”Fiskarnas rikes” Martin Falklind lever sin dröm – under ytan

Det började på ön Tjörn utan­för Göteborg. Lille Martin fiskade krabbor vid bryggan hos mormor, men till skillnad från sina vänner så gick han aldrig hem.

– Jag blev helt fascinerad av den där världen under ytan. Jag kunde ligga i timmar och titta på alla spännande fiskar.

Där och då bestämde han sig – det var det här han ville göra resten av sitt liv.

Martin lärde sig att skriva, filma och fota och kunde som vuxen resa runt och fiska hela världen över. Så småningom blev han också chefredaktör för tidningen Fiskejournalen, där han stannade i 18 år. 

Blev frustrerad över fiskepolitiken

Frid och fröjd alltså, om det inte varit så att en gnagande känsla av olust hade börjat växa i Martin. Som barn hade han lätt kunnat dra upp några torskar till middagen i havet, men 40 år senare finns det bara spigg och alger på samma plats. Det fungerade som ett nästan övertydligt exempel på att miljön i våra vatten var på väg åt fel håll. Martins frustration över fiskepolitiken växte.

– Till slut sa min fru att ”nu är jag så trött på ditt tjat och gnäll över att inte någon gör något åt saken. Den någon kanske är du!”.

Det var inget lätt beslut att lämna sina trygga och välbetalda jobb – Martins fru Maria arbetade som nyhetsredaktör på samma tidning – men båda två var beredda att satsa. De sa upp sig, sålde ­lägenheten och köpte ett hus på Tjörn som blev både ­bostad och arbetsplats.

– Sedan slet vi i fyra år i princip dygnet runt. Jag tror att jag var ledig i tio dagar ­totalt, säger Martin.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Alex är polartekniker på Nordpolen: ”Det är lika fascinerande varje gång”

”Fiskarnas rike” blev en naturfilmssuccé

Men han hade en dröm och en vision som hjälpte honom igenom timmar i iskalla sjöar, grumliga vatten och bland lättskrämda fiskar.

– Vi ville ge vattnet en röst, säger han.

Resultatet blev ”Fiskarnas rike” där vi i första säsongen enligt SVT får ”följa med på en magisk resa i Sveriges sjöar, hav och vattendrag. På vägen möter vi också hängivna och inspirerande hjältar som kämpar för att skydda livet under ytan”.

”Fiskarnas rike” blev en av SVT:s största naturfilm­succéer i modern tid, men serien var inte helt lätt att sälja in från början.

– Nej, då var det typ, vill någon verkligen titta på tråkiga fiskar i flera timmar? Men efter premiären kom det snabbt ”vill ni göra en säsong till?”, skrattar han.

Hur har då Martin och hans lilla team med ­hustrun Maria, sonen Johan och projektledaren Anneli lyckas väcka ett så stort engagemang hos tittarna? Förutom otroliga bilder på alla spännande fiskar som bor i våra vatten (visste ni till exempel att gäddan är en kannibal och har 3 000 tänder?) bestämde sig Martin för en sak:

– Vi skulle inte visa upp en bild av mig som en sorts förbittrad aktivist. Istället överlät vi till tittarna att ta ställning. En del kanske tycker att det inte spelar någon roll om ”några äckliga ålar” dör i våra kraftverk, och det är helt ok. Men vi ville också visa att det faktiskt finns lösningar som gör att fisken slipper bli mald i våra kraftverksturbiner.

Det är ett hjärtskärande avsnitt i första säsongen när Martin berättar om ålynglens kamp mot kraftverksdammarna. Han fick en klump i halsen när han skulle berätta.

– Föräldrarna har simmat 700 mil för att para sig i ­Sargassohavet, och sedan har ungarna drivit 700 mil tillbaka. Så kommer de till dammluckorna, kämpar sig upp och har en meter kvar till målet. Men det finns inget vatten, luckan är för torr, de trillar ner och kommer aldrig fram.

– Många tror att vi har byggt fiskpassager vid våra kraftverk, men det finns bara vid fyra procent av dem och alla fungerar inte ens. Ibland har de byggts så att de kan ta sig upp – men inte kan simma ner, utan hamnar i en turbin.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Journalisten Erika Bjerström om hatet som fick henne att hoppa av: ”Jag var rädd att framstå som ett offer”

Fångat fisk utan tanke på återväxten

Han suckar lite:

–Vi stiftar lagar, men är sedan världsbäst på att hitta på undantag…

I ”Fiskarnas rike” är Martin Falklind lugn och saklig, men det går inte att stoppa hans engagemang när han berättar om hur vi har sett på våra fiskars hem.

– Rent historiskt har vi ­behandlat vattnet som en soptunna där vi slängt ner allt vi vill bli av med. Vi har också trott att vi har kunnat fånga hur mycket fisk som helst, utan tanke på återväxten. Varför bara ett nät, när vi kan lägga tio, varför nät när man kan tråla, varför tråla när man kan bottentråla? Till slut är det tomt.

Men Martin Falklind vill ändå kalla sig optimist. I hela Sverige finns folk som vill ­arbeta för en förändring, det har han tydligt märkt under inspelningarna.

Efter säsong två har också politikerna vaknat. ”Är det verkligen så här illa, vad kan vi göra?”, undrar de och hör av sig.

När vi ses har Martin Falklind precis pratat om hållbar fiske i riksdagen, inbjuden av två partier. Han har också varit i Europa­parlamentet och berättat om Österjöns tillstånd. I ­tredje säsongen som han börjar spela in till sommaren, vill han också lyfta fram goda exempel på hur man lyckats få fisken att komma tillbaka, i såväl Newfoundland som i Amazonas.

Kom tvåa efter David Attenborough

Timlönen för programmet går förstås inte att räkna på, av över tusen filmade timmar återstår tre timslånga avsnitt. Men ”Fiskarnas rike” har också väckt internationell uppmärksamhet, och andra säsongen var ifjol ­nominerad till naturvärldens Oscar, ”Panda Award”. Att de ”bara” fick ett silver grämer inte Martin Falklind ett dugg.

– Vi kom tvåa efter David Attenborough och jag kan nästan säga att jag hade blivit arg om vi hade vunnit för David förtjänar alltid att vinna. Han är min stora ­förebild, ja min gud, och jag har en enorm respekt för hans kunnande.

Han hade hoppats träffa sin idol på galan men den legendariska naturfilmaren fyller 100 i år och det blev en hälsning via länk.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Bokbindaren sadlade om – blev kattvakt: ”Det här är det bästa jobbet jag någonsin haft”

Idag säger Martin att han lever sin dröm, fortfarande fascineras han och överraskas av allt han ser under vattnet. Han berättar målande hur han låg flera dagar i vattnet vid Flatruet i Härjedalen för att filma de små rödingarna, som en gång i tiden stängdes in i den här vattenfickan av inlandsisen. Det finns så lite mat att de bara blir en decimeter långa.

– Tredje dagen vågade de närma sig mig. Framgångsfaktorn är att bli kompis med fisken!