Victoria Dyring om tiden efter hjärtoperationen: ”Jag åkte in och ut på intensiven”

Till slut hände det som både ­Victoria Dyring och hennes ­läkare hade väntat på. Hon befann sig i Italien, där familjen har sitt andra hem. Den här gången var hon där ensam för att arbeta, och på morgonen gjorde hon som så många gånger tidigare: snörde på sig löparskorna och gav sig ut på sin vanliga fyrakilometersrunda.

– Jag hann bara några hundra meter innan jag föll ihop. Jag förstod direkt vad det handlade om. Enkelt förklarat hade hjärtat drabbats av ett slags elfel – det signalerade att ansträngningen blivit för stor. Som tur var ­tuppade jag inte av, utan kunde ta mig hem. Men hjärtat fortsatte att slå i en ojämn rytm. Jag hade ändå sinnesnärvaro nog att berätta för en granne vad som hänt. Det kan vara bra för henne att veta att jag inte mår riktigt bra, tänkte jag. Sedan ringde jag min läkare i Sverige och ­berättade.

Opererades efter löpturen

Victoria behövde aldrig söka vård i Italien, utan kunde som planerat resa hem till Sverige dagen därpå. Hon var inte ens särskilt orolig. Hon har vetat att hjärtat förr eller senare skulle säga ifrån, men inte på ett sätt som är akut livshotande.

– Min läkare på Karolinska sa att han hade väntat på att symtomen skulle komma – och att det nu var dags för operation. De ville att det skulle ske så snart som möjligt och jag opererades strax efter jul.

En av Sveriges mest profilerade ­vetenskapsreportrar har nu alltså själv blivit patient. Vi är vana att se Victoria Dyring som programledare för SVT-program som ”Vetenskapens värld”, och tidigare ledde hon barnprogrammet ”Hjärnkontoret”. I många år har hon dessutom varit en i kvartetten som lotsar tittarna genom Nobelsändningarna.

Victoria Dyrings föräldrar var journalister

Hon är uppvuxen i Bergsbrunna utanför Uppsala, i en familj där vetenskapen stod i centrum. Båda föräldrarna var vetenskapsjournalister, och pappan var vetenskapsredaktör på Dagens Nyheter.

– Jag präglades starkt av mina föräldrars intresse för vetenskap, och framför allt för hur man kommunicerar den. I dag lever ingen av dem längre, och i julas gick jag och min syster igenom deras gamla saker. Pappa var med och startade magasinet Forskning & Framsteg, och vi hittade en gammal intervju där han pratade om hur viktigt det är med ett språk som läsarna faktiskt förstår. Där kände jag: check på den – vi har samma ambition, säger Victoria och skrattar.

Hon läste vetenskapsteori och kurser i naturresurser på universitetet, men siktade egentligen på en helt annan bana. Hon utbildade sig vid Calle Flygare Teaterskola och Scenstudion, arbetade som lärare i improvisationsteater och tävlade i teatersport.

Programledare för ”Hjärnkontoret”

– Men när ”Hjärnkontoret” sökte programledare skickade jag in en ansökan. Alla de där erfarenheterna – från vetenskapsteori till improvisationsteater – visade sig vara en oväntat bra kombination. Jag fick jobbet. Och fasen vad roligt vi hade. ”Hjärnkontoret” kommer alltid att ha ett särskilt skimmer för mig. Det var en tid präglad av experimentlusta. Programmet sändes i bästa sändningstid och nådde inte bara barn, utan också en stor vuxenpublik. Det byggde på barnens frågor. De kunde vara lekfulla och underhållande, men svaren var ofta ganska komplexa. Jag fick verkligen träna på att förklara så att folk förstår.

”Hjärnkontoret” blev också en perfekt språngbräda till det som följde – ett fortsatt arbete med vetenskap i olika SVT-program. Att kommunicera ­vetenskap ställer höga krav, konstaterar Victoria Dyring, inte minst i en tid präglad av fake news och konspirationsteorier. Samtidigt är publiken krävande: många tittare är djupt intresserade och har egna specialkunskaper inom olika områden.

– Jag måste hela tiden sätta mig in i nya saker, och det tar förstås längre tid för mig än för någon som har disputerat i ämnet. Men det är heller inte jag som är experten – min viktigaste uppgift är att förmedla och granska forskarnas kunskap. Och sen måste jag som journalist avgöra vilka områden som är värda att följa och vilka personer vi bör hålla koll på. Vid det här laget har jag jobbat i många år och kan luta mig ganska mycket mot min erfarenhet.

Hemmets Journal Hälsa

Läs även: Arvid fick nytt hjärta efter 18 år: ”Min största rädsla var att inte träffa någon att dela livet med”

Viktoria Dyring i serien ”Victorias hjärta”

Men det här är första gången Victoria Dyring är så personlig och berättar om sin egen historia. I en ny dokumentär­serie på SVT skildrar hon sitt hjärtproblem. Hon har haft ett blåsljud sedan hon var bebis. På den tiden bedömdes sådana blåsljud – ett litet hål i hjärtat – oftast som något som växer igen av sig självt.

– Men mitt blåsljud växte aldrig igen. Vid en rutinoperation för snart 25 år sedan ville kirurgen gå till botten med blåsljudet och det gjordes en utredning.

Victoria fick reda på att hon hade mitralisinsufficiens, som är en av de vanligaste klaffsjukdomarna i hjärtat. Det är dock relativt ovanligt hos yngre personer.

– Beskedet gjorde mig, ärligt talat, ganska rädd. Det kändes som en riktig knock. Läkarna trodde att jag skulle behöva opereras inom fem till tio år, och jag fick också höra att om jag ville bilda familj var det klokt att göra det nu. Som tur var hade jag redan träffat min man, och vi fick två barn. Sedan dess har läkarna följt mitt hjärtfel noggrant, med kontroller en till två gånger om året. Jag har ätit betablockerare för att hjärtat inte ska arbeta för hårt. Medicinen har fungerat, men den har också begränsat mig. I högre doser märks den tydligt – min maxkapacitet har varit lägre, och jag har till exempel inte kunnat springa särskilt fort eller långt.

Fick rådet att leva som vanligt

Victoria har varit noggrann med att ta hand om sin hälsa – inte på något extremt sätt, men genom att äta bra och träna regelbundet.

– Jag fick rådet att hålla igång, att det är bra för hjärtat att få röra på sig, men att jag inte behövde satsa på något extremt – som Ironman. Och det hade jag ändå inga planer på. Samtidigt fick jag höra att jag skulle leva som vanligt, och det är ett råd jag verkligen är tacksam för. Det finns något väldigt sorgligt i att bli rädd för sitt hjärtfel och börja dra ner på livet, undvika saker.

Hon pausar och fortsätter:

– Läkaren sa att jag skulle leva mitt liv – och att de kommer att sopa ihop mig när det inte fungerar längre. Med det sagt har jag ändå följt mig själv noga under de här åren. Jag har känt efter och ibland anpassat mig. Ska jag verkligen simma hela den där sträckan ut till ön? Tänk om något händer? Det är svårt att bortse från hjärtat när det inte riktigt fungerar som det ska. Det gör något med huvudet.

Samtidigt har hon på sina regelbundna kontroller hela tiden fått höra att det inte skett några större förändringar sedan tidigare, och att hon kan leva som vanligt. Varje sådant besked har hon gått hem och firat.

Händer mycket inom vetenskap och forskning på kort tid

– Jag har ju inte direkt sett fram emot att hamna på operationsbordet… Men när åren gick – tolv, tretton år – började jag känna att fönstret sakta närmade sig. Att något snart skulle hända.

Icakuriren Kultur

Läs även: Eva Melander fick sju missfall: ”39 år är väldigt sent att komma på att man vill ha barn”

Läkarna har hela tiden sagt att ju längre de kan vänta med operationen ­desto bättre. För att det händer så mycket inom vetenskap och forskning. Metoder och kunskaper förbättras hela tiden, och sådant som de kan idag, kunde de inte för ett år sedan. Sådant intresserar vetenskapsreportern Victoria Dyring.

– Det är klart att jag, på grund av mitt yrke, går igång på de här frågorna. Samtidigt har jag ibland fått påminna både mig själv och läkarna om att jag faktiskt är patient. Ibland har läkarna trott att jag kan mer än vad jag egentligen kan. ”Ta det från början! Jag vill fatta allt”, har jag sagt då.

Hjärtoperationer är riskfyllda

För två år sedan blev det till slut dags. Victoria lade sig på operationsbordet. Hon vill inte dramatisera det som var, och hon vill absolut inte skrämma upp någon som står inför en operation. Med det sagt:

– Hjärtoperationer är riskfyllda, det går inte att sticka under stol med. Hjärtat sitter i bröstkorgen av en anledning – man ska inte vara där inne och rota i onödan. För att operera krävs en hjärt–lungmaskin. Hjärtat stannar under operationen medan maskinen tar över blodcirkulationen, så att kirurgerna kan arbeta inne i hjärtat. I mitt fall satte de in en mekanisk klaff, eftersom min egen var i så dåligt skick att den inte gick att reparera.

Det positiva med att det hade gått så pass många år innan operationen blev av, var att de kunde använda titthåls­teknik. Victoria slapp alltså en öppen hjärtoperation, vilket gjorde att återhämtningen blev lättare rent fysiskt. Victoria minns ändå tiden efter operationen som jobbig. Hon drabbades av komplikationer och fick åka in och ut på Karolinska. Det skildrar hon i tv-serien genom de små videodagböcker hon spelade in under perioder när hon mådde som sämst.

– Jag fick flimmer i kombination med hög puls och lågt blodtryck och kände mig väldigt eländig. Jag låg där och undrade om jag hade förstört mitt liv. Jag kunde ju i princip jogga in på operationsbordet – och så kände jag mig så här efteråt. 

– Under flera veckor åkte jag in och ut på intensiven och genomgick elkonverteringar, alltså att hjärtat startas om så att det hittar tillbaka till sin rytm. Efter varje gång kunde jag åka hem, men nästa morgon var det ofta samma sak igen. Till slut hittade vi en medicinering som fungerade. Återhämtningen var ingen rak väg – det var en berg-och-dalbana under flera månader, och jag var sjukskriven i ett halvår. När hjärtat beter sig så oförutsägbart gör det också något med huvudet. Jag kunde tänka: jag mår bra nu – men hur mår jag imorgon? När kan jag börja jobba igen? Jag hade dessutom svårt att läsa och skriva, vilket ju trots allt är mitt yrke.

Hemmets Journal Hälsa

Läs även: Ett enkelt ingrepp fick stopp på Jennys hjärtflimmer: “Nu får jag leva fullt ut igen”

Maken och barnen har varit ett avgörande stöd

Nu har det gått två år – hur mår du idag?

– Jättebra, men jag äter Waran och flera andra mediciner. Totalt sett äter jag mer medicin än vad som var planerat, delvis på grund av flimret och att jag behövde byta klaff. Samtidigt känner jag mig starkare än någonsin. Min målbild har hela tiden varit att orka springa till en viss skylt på min löp­runda i Italien. Den har blivit som en mental motor – jag skulle tillbaka till den där skylten. Sakta men säkert har jag byggt upp mig igen, och så småningom nådde jag dit. I höstas sprang jag till och med förbi skylten, och nu springer jag betydligt längre än så. För mig är det en otrolig seger.

Både Victorias make och tonårsbarn medverkar i serien. De har varit ett avgörande stöd, och Victoria beskriver ­familjen som ”väldigt tight”.

– Jag tror inte att barnen var så oroliga före operationen. Vi har alltid pratat mycket vetenskap i den här familjen, och jag har uppmuntrat dem att ta reda på hur det faktiskt ligger till – inte gå på känsla eller läsa någon konstig blogg. De vet att hjärtkirurgi och ­kardiologernas bedömningar bygger på gedigen kunskap och information. Så jag tror inte att barnen har burit på så mycket oro. Min man däremot… han vet ju vad som står på spel om det inte går vägen. Inför en så här stor operation hinner man ju tänka en hel del. Borde jag skriva ner något innan jag lägger mig på operationsbordet?

Började gå till psykolog efter operationen

I serien är Victoria väldigt emotionell. Så här i efterhand skojar hon om att hon gråter sig igenom nästan varje scen – och att det enda tillfället hon inte gör det är när hon ska spela in klippbilder, åkandes sparkcykel genom staden.

– Att göra den här serien var min idé. I min roll som vetenskapsjournalist har jag en plattform, och jag kände att jag hade en skyldighet att berätta. Jag tänkte att det skulle bli mer som ett vanligt jobb. Men när vi började filma märkte jag att jag blev helt slut efter varje inspelningsdag. Tårarna bara sprutade. Jag förstod inte riktigt vad som hände – jag var ju ”renoverad och klar”, varför blev jag så otroligt emotionell?

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Sofia Åhman tvingar sig till gymmet: ”Efter jobbet vill jag helst ligga på soffan”

Under inspelningens gång insåg hon att hon behövde hjälp, och började träffa en psykolog. Också de mötena filmades.

– Psykologen satte fingret på det som faktiskt varit jobbigt för mig – inte själva ingreppet, utan den tjugo år långa resan fram till operationen. Jag kan i dag titta tillbaka på operationen utan att bli särskilt känslomässigt berörd, för den gick ju bra. Nu sitter jag här och hör mina nya klaffar. Men resan är så mycket längre än det som hände på operationsbordet, och det är tydligt hur mycket det här hjärtfelet har påverkat mig under alla de här åren. Det finns en stor sorg i det.

Vanligt med depression efter hjärtoperationer

Och Victoria är inte unik. Trettio procent av dem som opererar hjärtat drabbas av depression.

– Det finns så mycket intressant forskning runt det här, utbrister den rutinerade vetenskapsreportern.

– Vi lagar människor, syr ihop dem och skickar dem hem. Men frågan är om den här typen av operationer också borde följas av psykologisk rehabilitering? För min del blev komplikationerna efter operationen, i kombination med tjugo års undertryckt oro, för mycket. Vad är det egentligen för mental och psykologisk återhämtning en hjärtpatient behöver? Och skulle den typen av stöd kunna bli en del av vården? Det handlar förstås om livskvalitet för patienten, men också om samhällsekonomi – tänk vad det kostar med alla som blir deprimerade efter en operation. Kanske kommer vi om några år att se det som självklart att också få psykologisk hjälp.

Burit på oro i många år på grund av hjärtfelet

Men nu är du inte så emotionell, säger jag. Och Victoria ler. Hon konstaterar att de råd, tips och verktyg som hon fick av psykologen faktiskt fungerade.

– Hon uppmanade mig att skriva ner min ”shit story”. Så jag satt vid köksbordet och skrev och grät. Jag skrev i praktiken en dagbok i efterhand, där jag fokuserade på allt som varit jobbigt under de här åren. Det blev ganska tydligt att det som triggade min gråt var själva resan fram till operationen – oron jag burit på, alla anpassningar och det jag kanske gått miste om. Jag skrev och läste, skrev och läste. Det fungerade som klassisk KBT-terapi. Till slut började jag bli trött på hela berättelsen. I dag kan jag läsa anteckningarna och se dem mer som en ganska okej novell.

Har den här resan förändrat din syn på livet?

– Jag har nog alltid varit bra på att leva i nuet. Har man ett hjärtfel blir man ofta väldigt medveten om att livet kan ta slut när som helst. Men jag har nog blivit ännu mer mån om att göra mina dagar värdefulla. Och jag vill inte bara göra saker som är bra för mig själv. Att sitta och meditera bort tiden jag har kvar i livet känns inte alls som rätt väg för mig. Jag vill i stället ta vara på den talang jag eventuellt har, göra skillnad och gå in i saker med en ännu högre ambition.

Har din syn på vetenskap förändrats?

– Jag har snarare fått en ännu starkare syn på hur viktig vetenskapen är. Ibland slänger man sig med uttrycket att vetenskapen går framåt, men för mig har det blivit något väldigt konkret och påtagligt. Om något händer under operationen, eller som i mitt fall komplikationer efteråt, så finns ett team där som lutar sina beslut mot vetenskaplig grund. De hittar inte på i stunden, utan det finns en plan för allt. Det finns verktyg att ta till – och de verktygen bygger på vetenskap.