Vissa presenter kommer inslagna i papper med snören runt. Andra kommer i form av en tjock manushög med en specialskriven roll. Det sistnämnda var fallet när nyblivna pensionären Lena i den eskapistiska dramakomedin ”Resan till Piemonte” gjorde sin inmarsch i Kajsa Ernsts tillvaro. Kajsa behövde inte provfilma för att få utgöra en fjärdedel av vänskapskvartetten – de övriga tre fjärdedelarna spelas av Helena Bergström, Kjell Bergqvist och Björn Kjellman – som slår följe till Italien där en av dem ska sälja en olivgård som hon ärvt efter sin bror. Filmens manusförfattare och regissör Alexandra-Therese Keining hade redan bestämt att det var henne och ingen annan som hon ville ha i rollen som Lena.
– Att som kvinnlig skådespelare över 60 bli erbjuden en roll som är skriven enkom för mig, och dessutom få göra den i Italien, var fantastiskt. Min karaktär Lena är nyfiken och pigg på livet. Hon drar sig inte för att anta utmaningar och resonerar att det aldrig är för sent att göra saker som man vill, berättar Kajsa.
Känner igen sig i Lena i ”Resan till Piemonte”
Lenas öppenhet för förändringar är någonting som Kajsa kan känna igen i sin egen personlighet.
– Jag försöker utmana mig själv nu när jag är äldre och inte har så mycket att förlora. Jag är nog ganska bra på att bryta tryggheten och kasta mig ut i det okända. Men Lena påminde mig om att bejaka äventyret och säga ja till saker, vilket alltid är roligare än att säga nej.
Huruvida den pensionerade fyrklövern bestämmer sig för att stanna kvar i Italien förtäljer inte trailern som när vi träffas är det enda jag har sett av filmen. För egen del har dock Kajsa till skillnad från Lena inga planer på att kapa banden med yrkeslivet.
– Jag kommer att gå i pension när jag har åldern inne, men jag kommer inte att sluta arbeta. Så länge jag blir uppbjuden till dans vill jag fortsätta. Fördelen med mitt yrke är att så länge jag kan gå och prata samtidigt kan jag också jobba.
Läs även: Helena Bergström: ”Den dagen man känner sig säker ska man nog inte vara skådespelare”
Planerar att börja fly svensk vinter
De mörka svenska vintrarna satsar Kajsa däremot på att framöver tillbringa på sydligare breddgrader.
– Ja, jag tror att det kommer att bli så. Eller det kommer det, ändrar hon sig snabbt.
– Om jag har 20 år kvar i livet vill jag vara styrande över hur jag ska leva de 20 åren och inte bara vänta på att någon annan ska komma med idéer och lösningar. Det behöver inte nödvändigtvis vara varmt där jag slår mig ner, det är främst ljuset som jag är ute efter.
Delar av våren och sommaren har Kajsa vistats i åtminstone något sydligare trakter, närmare bestämt i Malmö där hon spelat in den tredje säsongen av kriminalserien ”Sanningen”. Den rikssvenska dialekten kamouflerar det faktum att hon växte upp som en äkta skånsk ”grebba”.
Medberoende till alkoholiserad mamma
Kajsa var bara ett år gammal när föräldrarna omlokaliserade sig från Göteborg till Helsingborg där mamman hade fått jobb på en affärsresebyrå. Till familjen hörde också en sex år äldre halvbror på mammans sida som tidigt flyttade hemifrån och bildade egen familj. I samma veva flyttade även pappan ut ur hushållet, för att så småningom starta om sitt liv med en ny kvinna. Den då elvaåriga Kajsa valde pliktskyldigt att stanna kvar hos mamman som vid det laget var alkoholiserad.
– Långt i efterhand har jag förstått att jag tog hand om henne för att inte själv bli lämnad. Att leva med en missbrukare handlar mycket om att vara projektledare i kaoset, städa upp och hålla demonerna i schack. Medberoende är förenat med skuld, skam och hemligheter. Det var ohållbart för ett barn att bära allt det.
Lättsamma musikfilmer med de dansanta skådespelarna Nils Poppe, Fred Astaire och Ginger Rogers blev från tidig ålder Kajsas verklighetsflykt. Det var den världen som hon längtade efter att själv bli en del av. Via barndomskompisen Lis som var tillsammans med en ljustekniker blev Kajsa som 17-åring medbjuden på en fest hos den fria teatergruppen Nöjesteatern. Dragningskraften till den frisinnade teatermiljön var magnetisk. Kajsa började i teaterns balett där hon med sina 1,80 centimeter var förvisad till den bakersta raden.
Framgångarna på teatern väckte prestationsångest
Med tiden fick hon kliva fram ur kulisserna och göra större och större talroller, däribland som Pippi Långstrump. Granne med konserthuset där Pippi-föreställningen spelades låg Helsingborgs stadsteater som 1988 knöt Kajsa till sig. Där tilldelades hon den ena åtråvärda huvudrollen efter den andra. Den höga efterfrågan var underbar och självförbrännande på samma gång. I skuggan av framgångarna frodades en eskalerande prestationsångest som Kajsa sätter i samband med sin uppväxt i ett alkoholisthem.
– Bekräftelsebehovet som jag hade haft gentemot mina föräldrar väcktes till liv på teatern. När jag hade gjort bra ifrån mig kände jag att jag måste göra nästa roll ännu bättre för att få stanna kvar där. Att prestera var lika med existensberättigande för mig. Det blev en destruktiv överlevnadsstrategi som till slut fick mig att gå in i den berömda väggen, vilket utmynnade i att jag tog ett års tjänstledighet från teatern och utbildade mig i mig själv.
Med hjälp av terapi och kurser i personlig utveckling lyckades Kajsa vända den självdestruktiva skutan på rätt kurs. När hon kom tillbaka var hon delvis en annan person än den Kajsa som hade lämnat teatern ett år tidigare.
– Som medberoende hade jag haft en tendens att ta hand om alla omkring mig, medan mina egna behov kom längst ner på listan. Mitt sabbatsår från teatern lärde mig att jag var viktig för mig och att jag inte behövde jobba för att ha en självklar plats. Jag var mycket lugnare och hade fått en sundare relation till mitt arbete. Jag identifierade mig inte med min yrkesroll på samma sätt. Det medförde att jag hade roligare när jag jobbade.
Kajsa Ernst fick guldbagge för ”Masjävlar”
I slutet av 1990-talet kallade huvudstaden och filmduken på Kajsa. 1999 fick hon sitt stora publika genombrott i julklassikern ”Tomten är far till alla barnen”. Fem år senare gjorde hon succé som den överpresterande och bittra mellansystern Eivor i ”Masjävlar” – en roll som hon fick en guldbagge för. Men det är inte på grund av baggen som hon ser filmen som en av höjdpunkterna i sin karriär.
– Nej, det är för upplevelsen. Vi hade väldigt, väldigt roligt under inspelningen. Och så lärde jag känna Ann Petrén som har blivit en nära vän.
Läs även: Kjell Bergqvist: ”Jag vill inte samarbeta med några kvinnomisshandlare”
Hon fortsätter med att lovorda filmens regissör Maria Blom som senare satte upp en pjäs där Kajsa och Ann återigen fick spela systrar. Själv har Kajsa ”en pirrig längtan” efter att någon gång få regissera, men i så fall ska det vara på teaterscenen som är hennes bas.
Under åren på Helsingborgs stadsteater blev hon själv regisserad av en av de allra främsta på området – Göran Stangertz som Kajsa på den tiden inte hade någon aning om också var hennes blivande man. Redan när de i början av 1990-talet började arbeta ihop stod det emellertid klart att det fanns en speciell kemi mellan de båda kollegorna.
– Det var som att befinna sig i Persien utan att förstå ett enda ord av vad någon säger och plötsligt möta någon som pratar samma språk som en själv. Vi höll kontakten i alla år. När vi möttes på nytt hade Göran och hans dåvarande fru bestämt sig för att skiljas. Det var då vi förstod att vi hörde ihop. Jag kände att nu kommer mitt liv aldrig mer bli detsamma.
Ville inte ha barn
Göran hade sju barn från tre äktenskap med sig in i relationen. En stor omställning för Kajsa som själv aldrig har haft någon barnlängtan.
– Jag var 36 år när jag definitivt bestämde mig för att jag inte ville ha barn. Det beslutet kan tveklöst ha att göra med min bakgrund, att jag har varit rädd för att återupprepa mina föräldrars misstag. Därför var det ödets ironi att jag träffade Göran som hade sju barn. Det var en sådan stark kärlek mellan oss att det aldrig fick mig att tveka. Jag förstod att om jag ville leva med den här mannen ingick barnen. Min roll blev att – i den mån de ville det – vara en vettig vuxen i deras närhet.
Långt innan Kajsa träffade Göran hade hon avverkat en rad förhållanden med män med olika former av beroendeproblematik.
– Jag har nog prickat av alla missbruk utom sexmissbruk. Även om jag visste att det inte var bra kändes det tryggt. Jag hade en given roll i förhållandet som jag visste hur jag skulle spela.
Läs även: Björn Kjellman: ”Jag har aldrig varit en alfahanne”
Göran Stangertz friade fyra gånger
Göran var nykter alkoholist när han och Kajsa blev ett par. Den gemensamma erfarenheten av missbruk och bedrägligheten som följer i dess fotspår fick dem att vinnlägga sig om att deras relation vilade på ett fundament av ärlighet och sanning. Det de hade tillsammans överträffade allt annat som Kajsa upplevt, men den innerliga kärleken från båda håll gjorde henne samtidigt skräckslagen.
– I början av förhållandet testade jag Göran igen och igen. Han friade fyra gånger. De tre första gångerna sa jag nej. ”Jag ska inte gifta mig, mina föräldrar är skilda, och jag har kämpat för min självständighet …” Så där höll jag på. Sedan fick Göran en hjärnblödning som tack och lov inte efterlämnade några men. Då insåg jag att om jag sa ja till honom sa jag också ja till mig själv.
Sällan har ett ”ja” varit lika efterlängtat. På Youtube finns ett videoklipp där Göran Stangertz hösten 2009 glädjestrålande pussar Kajsa på kinden och tillkännager att de två månader senare ska gifta sig i Allhelgonakyrkan i Stockholm. Varje gång Göran påpekade att han var 18 år äldre än Kajsa gav hon honom samma svar:
– ”Jag tar hellre två år med dig än 30 år med någon annan.” Under de sju åren vi fick tillsammans levde vi extremt intensivt. Vi reste, skrattade och pratade om allt. Det fanns inte en sten som vi inte hade vänt på. Vi visste allt om varandra. Fortfarande går jag runt med en otrolig tacksamhet över att ha blivit så emottagen och fått lov att älska någon så förbehållslöst.
Dog i sviterna av cancer 2012
När Göran i oktober 2012 dog i sviterna av strupcancer rasade Kajsas värld samman. För att komma så långt hemifrån som möjligt reste hon till Indien det första nyåret som änka. Väl där kom alla svåruthärdliga känslor över henne med förnyad styrka.
– Jag tänkte att den här smärtan går inte att överleva. Jag förstår inte hur jag kommer att kunna fortsätta. Först tänkte jag vada ut i havet. Men när jag stod på den där stranden i Indien insåg jag att det inte var rätt väg. Jag förstod att det var det andra alternativet som var vägen.
Med stöd av den stora vänkretsen hittade Kajsa successivt tillbaka till livsglädjen.
– Kort efter att Göran gått bort träffade jag på en kollega på stan. Han uppmanade mig att inte vara rädd för känslorna. Det är det bästa rådet jag har fått. Så länge man sätter ord på det man känner kan man fortsätta att andas.
Läs även: Hur kommer jag över sorgen efter min mans död?
De snart 14 år som gått sedan Göran lämnade jordelivet har Kajsa levt ensam.
– För ett par år sedan blev jag medlem på några konstiga dejtingappar och gick på några dejter som gjorde mig mörkrädd. Jag mötte män som inte ställde några frågor utan bara satt och höll monologer om sig själva. Det fick mig att sluta med dejtingappar. Jag behöver ingen man för att ha ett bra liv, jag har det toppen ändå. Jag tar ut mig själv på restaurang, köper blommor till mig själv och dansar hemma eller med vänner i någons vardagsrum. Med det sagt skulle det självklart vara kul att träffa en man som är nyfiken på livet.
Förlät sin mamma på dödsbädden
Ett år efter att Kajsa miste Göran avled hennes mor. Under mammans sista timmar i livet förlät Kajsa henne för hennes tillkortakommanden som förälder.
– Det var ett stort ögonblick som jag inte hade förutsett utkomsten av. Om syftet är rent blir förlåtelsen du ger så ofantligt stor för din egen del. När jag slutade vara arg över att det blev som det blev fick kärleken plats, och tacksamheten. I dag när jag tänker på min mamma känner jag en sådan oerhörd ömhet för henne.
