Popstjärna, skådespelare, regissör – Amy Deasismont har hunnit mer än de flesta

Amy Deasismont är bara 34 år, men har redan en karriär som är längre än de flestas. Att läsa hennes CV inom musik, konståkning, skådespeleri och regi, kan lätt göra en dubbelt så gammal person ganska irriterad och avundsjuk.

Dessutom ser hon fortfarande väldigt ung ut, något som hon blir oväntat glad över att höra.

– Jag fick ofta den kommentaren när jag var yngre – men nu trodde jag att jag hade tappat det, säger hon med ett skratt.

– Fast jag fick förstås visa leg på systemet förra veckan …

”Svärtan” utspelar sig i Stockholms skärgård 

Det är en solig dag och vi försöker få en bild så nära vattnet som möjligt. Det är nämligen här i Stockholms skärgård som serien ”Svärtan” utspelar sig. Amy är manusförfattare och regissör till sommarens stora satsning i SVT, tillsammans med Björn Stein och Melina Maraki. Serien är en suggestiv thriller om vänskap, mod och lojalitet som utspelar sig under Live Aid-sommaren 1985. Eftersom det bygger på en bok av skräckmästaren John Ajvide Lindqvist så dyker det förstås också upp något oförklarligt mitt i idyllen. Men framför allt är det en skickligt berättad skildring om att vara i gränslandet mellan att bli vuxen och lämna barndomen bakom sig.

– Jag minns verkligen själv den känslan, säger Amy Deasismont. Alla vänner höll på att förändras och jag bara kände ”hjälp, jag hänger inte riktigt med”.

– För mig var det nästan lite skrämmande – varför kan vi inte bara göra som vi alltid har gjort? Får jag fortfarande leka med mina Barbiedockor eller måste jag gömma dem?

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Rolf Lassgård är lyckligt skild – och nyförälskad: ”Det är ännu bättre att bli kär på äldre dar”

Slog igenom som Amy Diamond som 12-åring

Den där perioden är intressant att ­utforska, menar hon, och kanske skulle en hemmapsykolog säga att det var för att hon knappt hann med den här tiden själv. Bara 12 år gammal slog hon igenom som barnstjärna och världshiten ”What’s in it for me” känner många fortfarande igen. Då var artistnamnet Amy Diamond och ”På spårets” programledare Kristian Luuk blev högst generad när han gav Amy fel efternamn i senaste ­säsongen av programmet.

– Jag tar inte illa upp. Men för mig var det verkligen ett annat liv, även om jag fortfarande är väldigt stolt över min musik, säger hon.

Så när kände du dig vuxen på ­riktigt?

– Det där pendlade verkligen. När jag var tretton så trodde jag att jag aldrig skulle bli äldre. Jag är typ fullärd tänkte jag. Och sedan blev det tvärtom i tonåren. Supermycket osäkerhet och bara liksom, åh, vem är jag?

– Men, säger hon, senast igår såg jag att tvålen var slut, och att vi hade en sådan här påse för påfyllning hemma. Då tänkte jag att ”det tar många år att bli vuxen, men nu tror jag att det händer på riktigt” – vi har refilltvål i skåpet!

Tävlade i konståkning

Hon beskriver sig som passionerad och envis (som intervjuare skulle du också lägga till snabbpratad och rolig). Redan som sexåring började hon tävla i konståkning och vann flera guldmedaljer i disktriktmästerskapen hemma i Jönköping, men musiken tog snart över.

– Ja, jag älskade att sjunga, så fort det var någon talangtävling på något köpcentrum anmälde jag mig. Jag brukade tysta min mamma när jag var liten för att jag ville höra min egen röst.

2004 deltog hon sedan i tävlingen ­”Super troupers på TV4”, och kom på fjärde plats i finalen. Ett år senare slog hon igenom med ”What’s in it for me?”.

Amy fick snabbt leva vuxenliv ena dagen med repetitioner, intervjuer och konserter, för att nästa dag sätta sig i skolbänken för att plugga matte och svenska. ”Ibland kände jag mig som en alien som landade i en främmande värld när jag var tillbaka i skolan”, beskriver hon. Samtidigt fanns mamma och pappa hela tiden med, som en trygghet och en fast punkt.

Vågade inte släppa kontrollen

Priset blev mindre frihet.

– Du får ju välja bort saker för att prestera, det kostar alltid något. Jag vågade till exempel aldrig riktigt släppa kontrollen, rädd för att det skulle börja pratas om jag ville gå ut och festa till ­exempel.

Först när Amy många år senare flyttade till Stockholm släppte rädslan helt och hållet.

– Herregud, nu är jag 23 år, tänkte jag. Det är inte någon som kommer skjuta mig om jag är full på Götgatan … Jag hade nog varit lite av en slav under mitt konsekvenstänk.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Gustaf Hammarsten om sin mörkare sida: ”Jag är hämndlysten och äregirig”

Något behov av att göra upp med bilden av en gullig barnstjärna har hon dock inte haft.

– Nej, jag har aldrig känt att jag måste göra något riktigt sjukt. Jag förstod väldigt tidigt att det förväntades av någon som mig, som började jobba som artist så tidigt. Jag blev nästan lite trotsig då. Om ni tror jag ska göra det, vill jag göra tvärtom.

Amy Deasismonts skådespelardebut

Nio år gammal hade hon sin första lilla roll som skådespelare i serien ”De drabbade”.

– De kom till min dansgrupp och letade efter barn med småländsk dialekt, jag räckte upp handen direkt fast jag inte ens hade det. Det roliga är att den regisserades av Björn Stein – och nu jobbar vi tillsammans med ”Svärtan”.

Men var kommer det här drivet ifrån?

Amy funderar en stund.

– Båda mina föräldrar har alltid uppfostrat mig och alla syskon efter devisen att ”inga drömmar är för stora”. Och den känslan har jag fortfarande med mig i kroppen om jag känner mig osäker. Jag tänker att ”om den personen kan stå där på scenen, då kanske jag också kan det”.

– Sedan kan jag också bli ganska ­hyperfokuserad när jag gör något, jag gillar att gå in i saker. Och som sagt väldigt envis ... Om ingen tror att jag klarar det, blir jag ännu mer att ”nu ska ni få se”. Motgångar sporrar mig snarare än sänker mig.

”Thunder in my heart” belönades med Kristallen

Ett bevis på det är den Kristallen-­belönande serien ”Thunder in my heart” som Amy både skrev manus till, spelade en av huvudrollerna i och regisserade en del avsnitt av. I sex år höll hon på att pitcha serien för olika bolag innan hon fick napp.

– Det är klart att jag ibland tänkte att ”vänta nu, har jag bara lurat mig själv att det här är bra?”. För jag var ju övertygad om det själv! Men i efterhand kan jag ju se att det kanske var bra att det fick ta lite tid.

Serien blev ju otroligt hyllad – en skön revansch?

– Ha, ha, nej, möjligtvis en liten känsla av att ”jag sa ju det, ni skulle lyssnat på mig!”.

Amy Deasismont känner sig hemma i filmvärlden

Att hamna i filmvärlden var som att hitta hem för Amy Deasismont. Redan 2014 fick hon ett genombrott som skådespelerska i Sanna Lenkens film ”Min lilla syster” och blev guldbaggenominerad.

– Att få utlopp för andra sidor av mig själv, med lite mer mörker än vad jag kunde visa i min musik, kändes fantastiskt. Sedan älskade jag att man arbetade så tydligt i grupp. Som artist var det så ensamt, det var jag som skulle axla allt på scenen.

– Jag blev också jätteförälskad i de här vänskaperna som kunde utvecklas under en inspelning. Att filma blev verkligen ett skifte, jag kände att det här vill jag ju hålla på med varje dag!

Icakuriren Kultur

Läs även: Eva Melander fick sju missfall: ”39 år är väldigt sent att komma på att man vill ha barn”

Växte upp med fem syskon

Att Amy trivs att arbeta i ett film­team är kanske inte heller så konstigt, uppvuxen i en storfamilj som hon är. Hon har fem syskon och gillar att ha sällskap.

– Jag tycker om att ha människor runt mig hela tiden. Vi är också en ­väldigt pratig familj där alla är väldigt ­uttrycksfulla.

Ingen i släkten har någon musik- eller teaterbakgrund,

– Nej, ingenting alls, det är det som är så konstigt. Vad fasen hände!

Jobbigt fylla 30

34 år gammal så känner Amy också att hon har börjat landa. Att blanda ­manusskrivande med regi och skådespeleri känns som en perfekt mix. Den stora 30-års krisen klarade hon av med viss ångest.

– Den var oväntat jobbig. Jag hade alltid tänkt att jag skulle må så bra, så det blev liksom krisen. Att jag trodde att jag skulle må på ett visst sätt och sen var det inte alls så. Jag hade heller inte orken att fixa en stor fest, vilket jag alltid hade fantiserat om att jag skulle ha.

– Att fylla jämt, det är sån tidsmarkör. Det öppnar upp för att du ska börja fundera på hela ditt liv, vilket ju är överväldigande för vem som helst. ”Vad ska hända på andra sidan”? När du sedan är där – så händer ju ingenting. Det är en så läskig nedräkning och efter det bara ”jaha”. Du är exakt samma person som tidigare.

Amy Deasismont medger också att hon är väldigt prestationsdriven. Hon gillar att pusha sig själv till gränsen. Som yngre kunde hon drabbas av ångest, kanske grundad i prestationsångest.

– Men det var inget jag riktigt kunde sätta ord på som barn, det var mer en känsla av att känna sig lite konstig. När jag blev 19–20 år var känslan mycket kraftigare, vad är det för fel? Jag försökte hela tiden fokusera på hur jag skulle få bort den.

– Nu som vuxen, med all terapi som jag gått i, har jag förstått att det är en känsla som aldrig helt kommer att försvinna. Istället för att försöka få bort ångestkänslorna till varje pris, så ­accepterar jag att de kommer och går. Det är befriande.

Taskig mot sig själv

Men är du duktig att klappa dig själv på axeln? Du har trots allt ­redan hunnit med en del?

– Det jobbiga är ju att man är så himla taskig mot sig själv. Jag känner alltid att jag måste göra mer. Det tror jag å andra sidan är en känsla som hela vårt samhälle uppbyggt kring, för att piska oss till att gå vidare. Men det är viktigt att påminna sig själv om att stanna upp ibland och vara lite snäll.

I ”Svärtan” är det många debutanter med. Har du något råd till dem som blivande barnstjärnor?

– Det kan ju bli väldigt överväldigande! Men jag skulle säga att för att det ska vara värt det, så måste man verkligen tycka om själva arbetet. Framgång kommer och går genom livet och det kan aldrig vara ens motor. Det är väldigt lätt att lägga sitt värde i hur omtyckt man är eller hur bra det går för en. Men om du verkligen älskar jobbet, som att gå upp fyra på morgonen för att spela in film, om det verkligen är ens dröm och fokus, då kommer allt annat lösa sig. Då kan du alltid återkomma till känslan arbetet ger dig och strunta i allt brus runtomkring.

Icakuriren Kultur

Läs även: Lastbils-chaffisen Peter Gantman knep huvudrollen: ”Skulle bara köra min son till provspelningen”

Just nu skriver hon på en kärlekshistoria som hon hoppas kan bli ett färdig tv-manus så småningom. Men det som tar upp nästan all tid utanför jobbet är att planera veckans löpturer. När hon berättar om sitt projekt så är det på sätt och vis Amy Deasismont i ett nötskal. Hon hade aldrig tidigare varit en löpare, men när hon hejade på en kompis på Göteborgsvarvet ifjol så insåg hon plötsligt att ”jag har samma ben, armar och organ. Jag borde också kunna springa”. Så nu är Amy mitt uppe i en löparutmaning med sin syster och några vänner. Det började med fem kilometer i veckan och de har sedan lagt på en kilometer per vecka.

– Nu är vi uppe i 17 kilometer, så vi får se hur länge vi kan hålla på innan folk börjar kasta in handduken. Jag kommer inte att vara först!