Det är en sommardag på Stortorget i Gamla stan i slutet av 90-talet, och Sus Blomkvist jobbar på restaurang Stortorgskällarens uteservering. Plötsligt glider flera svarta lyxbilar in på torget och stannar på rad.
Ur en av bilarna kliver en solglasögonprydd Will Smith.
– Det var verkligen som en scen ur filmen ”Men in black”. Han får syn på mig och säger ”Hi, how are you”? Jag var lite bakfull och trodde nästan att jag hallucinerade. Men de skulle tydligen till Börshuset, säger Sus och skrattar.
Levt som hemlös i mer än tretton år
Sus Blomkvist är vår guide på en lite udda stadsvandring och vi står nu utanför samma uteservering på Stortorget. Vi har inte löst biljett för att njuta av de typiska vindlande gränderna, mysiga butikerna eller pittoreska torgen, utan för att få syn på ett betydligt hårdare Gamla stan. Här har Sus levt i mer än tretton år som hemlös, sovit i portar, garage och elrum och skött sin hygien på offentliga toaletter. Hon är väl bekant med vartenda härbärge i Stockholm och har även bott i tält – vid ett tillfälle satte någon eld på det och hon förlorade allt hon ägde.
– Som hemlös är man osynlig, man vill inte märkas för mycket för att inte få problem med ordningsvakter eller polisen. Men samtidigt syns det ju på en att man är hemlös, man blir värderad och dömd. Det är ett otroligt utsatt liv, särskilt som kvinna eftersom det finns så mycket våld, även sexuellt.
Läs även: Ulrika tog hand om hemlöse James: ”Han skulle inte överlevt utan mig”
En gång i tiden hade Sus lägenhet på Söder och ett mångårigt yrkesliv i restaurangbranschen. Men hon var också starkt präglad av sin uppväxt med en mamma som självmedicinerade med alkohol och levde i destruktiva relationer.
– Jag blev den där duktiga flickan som försökte sköta skolan, ta hand om mamma och jobba extra för att vi skulle kunna köpa mat. Varenda dag när jag kom hem var jag rädd för att hitta mamma död.
Dåliga relationer och alkohol
Senare hamnade Sus själv i dåliga relationer och jobbade dessutom i en bransch där alkoholen flödade både på arbetstid och efter jobbet. Sus spelade en del och lånade för att få ihop pengar till lägenhetshyran – en nedåtgående spiral som snabbt snurrade mot katastrof, där hon en dag hamnade på gatan. Hon blev också av med sin legitimation och kunde inte få en ny på många år, eftersom hon inte hade någon nära anhörig som kunde legitimera henne för att göra en ansökan.
– Och utan leg kan man inte få försörjningsstöd, vilket jag inte heller haft under alla de här åren.
Picknick på toa
Vi lämnar det solvarma Stortorget med sina turister och sorlande guidegrupper, passerar slottet där kungen nyligen blev rejält firad på sin 80-årsdag, svänger tvärt ner åt höger och stannar utanför porten till parkeringshuset under Slottsbacken. Sus pekar på en liten bågformad byggnad framför:
– Det är ju inte precis det man drömde om när man var liten, men den där toaletten har varit som ett hem där jag och min pojkvän kunde låsa om oss. Ett ställe att sköta sin hygien, tvätta kläder och fixa till sig. Ha picknick också!
Dessutom fungerade toaletten som cykelverkstad och kontor; pojkvännen gjorde i ordning cyklar som de kom över, medan Sus lade ut dem på Blocket.
– Varje kväll halv tolv kom en vakt och låste toaletten, och då hade man en kvart på sig att ta sig in i garaget innan det också låstes för natten.
Tryggt med övervakningskameror som hemlös
Vi följer efter Sus in genom garageporten. Därinne är det rått och kyligt men ändå mycket bättre än att sova utomhus, intygar hon. Någon i gruppen frågar hur man ändå kan sova på det kalla och hårda betonggolvet.
– Man får samla kartonger och försöka se till att ingen annan snor dem. Vi brukade lägga sådana saker ovanpå skåpen där, men det var ganska besvärligt att få ner det igen för det var så högt upp. Man fick använda en sopkvast, fast ibland var grejerna ändå försvunna.
I parkeringsgaraget finns vissa faciliteter som är guld värda när man är hemlös, som eluttag där man kan ladda mobilen och övervakningskameror.
– Utan kameror är risken stor att råka illa ut. Och konstigt nog har ingen kört ut mig härifrån. Kanske har vakterna sett att jag aldrig ställde till med något, och därför lät mig vara kvar. Det är få platser som är någorlunda trygga, och det här parkeringsgaraget har varit min räddning.
Läs även: Stefan gick från uteliggare till advokat: ”Två kvinnor räddade mitt liv”
Stadsvandrare med Street Minds
För ungefär ett år sedan tog Sus Blomkvists tillvaro oväntat en annan riktning. Hon hade sovit på ett akutboende, precis vaknat och rökte sin morgoncigarett när en kille där utbrast: ”Du ska bli stadsvandrare!” Han hette Fredrik och jobbade på organisationen Street Minds som stöttar stockholmare som lever i utsatthet.
– Han berättade att de har stadsvandringar där hemlösa får visa ett annat Stockholm än det som turisterna ser. Det lät intressant, fast också väldigt jobbigt att prata om sitt liv inför främmande människor. Så jag var tveksam.
“Bara för att jag är hemlös är jag inte värdelös.”
Hon bestämde sig ändå för att våga, och konstaterar att det är det roligaste jobb hon någonsin haft. Faktum är att Sus känns som klippt och skuren för den här rollen: oerhört välformulerad, skarp och slagfärdig. Hon utstrålar pondus men samtidigt också något skyggt – åren som hemlös har satt sina spår.
– Jag har både fotofobi och scenskräck, och är ofta nervös i början. Men sen blir det alltid så himla bra! Folk ställer frågor och man får igång ett samtal. Det blir lite olika innehåll varje gång, utifrån vad publiken undrar eller vad jag minns från mitt liv. Det är såklart tunga saker jag delar med mig av, men samtidigt ett sätt för mig att bearbeta. Och ibland får jag vara lite terapeut så att inte vandrarna blir jätteledsna av det jag berättar.
Blir sedd och lyssnad på
De flesta som går stadsvandringen är stockholmare som är nyfikna på andra bilder av sin stad, men även turister. Det blir några stopp på olika platser där Sus berättar om svårigheterna med att vara hemlös kvinna: våldet på gatan, otryggheten. Om hur det är att någon gång försöka få ett hotellrum och bli ifrågasatt i receptionen för att personalen tror man är påverkad och ska slå sönder hela rummet.
– Många av de som går min stadsvandring frågar hur jag försörjer mig. Allt har ju inte varit lagligt, och då blir jag orolig för hur de ska reagera när jag berättar. Men jag blir så fint bemött!
För första gången på länge blir hon verkligen lyssnad på och sedd, säger hon. Sus har viktiga insikter när det gäller hur skoningslös vardagen är för de som är hemlösa, och hon återkommer till att samhället måste ta frågan på allvar. Det är inte frivilligorganisationerna som ska se till att utsatta människor kan överleva utan stat och kommun som ska ta sitt ansvar, menar Sus Blomkvist.
Bor i träningsbostad, får lön och försörjningsstöd
– Är verkligen alla människor lika mycket värda? Jag tycker inte det känns så. Men bara för att jag är hemlös är jag inte värdelös, och mina åsikter är väl lika viktiga som andras?
Läs även: Här träffas psykiskt sköra och stöttar varandra: ”Jag hade varit död utan Balder”
Tack vare Street Minds kan Sus få en liten lön för varje stadsvandring och för första gången på många år betala skatt, vilket gör henne stolt. Hon har fått kontakt med soc och därigenom kunnat flytta till en träningsbostad i form av ett rum med pentry. Om hon klarar det kan hon få en försökslägenhet som sedan kan övergå i ett förstahandskontrakt. Sus får också ett kompletterande försörjningsstöd, men hennes önskan är att hon ska kunna försörja sig helt själv.
– För första gången på tretton år har jag en dörr jag kan stänga om mig, min egen säng varje natt och ett kök där jag kan laga mat. Jag har till och med en egen brevlåda! Det är helt obeskrivligt faktiskt, för jag trodde aldrig att jag skulle få ett hem igen, eller ett jobb.
Skriver artiklar och delar sina kunskaper med andra hemlösa
Genom tidskriften Socialpolitik, som delar lokaler med Street Minds, har Sus gått en skrivarkurs och skriver nu artiklar åt dem som hon får betalt för. Hon har även startat en Facebooksida som heter Skuggfolket, där hon delar med sig av de kunskaper hon samlat på sig under sin tillvaro som hemlös, så att andra i samma situation ska veta var de kan vända sig för hjälp och stöd.
– Att jag kom i kontakt med Street Minds har förändrat mitt liv. Jag har också fått en relation med min mamma – hon är nykter numera! Det känns väldigt fint.
