Ingen tror mig när jag säger det, men jag slåss hela tiden mot min inre stofil.
Jag brukar säga att jag föddes med tweedkavaj och pipa och att det måste ha varit en mycket svår förlossning. Som ung var jag gammal. Min musiksmak var daterad. När tuffa killar i jeansväst kom fram på skolgården och sa ”synth eller hårdrock?” så svarade jag ”Povel Ramel”.
Varje ny teknisk innovation som kommit under min levnad har jag varit skeptisk mot. Behöver vi verkligen det här när allt som vi har funkar? Varför ska vi ha telefoner i fickan? Och varför ska de kunna visa film? Vi har ju telefoni och television i väggen hemma? Varför ska vi ha nya och digitala ljudformat när vi har gamla och knastriga? Varför ska vi sms:a när det finns röksignaler?
Läs även: Kalle Lind: Jag blev misstänksam när jag möttes av ett stort leende
En late adopter
Inom marknadsekonomin pratar man om early adopters: de som är tidiga med att anamma den nya teknologin. Jag har alltid varit en late adopter. Jag vägrar att befatta mig med ett nytt format tills det är garanterat fritt från barnsjukdomar eller åtminstone till dess jag inte har något val.
Men med allt detta sagt: bara för att det är så jag lever, så betyder det inte att det är så jag vill ha det. Det är inte av princip jag har gjort mina val, utan av oförfalskad lättja. Och ju äldre jag blir, desto mer ocharmig tycker jag själv att min konservativa sida är. En femårig gubbe kan vara riktig gullig, en tjugoårig gubbe kan vara en smula originell, men en gubbig gubbe är bara förutsägbar.
Fördelar med den tekniska utvecklingen
Det är helt enkelt lite för lätt att vara negativ. Det är en större utmaning att bejaka. Så om jag förr letade argument mot den tekniska utvecklingen, så försöker jag idag se dess fördelar.
En fjortonårig väninna till familjen ligger långtidsinlagd på lasarett. Otäck sjukdom, plågsamma behandlingar. Skräck och ångest. Hon berättar om fröjden hon känner över varje sms, varje snap, varje emoji, varje ljudmeddelande: ”Hade jag legat här på förr-i-tiden så hade det ju dröjt flera dygn mellan varje svar.” Förr hade det tagit hennes kompisar ett par dagar att skriva ett brev, frankera det och posta det, sedan hade det tagit posten ett dygn att frakta det och sedan hade hela processen börjat om när brevet skulle besvaras.
Läs även: Kalle Lind: I mitt nästa liv ska jag bli Siw Malmkvist
Tack vare de däringa mobiltelefonerna, som vi ålderstigna har en tendens att bara se problem med, kan kidsen kommunicera med sin sjukliga kompis. Och de kan göra det snabbt, så snabbt att det ger henne en känsla av att faktiskt vara med i det dagliga tugget. Ständigt uppdaterad på skolgårdssnack och lärarskvaller kan hon delta på distans, trots att hon ligger isolerad på mils avstånd.
Det låter kanske banalt när man lägger fram det, men för mig var det en aha-upplevelse. Allt nytt är inte dåligt. Vissa nyheter kan faktiskt vara riktigt bra.
