Pauline skriver om sin mormors upplevelser i Sandträsk: ”Levde nära döden”

Sista vilan. Så kallades ett rum i källaren på Sandträsks sanatorium i Norrlands inland. Här kunde anhöriga till avlidna patienter ta ett sista farväl under en ängels vakande blick från en målning på väggen.

I källaren fanns också en brännugn där den dödes blodiga sänglinnen slängdes tillsammans med annat besmittat material och brändes. Det förekom också att man skar ut och brände infekterade lungor för att inte sprida smittan vidare. Röken från skorstenen steg dagligen över sanatoriet och blev en påminnelse om verkligheten i Sandträsk.

– Min mormor såg röken varje dag. Jag har funderat mycket på hur det påverkade henne att leva så nära döden. Hon nämnde det sällan, kanske var det för svårt att prata om, säger författaren Pauline Riccius.

Pauline har nyligen gett ut romanen Tolv andetag till sjön (Bazar), som är första delen i en trilogi inspirerad av hennes mormor Kerstins berättelser och upplevelser från tiden som läkarhustru på ett av Sveriges största sanatorier.

– Mormor älskade att berätta, både för mig och för sina elever när hon arbetade som mellanstadielärare. Hon hade en särskild förmåga att fånga människor med sina ord. Hon skrev också ner sina berättelser, vilket har varit ovärderligt för mig när jag själv velat skapa en fiktiv ­roman.

Kom till Sandträsk 1942

Huvudpersonerna i romanen är den tuberkulossjuka Ingrid och läkarhustrun Karin. Båda är unga, kommer från västkusten och i den isolerade och hierarkiska miljön utvecklar de en nära vänskap.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Tusentals finska mödrar skickade sina barn till Sverige: ”Jag ger er mitt barn”

Karin bär tydliga spår av Paulines mormor Kerstin som kom till Sandträsk 1942. Då var hon 20 år och nygift med Paulines morfar Gunnar, som hade fått ett vikariat som ­underläkare på sanatoriet.

Kerstin växte upp i Åmål i Dalsland. Som enda barnet var hon omhuldad av föräldrarna som satsade på henne och lät henne ta studenten. Hade Kerstin fått bestämma hade hon sökt till Dramatens elevskola, något som föräldrarna motsatte sig.

I stället började hon studera på Handelsinstitutet i Göteborg där hon bodde inackorderad i veckorna. Det var ­under den tiden som Kerstin och Gunnar träffades första gången. De möttes av en slump på ett tåg och pratade hela resan. Gunnar berättade bland annat att han var nyutexaminerad läkare, att det var svårt att få en tjänst och att han tog tillfälliga vikariat där de fanns. När de skildes åt trodde inte Paulines mormor att de skulle ses igen.

– Men nästa dag stod morfar utanför skolan och väntade på mormor. Hon sa: ”Skulle inte du vidare?” ”Jag fick ändrade planer”, svarade morfar. De gifte sig redan ­efter fem månader. Mormor var oerfaren och inte myndig. Hon hoppade av kursen på Handelsinstitutet, men hon var nog glad över det. Drömmarna om att bli skådespelare grusades när hon gifte sig.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Aniella tvingades lämna bort sitt första barn – efter flera års letande fann hon honom

Hierarkisk miljö

När Gunnar och Kerstin varit gifta några månader fick Gunnar vikariatet på Sandträsks sanatorium. Det var 1942 och planen var att de skulle stanna några veckor.

– Det blev längre än så. De blev kvar under krigsåren 1942–1943 och deras första barn, min morbror, föddes på Bodens garnisonssjukhus.

Kontrasten mellan Kerstins liv i Åmål och Göteborg och hennes nya tillvaro som läkarhustru kunde inte varit större. Det gigantiska länssanatoriet låg i ödebygden omgivet av milsvida skogar och hade plats för 400 patienter. Det var en starkt hierarkisk miljö där överläkaren med fru satt upphöjda på ett podium i läkarmatsalen där alla måltider ­intogs.

Genom ”Suckarnas gång”, en korridor mellan personalområdet och sanatoriet, fick bara läkarna och översköterskan passera. Övrig personal fick gå en omväg på utsidan, även köldslagna vinterdagar då temperaturen kunde sjunka till minus 40 grader. 

”Suckarnas gång” lär korridoren ha kallats för att läkarna gick suckande med tunga steg när de var på väg till sina arbetspass. Pauline beskriver det som en helt egen värld.

– Det speciella var att de levde som i en bubbla. Sanatoriet var som ett eget litet samhälle. Patienterna skulle äta gott, så tillgången till mat var god och sanatoriet var till stor del självförsörjande med egen lantgård med djur och långa växthus. Det var en fascinerande miljö.

Stor risk att smittas

Men det var också en miljö som präglades av sjukdom och död. På Sandträsks sanatorium vårdades totalt 30 000 patienter. För hälften av dem blev sanatoriet den sista platsen i livet och för de som klarade sjukdomen kunde vårdtiden vara så lång som tio år.

De som arbetade på sanatoriet blev erbjudna högre lön, ett så kallat risktillägg. Kerstin och Gunnar vaccinerades mot tuberkulos med Calmette­vaccinet som man började använda i stor utsträckning under 1940-talet. Vaccinet gav inte ett hundraprocentigt skydd och man skulle hålla sig på avstånd från patienterna.

– Att komma i kontakt med patienterna var förenat med livsfara. Det var på liv och död. Mormor berättade att de pratade mycket om de som inte överlevde och om barnen som var sjuka och bodde på sanatoriet. De kunde ligga där länge och inte träffa sina föräldrar på flera år eftersom många föräldrar inte hade råd med resan eller ens vågade sig dit.

Tiden på Sandträsk var påfrestande

Trots risken för smitta utvecklades kontakter mellan personal och patienter. I boken blir huvudpersonerna Ingrid och Karin nära vänner. De stöttar varandra och har förtroliga samtal vid sjukbädden.

En liknande relation utvecklade även Kerstin med en kvinnlig patient. I anteckningar som Kerstin lämnade efter sig står det att hon hade en ­väninna bland patienterna som hon kom nära.

– Det står att de promenerade, handarbetade, löste korsord och utbytte förtroenden med varandra. Tyvärr dog ­patienten efter en tid. Mormor skriver att hon tog starkt intryck av allt hon såg i Sandträsk. Att på nära håll dagligen konfronteras med sjuk­dom och död blev en skakande upplevelse som ledde till ­eftertanke och begrundan.

För patienterna var det inte bara de långa vårdtiderna och den psykiska påfrestningen som gjorde tiden på Sandträsk svår. Det var också tuffa behandlingar som många genomgick och som en del inte överlevde.

Pauline berättar om gasning, där man injicerade kvävgas i lungan för att kollapsa den och på så sätt låta lungvävnaden vila och strypa syretillförseln till bakterierna. ­Behandlingen kunde ge biverkningar som infektioner och permanent nedsatt lungfunktion.

Historiska Brott & mysterier Historiska Brott & mysterier

Läs även: Norrmalmstorgsdramat 1973: Sex dagar som skakade Sverige – så gick det sen

Ett annat ingrepp var thorakoplastik. Det innebar att man tog bort revben och permanent kollapsade den sjuka lungan. När bröstkorgen sjönk in tvingades lungvävnaden ihop, vilket skulle leda till läkning av de smittade hålrummen i lungan. För de som överlevde operationen innebar det livslånga men som sned rygg, minskad lungkapacitet och kronisk smärta.

Umgänget blev en livlina

Som kontrast till den hårda verkligheten förekom det festligheter i den stora samlingssalen för både patienter och personal. Och i december varje år bjöds läkarparen in till en Luciabal på garnisonssjukhuset i Boden med frack och långklänning.

Pauline har frågat sig hur hennes mormor ställde sig till att gå på fest och roa sig när patienterna låg döende. Samtidigt tror hon att de små stunderna av fest och glädje var nödvändiga för att uthärda omständigheterna. Utöver kontakten med den kvinnliga patienten blev umgänget med de andra läkarfruarna en livlina för Kerstin.

– Mormor berättade att ­läkarparen umgicks mycket med varandra. Hon beskrev vänskapen som en räddning i den isolerade miljön. Jag tror att det blev ett sätt att fly ­undan den tuffa verkligheten som de levde och arbetade i.

Pauline har gjort noggrann research till sin roman. Hon ville komma in i sanatorievärlden och få patientperspek­tivet. Utöver mormoderns ­anteckningar har hon läst böcker och uppsatser och har även satt sig in i Sveriges roll under andra världskriget, där kriget kröp närmare Boden än vad många känner till.

Hon har också haft kontakt med forskare vid etnologiska institutionen på Uppsala universitet och hon har besökt sanatoriet i Sandträsk och fått en känsla för platsen och hur livet där kunde gestalta sig.

Sandträsk sanatorium idag

Den gamla sanatoriebyggnaden användes från 1960-talet och cirka 20 år framåt som vårdhem och senare rehabiliteringscenter som drevs av landstinget. Nu har den stått tom i mer än 20 år och byggnaden har förfallit. Det regnar in och elen är avstängd. Platsen omgärdas av myter och påstådda spökerier och har ­varit föremål för spökjägare genom åren.

– Det som gripit tag i mig är insikten om hur det var att leva så nära döden. Det måste ha varit chockartat att hamna i den miljön med döende människor. Jag önskar att jag hade kunnat fråga henne mer om hur hon förhöll sig till ­patienterna och till dödens ständiga närvaro. Att som ­tjugoårig flicka kastas in i den miljön måste ha varit oerhört svårt.

Håller historien vid liv

För Kerstin följde ett hårt liv även efter tiden i Sandträsk. Hon blev änka tidigt. Gunnar var 36 år när han insjuknade i leukemi och dog kort därefter. Kerstin stod då ensam med tre barn och flyttade hem till föräldrarna i Dalsland och gifte senare om sig. Yrkeslivet tillbringade hon som mellanstadielärare i Göteborgstrakten.

Pauline funderar en stund på hur hon tror att mormodern påverkades av miljön i Sandträsk.

– Hon måste ha härdats av tiden i Sandträsk, vilket jag tror hjälpte henne när hon ställdes inför svåra situationer senare i livet. När hon lämna­de Sandträsk tror jag att hon var starkare. I 70-årsåldern blev hon påkörd och var nära att dö. Efter det var hon beroende av rullstol resten av livet. Men hon kom igen, skrev flera böcker och var ute och föreläste. Hon reste sig alltid.

Med sin roman och mormor Kerstins berättelser gör Pauline vad hon kan för att hålla en del av den svenska historien vid liv.

– Jag vill öka förståelsen för hur sjukdom och isolering påverkar människor. Och hur bräckligt livet var under den tiden. Det ligger bara en generation bort men det känns ändå väldigt fjärran. Men det är inte bara min mormors berättelse. Det är en del av ett nationellt trauma och en bit svensk kvinnohistoria som riskerar att falla i glömska.

Vad tror du att din mormor hade tyckt om att du berättar historien?

– Hon var en skrivande och läsande person och hade säkert tyckt att det var fint att jag för traditionen vidare. Och att jag berättar om hur tuberkulos skördade många liv, om det nationella traumat som sjukdomen innebar och om alla modiga människor som riskerade sina liv för att hjälpa de sjuka. Jag tror mormor hade varit stolt över att jag ­berättar om det.