Kalle Lind: Minns någon ”tabascofredag”?

Min svärfar, pensionär sedan x antal år tillbaka, berättade att han funderat över vilka avtryck han gjort under sitt långa arbetsliv. Varje dag i fyrtiofem–femtio år av sitt liv har han, som de flesta av oss, gått upp på morgonen, tagit sig till en arbetsplats och gjort sitt pensum. Hur såg hans påverkan ut? Vad hade han åstadkommit? Jag vet inte vad jag förväntade mig, men jag vet att jag inte förväntade mig den redogörelse jag fick.

Jag känner en del människor i svärfars ålder som vid en sådan tillbakablick nog hade låtit en smula självgoda. Tillbakalutade och bredbenta hade de berättat för mig om alla sina stora insatser, alla sina tacksamma medarbetare och alla sina intjänade miljoner. Andra skulle nog snarare låta bittra när de sett tillbaka: Var det värt det? Till vilken nytta? Varför gjorde jag inte nåt helt annat istället?

Inte min svärfar. Han log snett och brett när han berättade att han lyckats erinra sig tre tydliga avtryck han gjort genom åren.

1. På en av sina arbetsplatser införde han tabascofredag. Det innebar, om jag förstod honom rätt, att man om fredagar droppade tabasco på sin lunchrätt oavsett vad lunchen i sig bestod av. Jag blev inte riktigt klok på om han fick med sig någon annan på det här projektet, men jag tror att det främst var han själv som blev drabbad.

2. På en annan arbetsplats införde han ett belöningssystem. De arbetskamrater som var trevliga mot honom utsågs till brons-, silver- respektive guldvän. Var någon lite retsam vid fikabordet kunde vederbörande omedelbart degraderas, från guld- till silvervän eller, om de varit riktigt snorkiga, raka vägen ut från prispallen. Detta höll hans arbetskamrater lagom på tårna. De flesta brydde sig förstås inte ett dyft om vilken symbolisk medalj de bar för tillfället. Merparten av arbetskamraterna var lyckligt ovetande om att systemet överhuvudtaget fanns.

”Från och med nu använder vi alla begreppet småcitrus!”

3. På ytterligare en arbetsplats, där han innehade någon sorts chefsposition, införde han en regel. Varje vecka anlände en fruktkorg till jobbet och varje gång utlöste den exakt samma diskussion vid fikabordet: Är detta clementiner eller satsumas? Efter att ha lyssnat på det meningsutbytet en gång för mycket skickade svärfar ut ett massmejl: ”Från och med nu använder vi alla begreppet småcitrus!” Påföljden blev att det därefter blev väldigt tyst på fruktstunderna.

Jag frågade om han trodde att något av dessa avtryck – tabascofredagen, belöningssystemet, småcitrusdekretet – blivit bestående. Svärfar ruskade glatt på huvudet och log ännu bredare när han sa: ”Det kan jag inte tänka mig.”

Det framgår förmodligen redan av att jag skrivit den här krönikan, men jag understryker det gärna som slutkläm: Jag är väldigt förtjust i min svärfar.