

Samma brist på fördomar och egoism skulle med tiden göra henne till en omtyckt kollega och vän inom ett skrå som annars kunde vara fullt av vassa armbågar.

Längtade bort från landet

Skäll av sina föräldrar hade hon i sin tur blott fått en enda gång, mindes hon:

”Jag hade krupit omkring i min nya finklänning i hönsgården. Då var mamma inte så glad...”

Längtan bort från den lantliga långsamheten var dock stark.

”Halvfara var verkligen en liten håla, tio år efter sin tid. Pappa var först med att ha bil, en T-Ford, och pojkarna kom hem till oss för att få en skvätt bensin att stryka på kinderna före danserna. Sedan låg de bra till hos flickorna när de bjöd upp …”

Allt oftare drömde hon sig bort och började skriva påhittade brev till sig själv.

”Där låtsades jag vara en framgångsrik dam och beskrev alla fina middagar och fester jag upplevt.”

17 år gammal hade drivkraften vuxit så stark att hon till slut flyttade till Göteborg.

Där träffade hon på ett gäng andra tonåringar med skådisdrömmar, bland annat blivande Knäppupp-kollegan Gunwer Bergkvist, och bildade den kringresande Atelierteatern.

”I början såg jag mig själv som en tjusig tragedienn. Men så småningom insåg jag att komedin låg bäst till för mig. Jag skulle bland annat spela ett lik som vägrade dö och publiken tjöt av skratt!”

Birgitta Anderssons första filmroll

Första filmrollen kom åtta år senare i Åsa-Nisse flyger i luften av den lika utskällde som folkkäre regissören Ragnar Frisk.

”Att göra Åsa-Nisse ansågs inte riktigt rumsrent. Men jag hade inte råd att tacka nej till gaget på 200 kronor om dagen. Frisk gav mig uppdraget att köra en bil utan att förstå att jag saknade körkort. Så de fick knuffa fordonet framåt på nåt vis.”

Ytterligare fem år senare, som 26-åring, fick hon sitt stora genombrott i Hagges ruinspel, varefter hon snart var en favorit hos såväl Karl Gerhard som Hasseåtage och Povel Ramel.

Resten? Ja, den kan de flesta som vuxit upp med Teskedsgumman, Trolltider, Från A till Ö och ett antal Jönssonligor.

Birgitta Anderssons kärleksliv

Nästan lika bekant var ett tag Birgitta Anderssons kärleksliv, som speciellt under 60-talet genererade åtskilliga löpsedlar.

I tjugoårsåldern hade hon blivit förälskad i en fransman, men slagit bakut när han ville ha henne som hemmafru i Paris.

Ett tag var hon sambo med konstnären Björn Linderoth, innan hon 1965, mitt under inspelningen av Att angöra en brygga gifte sig med den norske journalisten Anders Bye, som hon träffat i samband med en intervju.

”Men du får bara ledigt om du lovar att inte byta efternamn” sa regissören Tage Danielsson som förstått att ”Birgitta Andersson” redan var ett begrepp inom komedifacket.

Några år senare var norrmannen dessutom utbytt mot Kar de Mummas son Carl Zetterström. Denne var 18 år yngre än Birgitta, vilket orsakade visst hallå i spalterna.

Varvid Carl Z, som han kallades, svarade med att specialskriva revynumret Vad är det för fel på 1933-års modell? till sin käresta – och dessutom omsider bli far till hennes andra barn, dottern Hanna.

Svenska Öden & Äventyr Kultur

Läs även: Varning för Jönssonligan – en publiksuccé och svensk klassiker

Togs väl emot i hemstaden

Men profet i sin egen hemstad?

Jo, det blev denna hyperbegåvade komedienn också med tiden.

När Birgitta Andersson i mitten av 1960-talet återvände till Halvfara som medlem av Povel Ramels Knäppuppgäng, blev det bokstavligen talat slagsmål om biljetterna.

Alla – inte minst de tidigare så skeptiska föräldrarna Karl och Viola – ville också se byns första riktiga kändis äntra scenen.

Och ingen blev besviken. Efteråt raglade folk ur salongen tårögda av skratt. Tänk att handlarens dotter kunde vara så kul!

Fast en gubbe som åsett föreställningen sa en smula skeptiskt:

”Ja ho va ju roliger, men ho va la fuller?!”