Liv Ullmann om saknaden efter sin far: ”Han är med mig – alltid”

Liv Ullmann sitter vid ett fönster. Det vetter ut mot en grön björk där ett par talgoxar är upptagna med att säkra beståndet i kvarteret.

– Jag kunde aldrig riktigt förstå att gravstenen på Domkyrkogården hade med pappa att göra. Efter att vi kom till Norge med hans urna och bosatte oss i Trondheim, satt jag gärna i fönstret på mitt rum och skrev.

Till honom?

– Nej, jag skrev för att han skulle se hur duktig jag var på att skriva. I min värld flög han ständigt förbi fönstret och tittade in till mig.

Ansiktet får ett milt uttryck och Liv Ullmanns klara, blå ögon lyser upp.

– Som änglar gör, säger hon och ler.

Det är sommar hemma på Hafrsfjordgata i Oslo, och Liv Ullmann har klätt sig i en matchande sommargrön tröja.

Målat porträtt på Erik Viggo Ullmann

Med lätta steg leder hon oss in i arbetsrummet, där hon för tillfället också skriver.

Och din far flyger ofta förbi?

– Ja, säger hon. Och här är han.

Hon visar oss porträttet vi har kommit för att prata om. Ingenjör Erik Viggo Ullmann ler försiktigt och ser nöjd ut. Det är slående hur lika ögon de har, far och dotter. Det är samma klara, intensiva blick, som måste ha trollbundit hennes mor, precis som Liv Ullmanns uttrycksfulla ögon trollbundit flera män – och en hel värld – genom film och teater.

Icakuriren Kultur

Läs även: Fredrik Skavlan om sin kära ägodel: ”Teckningen är en tröst en dålig dag”

Målningen visar Erik Viggo Ullmann i 30-årsåldern, förmodligen tacksam över att ha fört familjen i säkerhet, långt ifrån striderna i Europa – och ett Japan som slagits på tyskarnas sida.

Hans mor Dagmar, hans fru Janna och de två döttrarna Bitten och Liv är alla samlade i Little Norway, flygvapnets träningsläger, i Kanada.

Porträttet är målat av den kanadensiska konstnären ­Marion Long (1882–1970).

Liv Ullmans förlorade sin pappa som 6-åring

Vad betyder port­rättet för dig?

– Trygghet, svarar Liv ­bestämt.

– Och det kan man säkert förklara utifrån att jag bara var sex år gammal när pappa försvann.

Hon betraktar sin far ett ögonblick.

– Han lämnade ett stort tomrum i mig. Men även om han dog, försvann han inte ur mitt liv. När jag spelade teater, till exempel, ja, då brukade han alltid sitta på balkongen och följa med. Han har sett alla mina föreställningar, säger hon och tittar upp på honom igen.

– Länge var han ensam där uppe på balkongen, men efter hand har han fått sällskap. När man har kommit upp i min ålder, ansluter allt fler.

Så vem var Erik Viggo Ullmann, som knappt fick uppleva 38 somrar här på jorden?

Fick jobb i Japan

Han föddes i Vardø en höstdag 1907. 20 år senare började han ingenjörsstudier på NTH i Trondheim, och i studentföreningen träffade han Janna Lund, som han gifte sig med 1932. Efter några år vid cellulosafabrikerna i Moelv och i Krokstad utanför Drammen, blev han erbjudenett jobb i Tokyo för det svenska företaget Gladelius & Co.

1937 gav han sig iväg på den långa resan med tåg genom Sibirien tillsammans med fru och deras sex månader gamla dotter, Bitten.

Janna Ullmann har efteråt beskrivit det som ”en drömresa”. Det svenska företaget bekostade biljetter i första klass. Och tiden i Japan, som varade i nästan fem år var hennes livs lyckligaste.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Alex Schulman: ”Varje gång jag skriver om mamma handlar det om att försöka förstå”

I denna tid av lycka och glädje, på ett litet sjukhus i Tokyo, föddes Liv den 16 ­december 1938.

”Klockan halv nio telefonerade de från sjukhuset: ’Mr. Ullmann, your wife got a big baby at eight o’clock – a girl baby’. Och även om du egentligen skulle ha varit en pojke eftersom Bitten var flicka, så var far så glad så glad – och nu är du fars egen unge! Och vi var överens om att du skulle heta LIV, för det är det bästa av alla namn. Vi är så tacksamma för att du kom till oss då – Liv.”

Skrev till Liv i dagboken

Orden är Livs far i hans dagbok, som hon senare fick i konfirmationspresent. Delar av den är återgivna i Edvard Hambros bok: ”Liv Ullmann – Scener från ett liv.”

Liv Ullmann blir överraskad.

– Jag är faktiskt osäker på om jag någonsin har hört eller läst detta. Hur kan jag ha glömt det? Jag, som är så upptagen av pappa.

Det dröjer lite innan han skriver till henne i dagboken igen, men i november 1939 berättar han att det är krig i Europa.

”Människor dödar varandra och är elaka mot varandra, och ingen vet vad som kommer att hända imorgon! Men vi måste alltid hålla ihop, Liv, och älska varandra som vi gör idag. Och far och mor kommer att be för att du ska få växa upp i en värld som man inte behöver skämmas över! Och det måste du hjälpa till med när du blir stor!”

Liv Ullmann blir tyst och är tydligt rörd.

– Så underbart att höra! Tänk att han skrev detta till mig under mitt allra första levnadsår.

Anmälde sig till krigstjänst

Efter att Norge ockuperats av tyskarna i april 1940, bestämde sig Livs farmor Dagmar för att resa efter familjen till Tokyo. Sedan anmälde Erik Viggo Ullmann sig till krigstjänst, och ett och ett halvt år senare reste hela familjen med en oljetanker över Stilla havet till San Pedro på den amerikanska västkusten, och därifrån vidare med bil hela vägen till Toronto, över 4 00 mil längre österut.

Ullmann blev utstationerad i Little Norway, som hade upprättats i Kanada av den norska exilregeringen. Det var också där han råkade ut för en arbetsolycka som skulle leda till hans död på ett sjukhus i New York den 15 juni 1945.

Liv Ullmann berättar att bara några månader tidigare hade familjen fått besked om att hennes farfar hade gått bort i det tyska koncentrationslägret Dachau. I Norge hade han hjälpt många norska judar i säkerhet efter att deportationerna startade 1942.

– Vi trodde det värsta. Men när jag besökte Warszawa – jag måste ha varit i 20-årsåldern och redan lite känd – kom en äldre man bort till mig och frågade om jag kände till namnet Halfdan Ullmann. ”Det är min farfar”, sa jag. Och så visar det sig att den här mannen hade delat cell med honom i Dachau, och kunde berätta att farfar dog av lunginflammation.

Du förlorade två viktiga personer tidigt i livet, en farfar och en far…

– Ja, de som på sätt och vis skulle vaka över dig och se till att du fick ett bra liv, försvann tidigt. Min farfar fick jag aldrig träffa, och tyvärr har jag inte så många minnen av pappa.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Pernilla August håller nyfikenheten vid liv: ”Invanda mönster skrämmer mig”

Liv Ullmans minnen av sin pappa

Det tydligaste minnet är att hon sitter hos honom på sjukhuset i New York och förstår att hon antagligen inte kommer att få se honom mer.

– Jag satt vid hans säng, och han höll mig i handen, och sa: ”Liv, vi kommer att mötas igen, i en bättre värld.” Men det är möjligt att jag har diktat ihop detta, det är kanske inte något han skulle ha sagt till en sexåring. ­Utöver det har jag inte så många minnen. Jag kommer ihåg att jag föll i vattnet från en brygga, och att han hoppade efter och räddade mig. Och så har jag minnen av att vi var ute och promenerade. Då höll vi varandra i handen, och jag minns att han tryckte min hand, och att det kändes så tryggt och gott.

Hon funderar en stund.

– Jo, så minns jag att pappa tog mig med till Naturhistoriska museet i New York, där vi besökte planetariet. Vi vandrade tillsammans under stjärnhimlen.

Flyttade hem till Norge

Efter faderns död reste familjen hem till Norge. Farmodern, som Liv skulle komma att utveckla en väldigt nära relation till, hade varit med ända sedan hon kom till Tokyo. Men när de kom till Norge flyttade hon in i en liten hyreslägenhet i Oslo, medan mamman, Bitten och Liv satte kurs mot Trondheim.

– Det var fruktansvärt för henne att förlora sin son, liksom det var fruktansvärt för mamma att förlora sin man. Bägge sörjde djupt, det kan inte ha varit lätt för dem. Jag har lagt märke till att om två människor sörjer samma person, är det ofta svårt att dela sorgen, för båda kanske känner att deras förlust är störst.

Hur upplevde du det?

– Jag var länge ett ensamt barn – och väldigt blyg. Och det tror jag bottnade i den otrygghet jag kände efter att ha mist pappa. Jag antog att det inte var någon som brydde sig om mig.

Ensamheten försvann med teatern

Hon blir tyst ett par sekunder.

– Men ensamheten försvann när jag började spela teater i skolan. Jag började skriva mina egna teaterstycken, och jag upptäckte att detta var ett sätt jag kunde kommunicera med andra människor på.

När de kom till Norge sommaren 1945, hade Liv som var sex och ett halvt år gammal, hunnit bo i Tokyo, Toronto och sist New York. Dit hade familjen flyttat efter att fadern blivit permitterad och gett sig i kast med andra uppgifter, ett år innan han dog.

Älskar att resa

Det låter som en ganska strapatsrik barndom. Har det gjort dig rastlös?

– Nej, men jag älskar att resa. Och det gjorde mamma också, så det är kanske något jag har efter henne. En gång reste vi tillsammans till Japan, hon hade ju varit så lycklig där, och hon längtade tillbaka. Men Tokyo hade ju blivit bombat under kriget, och vi hittade inte till någon av de platser hon hade så fina minnen från. Det var jobbigt för mamma, säger Liv, och berättar om en kväll på hotellet i Tokyo.

– Mamma gick för att ta sig ett bad. Och där låg hon i badkaret och stortjöt.

Icakuriren Relationer

Läs även: Sörjer män och kvinnor olika? Experten svarar

Vid ett tillfälle flyttade Liv Ullmann tillbaka till New York, där hon köpte sig en lägenhet på Upper West Side – med utsikt mot Naturhistoriska museet som hon hade besökt med sin far. Mamma Janna kom ofta på besök.

Hade det något att göra med saknaden efter hennes man, som ju dog på Manhattan?

Liv Ullmann ser uppriktigt överraskad ut över frågan, och blir tankfull.

– Det är ju en underbar tanke. Kanske hon inte alls kom för att besöka mig, säger hon, och tillägger att hon ständigt ber sin mor om ­ursäkt.

Varför det?

– Det är så mycket jag inte har förstått, men som jag har insett allteftersom jag själv har blivit äldre. Förhållanden som jag känner igen i mitt eget liv.

Liv Ullmanns syster var mammas flicka

Kanske hade Liv Ullmann blivit pappas flicka om fadern hade fått leva vidare. För hon växte upp med idén om att mammas flicka, det var Bitten, det.

– Att mamma tyckte bättre om henne, var något jag kände, och Bitten och jag har också pratat om det. De började gå ut tillsammans, medan jag var ensam hemma och mörkrädd. Och vet du vad? Då brukade jag ta med mig täcket, lägga mig i badkaret och läsa Hjemmet.

Veckotidningen Hjemmet?

– Ja, det var stående läsning hemma hos oss, säger Ullmann och ler brett.

– Men så började Bitten gå ut med pojkar, och jag märkte att mamma blev uppriktigt ledsen. Det var liksom inte lika spännande med mig.

Söker tröst hos sin pappa

Liv Ullmann understryker att hon och modern var goda vänner, men det var sin far hon vände sig till, uppträdde för, och den hon i dag kan söka tröst hos.

– När jag har varit ledsen eller haft kärlekssorg, har jag ofta lagt en bild av pappa under huvudkudden. Det låter säkert väldigt barnsligt, men det har hjälpt mig massor.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Pauline skriver om sin mormors upplevelser i Sandträsk: ”Levde nära döden”

Både Liv Ullmanns mamma, storasyster Bitten och farmor Dagmar är bland dem som nu sitter på balkongen tillsammans med Erik Viggo Ullmann. Själv har hon bytt ut ordet ”död” mot ord som ”åtskillnad” eller ”uppbrott”.

– Jag tror ju att vi alla är en del av något större, en evighet som vi varken har ord för eller fantasi att ta ner på ett mänskligt plan. Så jag är inte rädd för att dö, för det innebär endast en åtskillnad från detta livet.

Hon tittar upp på porträttet av fadern.

– Och kanske händer det – som jag tror att pappa sa till mig på sjukhuset innan han dog – att vi möts igen. I en bättre värld.