Nalin Baksi: ”Att bli en offentlig person är som att vara med om en trafikolycka”

Vi ses hemma hos Nalin Baksis syster. Nalin tar som regel aldrig emot journalister i sitt eget hem. Tidigare i livet har hon utsatts för hot och hat, och har lärt sig att vara försiktig. Även om hon lämnat politiken bär hon fortfarande med sig erfarenheterna. Men hos systern känner hon sig hemma. I rummet intill sover systersonen, och i bokhyllan står de inramade släktfotografierna på rad.

Det är bra – bilderna underlättar att göra den här intervjun. För att förstå Nalin och hennes engagemang i Sverige så måste man också förstå hennes bakgrund. Men det är många namn och släktingar att hålla reda på. Den som har betytt mest för Nalin är kanske ändå farfar Mele Zeki som syns, iklädd hatt, på en av alla svartvita bilder. Imanen som talade fyra språk och som förespråkade ett jämställt samhälle. Han som såg till att döttrarna fick gå i skolan, och därmed gjorde sig osams med halva byn.

Nalin Baksi skiner upp när hon talar om honom, och hon konstaterar att hennes kurdiska familj tillhör den bildade eliten. Hon kommer från en släkt av imamer och akademiker, där de flesta talar minst fyra språk, och där jämställdhet var något självklart: döttrar skickades till skolan, målade naglarna och talade med männen som jämlikar.

Nalin Baksis fastrar mördades

Ytterligare två personer återkommer ofta när Nalin berättar sin historia: fastrarna Necla och Lamia. Båda ­mördades – Necla av den turkiska ­staten, och Lamia av PKK, Kurdistans arbetar­parti, som sedan 1984 befunnit sig i väpnad konflikt med den turkiska staten.

Nalin stannar och pekar på en av bilderna i hyllan. På fotografiet syns en allvarlig ung kvinna.

– Där är faster Necla.

Din förebild?

– Det måste jag säga. När resten av familjen flydde till Sverige, stannade faster Necla kvar i Kurdistan. Hon var väldigt engagerad i den kurdiska kampen. Men när det kurdiska motståndet krossades flydde hon till Syrien. Hon kom dit, 22 år gammal, och det dröjde inte länge förrän hon blev mördad. Att hon mördades krossade vår familj.

Och framför allt dig?, undrar jag. Och Nalin blir berörd. Trots att det gått så många år så är Neclas död fortfarande ett öppet sår. Nalin ursäktar sig och går och hämtar ett glas vatten.

– Necla gjorde enorma intryck trots att hon var så ung. Hon var en sådan person som kunde lysa upp ett helt rum. På så vis påminde hon om Anna Lindh, som så småningom blev min närmaste vän inom politiken. Det hade varit kul att följa Necla inom den kurdiska rörelsen. Jag tror att hon hade uträttat stordåd. Det är tragiskt att både hon och Anna gick samma öde till mötes.

Planen var att fortsätta den kurdiska kampen

Nalin Baksi var bara 13 år när hon kom till Sverige. Efter sig lämnade hon den kurdiska kampen. Trots sin unga ­ålder kände hon sig mogen och var helt inställd på att kämpa för ett fritt Kurdistan, precis som sin faster Necla. När hon tvingades åka till Sverige kände hon sig nästan lurad. Planen var att utbilda sig och sedan återvända för att fortsätta den kurdiska kampen.

– Jag mötte ett fantastiskt land. Här fanns tryggheten och friheten. Möjligheten att läsa vilka böcker jag ville. Plötsligt kunde jag läsa på kurdiska och lyssna på kurdisk musik – sådant som varit förbjudet i Turkiet. Nu har jag levt i frihet i snart 46 år, och jag tycker fortfarande att det är lyx att kunna läsa och lyssna på vad jag vill.

När Nalin kom till Sverige rörde hon sig fortfarande självklart i männens värld, precis som hon hade gjort i Kurdistan. Hon hade killkompisar och klädde sig som hon ville. Men i takt med att fler kurder kom till Sverige förändrades något – också i hennes egen, annars så progressiva familj.

– När jag skulle flytta hemifrån vågade pappa inte riktigt stå för det. Jag fick ta med mig vårt köksbord, och när min farbror undrade vad det gamla bordet tagit vägen hittade pappa på att det hade gått sönder. Han ville inte berätta att jag hade flyttat hemifrån – och jag var ändå 26 år. Plötsligt blev det viktigare vad andra kurder tyckte och tänkte. Det var en sådan kontrast mot farfar, som struntade fullständigt i vad folk sa. Han brukade säga att han var hundra år före sin tid.

Blev en av Sveriges mest kända politiker

Nalin, som från början inte ens skulle stanna i Sverige, blev så småningom riksdagsledamot, invald i socialdemokratiska partistyrelsen och ordförande i partiets kvinnoförbund. På nittio­alet var hon en av Sveriges mest kända ­politiker.

– Jag var 27 år när jag blev riksdagsledamot. Och att få så mycket uppmärksamhet när man är så ung gör något med en människa. Att bli en offentlig person är som att vara med om en trafikolycka. En del dör direkt, de blir helt upptagna av kändisskapet. Andra – och jag tror att jag tillhör den kategorin – överlever, men har men för resten av livet. Jag är fortfarande skadad från de politiska åren.

Har du betalat ett högt pris?

– Ja, jag har aldrig gillat att vara ­offentlig. Jag levde tidigt med hot. En psykisk sjuk man skulle mörda mig, och dessutom hade jag mina politiska motståndare, men också islamister efter mig. På den tiden öppnade riksdags­ledamöterna själva sin post, och jag mådde illa varje gång. Jag klagade hos Anna Lindh, och då fick jag hjälp med att gå igenom posten.

Svenska öden & äventyr Svenska öden & äventyr

Läs även: En man ur överklassen – farmor förlät aldrig att Olof Palme valde socialismen

Trivdes bra ihop med Anna Lindh

Om Anna Lindh hade överlevt är det möjligt att Nalin fortfarande hade hållit på med politik. De trivdes ihop, och Anna tog alltid Nalins parti.

– Jag hade i alla fall blivit mer långvarig inom politiken. Anna trodde på mig och på mitt engagemang mot hedersförtryck och islamism. Men jag saknar inte politiken. Tvärtom ­njuter jag av mitt nya yrkesliv. Att få vara sjuksköterska, ha en chef och ha lediga dagar… det är en stor kontrast till att vara politiker. Riksdagsuppdraget var en sak, men att vara en av de första politikerna med invandrarbakgrund – det innebar så mycket ansvar och förpliktelser. Eftersom jag alltid har bott i Tensta träffade jag dagligen människor som behövde min hjälp. Barnens läxor, skriva brev på svenska till hyresvärden, överklaga ett beslut… Folk skojade om att det tog en halv dag att gå med mig genom Tensta centrum.

Engagerade du dig i allt det där?

– Allt. Vad ska du göra om folk kommer fram på gatan och ber om hjälp? Ett tag kändes det som att jag hade ansvar för hela Tenstas befolkning.

Nalin Baksi har varit Tensta troget i hela sitt liv. Inte ens när det var som värst med skjutningarna funderade hon på att flytta därifrån.

– Tanken har slagit mig – varför har jag bott kvar i alla år? Men alla mina viktiga minnen är ju kopplade till ­Tensta. Jag tänker på när Palme var här, när Anna Lindh hälsade på, när farfar bodde hos oss, hela min uppväxt, att Fadime sov hos oss under en sommar… Allt som är viktigt i mitt liv har kopplingar till Tensta.

Känner sig trygg i Tensta

Känner du dig trygg i Tensta?

– O ja, nu gör jag det. Men för några år sedan var det annorlunda. Då sköts det hej vilt och jag gick inte ut och handlade efter klockan sex på kvällen. Jag minns en gång när jag blev ­intervjuad av en journalist. Intervjun gjordes utom­hus, och reportern drog hela tiden mot centrum. Jag sa att jag inte ville vara där kvällstid, men trots det så rörde vi oss allt närmare. Plötsligt kom det fram en kille med balaklava och sa: ”Vad gör ni här? Gå härifrån!”. Killen kunde ju ha skjutit oss, det var väldigt obehagligt. 

– På den tiden styrdes centrum av gängen, det var rena maffia­metoderna. Tack och lov är det annorlunda nu. Jag skulle säga att det är som en annan värld. När kamerorna kom till centrum, och fler poliser började röra sig i området, blev det tryggare och folk vågade gå ut på kvällarna igen. Vi har gått från skräckexempel till att vara förebilder. Nu har vi inte haft en skjutning på fem år.

Nalin Baksi kallades förrädare

Nalin Baksi varnade tidigt för att ett parallellt samhälle håller på att växa fram i de svenska förorterna. Att människor radikaliseras och att både vuxna kvinnor och unga flickor begränsas. Engagemanget har inte alltid tagits emot väl. Hon har kallats förrädare och det har påståtts att hon – som själv är troende muslim – är emot islam. Nalin minns när Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MNRK) demonstrerade mot henne och det stor ”Nalin Åkesson” på plakaten.

– I slutet av åttiotalet fick jag tips om att Saudiarabien höll på att flytta fram positionerna i moskén på Södermalm. Först tog jag inte tipset så allvarligt, jag tänkte att de som tipsade nog mest är mot religion. Striden mot religiös funda­mentalism tog ju mina förfäder redan för hundra år sedan, det är knappast något jag kommer behöva göra i utvecklade Sverige, tänkte jag. Men sedan fick jag höra att det fanns barn i Märsta vars muslimska föräldrar inte tillät dem att delta i musikundervisningen. För mig var det ytterligare en händelse om vart Sverige är på väg. Jag började se ett mönster. Det är så här muslimska fundamentalister flyttar fram sina ­positioner, tänkte jag. Och det förstör för alla oss andra muslimer.

Nalin minns när hon som ung jobbade på ett äldreboende och det kom fram att hon är troende muslim.

– ”Va, det kan du inte vara, vi hade en tjej här som inte kunde besöka manliga patienter, och som var tvungen att gå och be hela tiden. Du är ju inte alls sån”, sa kollegorna. Va?, tänkte jag, och ringde min mamma, som är djupt troende. Mamma var väldigt tydlig och sa att inom sjukvården gör muslimer ingen skillnad mellan män och kvinnor. De anställda har en skyldighet att ta hand om båda könen. Jag passade också på att fråga mamma hur hon gör med bönen? Hon svarade att bönen infaller två gånger under arbetstid, men om hon inte har tid att gå undan så ser hon till att be lite längre på kvällen istället. Mamma har alltid varit väldigt praktiskt lagd.

Kämpade mot hedersförtryck

Dessutom kämpade Nalin Baksi mot hedersförtryck i Sverige.

– Invandrare gick ut och skyllde ­hedersförtrycket på integrationen och arbetslöshet. Lägg av, kände jag. Jag blev argare och argare och ringde en journalist som jag känner. I en uppmärksammad intervju berättade jag, och två vänner till mig, att heders­förtryck förekommer i Sverige. Det blev ett väldigt liv och jag kallades rasist.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Elaf Ali är stolt svensk: ”Vi bor i ett omhändertagande och jämställt land”

Det tog många år innan frågan togs på allvar, och unga kvinnor offrades längs vägen, konstaterar Nalin Baksi.

– Först mördades Sara, men det var det knappt någon som uppmärksammade. Sedan mördades Pela, men ­Sverige vaknade inte då heller. Där är jag ­besviken på vänstern. Vänstern har sin världsbild klar och då får inget störa, och i den antirasistiska kampen har man offrat kvinnorna. Men med Fadime förändrades allt.

Tänker ofta på Fadime

Fadime Sahindal mördades 2002 i Uppsala av sin egen far. Den 26-åriga kurdisk-svenska aktivisten sköts till döds efter att ha kämpat för rätten att leva ett självständigt liv och välja sin egen partner. Fadern dömdes till livstids fängelse. Nalin tänker ofta på Fadimes begravning i Uppsala domkyrka.

– Några dagar före begravningen var hennes kusiner hemma hos mig. De hade så svårt att acceptera att de män som bidragit till Fadimes död också skulle vara med i kyrkan. Vi bestämde att vi i alla fall inte skulle låta dem bära kistan. Vi pratade ihop oss med prästen och begravningsbyrån. Till slut var det vi – sex kvinnor, både släktingar och vänner till Fadime – som bar kistan ur kyrkan.

Du har inte backat för de svåra frågorna.

– Mina släktingar har lärt mig en sak: att om man ser ett problem så måste man ta tag i det. När antisemitismen ökade efter 7 oktober började jag engagera mig i det. Jag vill inte leva i ett samhälle där människor är rädda för att de har en viss religion. Farfar sa alltid att de friheter som man unnar sig själv måste man också unna andra.

Numera är det mainstream att säga det du sa då. Kan du känna ”Vad var det jag sa”?

– Om det inte var så illa och allvarligt hade jag nog tänkt det. Men nu önskar jag bara att allt vore annorlunda. Jag känner stor sorg över att min religion har kapats av dårar. Av islamister och fanatiker. Gemene man i Sverige i dag tror ju att det är så muslimer är. Folk tror att man måste bära sjal för att vara muslim, och när jag säger att jag är troende muslim blir de förvånade. Tänk dig att kristendomen i Sverige skulle representeras av Knutbypastorn. Hur skulle du känna?

Nalin Baksis självbiografi ”Mina strider”

Kanske har boken fyllt en terapeutisk funktion, funderar Nalin Baksi.

– När jag var ung kunde jag inte förstå hur man kunde vilja se en komedifilm? Skulle man titta på en film eller läsa en bok så skulle det göra ont. ”Undrar om jag njuter av smärta?”, frågade jag en kompis en gång. Men jag har kommit fram till att det var mitt sätt att bearbeta sorg. Eftersom vi i familjen aldrig pratade om det svåra så behövde mina känslor komma ut på annat sätt. När jag såg tunga filmer, eller läste sorgliga böcker fick jag gråta och vara ledsen. Men numera klarar jag ­istället inte av för tunga och sorgliga filmer. Kanske betyder det att jag har fått sorgen ur systemet?

Vad tror du att din faster skulle ha tyckt om dig och den resa som du har gjort i Sverige?

– Jag tror inte att hon skulle vara förvånad, säger Nalin och tittar återigen på fotot av sin äldre släkting.

– Faster Necla och jag delade intresset för litteratur. En sak som chockade mig när jag kom till Sverige var att här hade människor tillgång till både böcker och bibliotek, och frihet att läsa precis vad de vill. Ändå hände det att jag träffade människor som sa: ”Jag är inte intresserad av böcker”. Det var nog den största kulturkrocken. Att ha allt det där, men ändå inte vilja.