Kajsa Bergqvist räknar steg istället för höjder: ”Mitt ständiga nyårlöfte är att jag ska börja träna”

Vi ses på Stockholm stadion en solig sommardag. Intervjun sker uppe på läktaren, och nere på löparbanan sprinttränar Mattias Sunneborn – som på 90-talet var Sveriges bästa längdhoppare och idag är framgångsrik veteranfriidrottare. Kajsa håller ett öga på honom under intervjun.

– Bra Mattias! Håll tempot!

Stockholm stadion byggdes till sommar-OS 1912 och är den äldsta olympiska arena som fortfarande är i bruk. Kajsa tycker att det är världens vackraste arena.

– Byggnaden är otroligt fin. Dessutom ligger den så vackert – halvvägs i city, halvvägs i skogen. Min kärlek till arenan hänger förstås ihop med att jag har personliga minnen härifrån. På den tiden gick de aktiva in i den ingången, säger Kajsa och pekar.

– Höjden låg på andra sidan, och under promenaden över arenan stod folk upp och vrålade och klappade händerna. Då hade jag inte ens börjat tävla. Att få den respekten och kärleken från publiken är otroligt hedrande.

Kajsa Bergqvist skadade hälsenan – tog VM-guld året efter 

Säger en av Sveriges mest framgångsrika idrottare genom tiderna.

Kajsa Bergqvist blev första kvinna i Sverige att hoppa över två meter – som högst hoppade hon 2,08 – och på meritlistan finns bland annat tre VM-guld, ett OS-brons och åtta SM-guld. Men hennes karriär har inte bara varit en dans på rosor. Under en tävling i Båstad år 2004 – några veckor före OS i Aten – slet hon av hälsenan. Hon bars ut på bår, försvann iväg i ambulans och tidningarna skrev: ”Aj, aj, aj – den är av” och ”Kajsas OS-dröm slets sönder”. Det var underförstått att karriären var över.

– Jag hade haft jätteproblem med den där foten, så det kom inte som en blixt från klar himmel. Men jag hade inte väntat mig att det skulle gå så illa som det gjorde. Om min karriär hade tagit slut där hade jag ändå fått uppleva och vinna mer än de flesta. Men det hade funnits ett stänk av… vad kunde det ha blivit?

Men Kajsa Bergqvist gör en osannolik comeback och 387 dagar efter skadan vinner hon VM-guld i Helsingfors. Hur är det ens möjligt?

– Hade det varit upphoppsfoten hade det nog inte gått. Operationen skedde på Ängelholms sjukhus. Jag skadade mig i Båstad, så det var där jag hamnade. Jag ringde runt och kollade vilken läkare som är bäst på hälsenor. ”Du kan ligga kvar där, du är på helt rätt ställe”, fick jag höra. Jag skulle säga att professionell hjälp – från operation till rehab – i kombination med tur, nog är förklaringen till att det gick. All rehabträning gjorde mig grundstark. Men det spelade också roll att jag fick ett år ledigt från tävlandet, mentalt gjorde det mycket. Jag hade mina bästa idrottsår efter skadan.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Diskuskastaren Vanessa Kamga har dubbla rekord: ”Jag visste, jag hade det i mig”

Förbundskapten för Sveriges friidrottslandslag

Nu har det gått två decennier, och sedan fem år är Kajsa Bergqvist tillbaka på friidrottsarenan, som högsta ledare.

– Jag är ju inte de aktivas tränare, däremot samordnare. Som lagledare och förbundskapten försöker jag hålla ihop allt under de stora mästerskapen. Det är en speciell roll, för det är ju de tävlandes allra viktigaste ögonblick. Jag försöker skapa en bra dynamik i gruppen, men också en god prestationsmiljö så att de tävlande kan få utväxling för allt hårt jobb. Och om det är något tjafs så är det jag som tar det med domarna.

Det är många starka personligheter att hantera?

– Ja, ofta blir man friidrottare av en anledning. Man är kanske lite mer individualistisk i sitt tänk och sin satsning, och det måste man få vara. Samtidigt är det mycket press på friidrottarna. När du ska ut på arenan är du ensam. Det är du som står där inför kanske 60 000 åskådare. Om du ska bli framgångsrik måste du i någon mån gilla det utsatta läget. Vissa har det i sig från början, andra behöver lära sig.

Du är väl lite både och; du har det extroverta i dig, men också en skyggare sida.

– Haha, där läser du nog mig ganska bra. Om jag står på en scen som programledare, eller om jag ska ut och hoppa då är det något som händer med mig.

Säger Kajsa och börjar klappa händerna ungefär som att hon försöker få igång en arena inför ett hopp.

– Det är coolt och häftigt, och jag har världens adrenalinpåslag. En timme senare, när jag är på väg hem, är jag mer så här, säger Kajsa och hukar bakom solglasögonen.

Vi blir avbrutna av en anställd vid klädföretaget Tôteme. Hon berättar att de har sommaravslutning och att ett mini-OS står på agendan. De anställda ska springa hundra meter, stöta kula och hoppa längd.

– Skulle du vilja hälsa alla välkomna? Det tar bara någon minut, undrar hon.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Therese Alshammar om livet efter elitkarriären: ”Jag vill vara en frisk, glad och närvarande mamma”

Kajsa tvekar. Men okej då. Hon drar på sig sin blågula landslagströja och kliver ner på arenan. Dramatisk musik strömmar ur högtalaren. Lag efter lag kommer in och Kajsa presenterar dem, ett i taget. Nyss satt vi och småpratade, nu visar hon en helt annan sida – som illustrerar det vi just pratade om. Hon är pushig, peppig och tydlig.

– I wish you the very best of luck in today's competition. My name is Kajsa Bergqvist, and I am the national team coach for Swedish athletics. You will compete in three events: the 100 metres, the long jump, and the shot put. May the best team win! I expect great things from you, and if you perform really well, I may consider you for the Swedish team at the Summer Championships in Birmingham.

Trött på allt efter aktiva karriären

Vad hände där? Vad hemma du känner dig i den där rollen, konstaterar jag när spektaklet är över. Kajsa ler och pekar på högtalaren.

– Nu flyr vi, det är för hög musik här.

Resten av intervjun görs på en parkbänk i Lill-Jansskogen.

– När jag slutade min aktiva karriär var jag supertrött på allt. Jag sa att jag aldrig någonsin skulle bli expertkommentator i tv och absolut inte tränare eller föredragshållare.

Se hur det blev.

– Jepp. Åren efter att jag slutat fick jag frågan om jag ville vara expertkommentator, men jag sa alltid nej. Så småningom fick jag återigen en förfrågan och instinktivt var jag på väg att säga nej. Men sedan tänkte jag… eller? Tack vare mina uppdrag för SVT fick jag tillbaka kärleken till friidrotten. Den hade ju varit en så viktig del i mitt liv, men jag var tillfälligt tvungen att göra slut med den ett tag för att kunna gå vidare.

Kajsa Bergqvist om varför hon slutade med höjdhopp

Varför slutade du?

– Mentalt gick jag nog in i väggen. Det som hade varit min superkraft – att vara bäst när det gäller – fanns inte längre. Jag tror att jag var slutkörd. Sista sommaren var det ett mästerskap som inte gick som beräknat, och jag tänkte att jag skulle börja träna till hösten igen – om jag blev sugen. Men det blev jag inte. I efterhand kan jag tänka att jag hade kunnat hålla på ett par år till om jag hade hittat ett annat förhållningssätt till idrottandet. Jag lade en brutal press på mig själv, och mental rådgivning fanns inte riktigt på min tid.

Är det en sorg?

– Eftersom det inte var en skada som satte stopp för mig, så har jag funderat över vad som hade hänt om jag fortsatt. Samtidigt är jag tacksam över att jag fick göra en sådan otrolig resa, och vinna så mycket. Det går liksom inte att vara bitter.

Och ditt inomhusvärldsrekord står sig fortfarande, två decennier senare.

– Well, det är en sanning med modifikation. World Athletics har avskaffat inomhusvärldsrekord, man räknar inte längre inomhus- och utomhusrekord separat. Men det är fortfarande ingen kvinna som har hoppat högre än jag inomhus, så när folk säger att jag är världsrekordhållare så tackar jag och tar emot. Och det är en tillfredsställelse att rekordet står sig. I vissa grenar har det varit en väldig teknikutveckling, men inte i höjdhoppet. I löpningen däremot, har ju nya skor pushat tiderna.

Ätstörningar inom friidrott

På många sätt har friidrotten utvecklats, och inte bara tekniskt. Numera finns det en annan öppenhet att tala om saker som inte fungerar, och det är inte tabubelagt att söka hjälp om det skulle behövas.

– På min tid var det mer att gå och gömma sig under en sten om man inte mådde bra psykiskt. Det är i alla fall så jag minns det. Idag anses du vara en förebild om du kan prata om saker som är jobbiga.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Ätstörningen tog nästan Elsas liv – idag är hon läkare: ”Vill hjälpa andra”

I våras meddelade till exempel höjdhopparen Engla Nilsson att hon skulle avbryta inomhussäsongen på grund av ätstörning. Det var Kajsa som larmade friidrottsförbundet efter att ha sett oroande tecken.

– Det är nog ofrånkomligt med ätstörningar inom idrotten, inte minst i grenar där vikten har betydelse – som löpning och hopp. Men jag tror att vi plockar upp problematiken tidigare nu, och de som fastnar i ett osunt beteende får stöttning. Kanske är det så att du blir lite bättre av att gå ner två kilo. Problemet är att om du går ner ytterligare två kilo så blir du inte bättre.

Vid ett tillfälle under den egna karriären har hon själv känt att hon blivit för tunn.

– Då gick det väldigt bra, och jag vann VM. Jag hade varit väldigt pressad, och inte märkt att jag gått ner några kilo. En dag fick jag syn på mig själv i spegeln och blev chockad – nyckelbenen stack ut. Jag blev så rädd att jag började dricka olivolja om morgnarna. Man blir ju skör när man är så där tunn, och risken för stressfrakturer ökar.

”När könet inte har så stor betydelse har vi kommit långt”

Inom hbtq-världen då – har utvecklingen gått framåt där också? Kajsa skruvar på sig. Hon har absolut ingen lust att prata om sin egen ”komma ut-resa”. Det börjar kännas så länge sedan, och egentligen är hon tveksam till att kategorisera och placera i fack.

– Jag vet inte om jag har så bra koll… Min känsla är att det inte är en lika stor grej längre – och nu pratar jag alltså om Sverige, i ett världsperspektiv är det förstås något helt annat. Personligen önskar jag att ingen skulle behöva ”komma ut”. Antingen är du ihop med den personen – eller med den. När könet inte har så stor betydelse har vi kommit långt.

Själv har hon levt med både män och kvinnor, och vill inte ha någon etikett klistrad på sig.

– För vissa är det viktigt att identifiera sig på olika sätt, men för min del har allt sådant känts påtvingat. Nu är du ledare för friidrottslandslaget OCH kvinna – hur känns det? Eller: Du är friidrottare OCH lever i en homosexuell relation – hur är det? Jag lägger ingen tankeverksamhet runt sådant. Jag lever med en fantastisk person, vi har två underbara barn och bor i ett otroligt land – det räcker för mig.

Gift med Josefin

Hon och hustrun Josefin gifte sig för fem år sedan, och Kajsa har två smala, tatuerade ringar på ringfingret. Hon har aldrig känt sig bekväm med smycken. Familjen har stor betydelse för henne, och hon är själv uppvuxen i en kärnfamilj. Hon stod väldigt nära sin pappa som dog för fem år sedan. Då var hon i slutprocessen av rekryteringen till jobbet som förbundskapten, och pappan hejade på. Men han hann aldrig få reda på hur det gick.

– Tyvärr… han missade det med två dagar. Jag önskar nästan att jag hade ljugit, det hade betytt så mycket för honom. Jag är jätteledsen över att han inte fått vara med på den här resan. Jag saknar honom – inte minst i problematiska situationer. Han var en så bra samtalspartner. Han drabbades av en stroke, och sedan en till, och gick från fullt frisk till död på bara en månad. Intervjuprocessen pågick när han var som sjukast och jag satt mest och grät. Egentligen är det konstigt att jag blev anställd, men de såg väl något i mig trots allt.

Han hann bli morfar?

– Nej, inte det heller. Livet blir ju som det blir, och jag blev mamma sent i livet. Men om jag hade fått barn när jag var 25 tror jag inte att jag hade uppskattat det lika mycket. Då tyckte jag att det var jättecoolt att vara bäst i världen.

Elitidrott är inte hälsosamt

Nu närmar hon sig femtio, men känner sig fortfarande hyfsat fräsch i kroppen.

– I alla fall med tanke på vad jag har utsatt den för. Elitidrott är ju inte direkt hälsosamt. Man belastar knän, fötter och rygg på ett extremt sätt. Ibland kan jag bli rädd för vad som komma skall. Hur kommer jag att må när jag är sextio? Mitt ständiga nyårslöfte är att jag ska börja träna. Men varje gång jag drar igång sätter jag ribban lite för högt – ursäkta höjdhoppsmetaforen – och så blir det inget alls. För tillfället nöjer jag mig med att gå ett visst antal steg varje dag.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Sofia Åhman tvingar sig till gymmet: ”Efter jobbet vill jag helst ligga på soffan”

Kan du fortfarande hoppa höjd?

– Höjdhopp är en så specifik gren. Löpning kan man ju hålla på med hela livet, men på en lägre nivå. Men i explosiva sporter måste man ha kraften att stå emot tolv, femton gånger kroppsvikten. Några år efter att jag slutat testade jag att hoppa – med gympaskor. Det funkade. Sedan gick det några år till och jag provade igen. Men då fanns inte styrkan där. Jag bestämde mig för att aldrig mer hoppa höjd. Jag ville ha kvar känslan från de roliga åren. Men på ett träningsläger i vintras bröt jag mot min egen regel. Jag hoppade 1,27 – lika högt som jag hoppade när jag var elva och deltog i min allra första tävling.

Svensk friidrott är återigen på väg mot nya höjder, konstaterar Kajsa. Hennes generation kallades ”den gyllene generationen”, men som förbundskapten är hennes målsättning att de gamla rekorden ska slås.

– Från 2000 till 2007 drog vi in otroligt många medaljer. Vi var flera som var bland de bästa i världen samtidigt – Christian Olsson, Carolina Klüft, Susanna Kallur, Stefan Holm, Johan Wissman… Men nu är min målsättning att radera ut min egen generation ur historien, och att dagens aktiva ska bli den bästa friidrottsgenerationen någonsin.

Stark trupp i friidrotts-EM i Birmingham

Målet för EM i Birmingham i sommar är att slå rekord-EM i Göteborg 2006, då svenska landslaget kammade hem sex medaljer och 69 mästerskapspoäng.

– Vi har en otroligt stark trupp just nu, och vi börjar närma oss det bästa landslaget i modern tid.

Vilka är medaljhoppen då? Kajsa skruvar på sig. I egenskap av förbundskapten är det svårt att ha favoriter. Dessutom görs den här intervjun flera veckor före EM, och vad som helst kan hända.

– Vi har ju några som redan är etablerade på medaljnivå – Mondo, Daniel Ståhl och Perseus Karlström till exempel. Andreas Almgren likaså. Sedan har vi ett gäng som har flyttat fram positionerna...

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Janne Andersson – från fotboll till hjälparbete i Ukraina: ”Jag är tacksam över att kunna bidra lite, lite”

Kajsa plockar fram sin laptop ur väskan.

– … på damsidan är vi starka i kast. Axelina Johansson har tagit ett stort steg i år. Vanessa Kamga och Fanny Roos kan definitivt ta medalj. Och Maja Åsgard i tresteg om hon hoppar på toppen av sin kapacitet. På killsidan har vi bland andra Samuel Pihlström, Viktor Pettersson och Montler. Ligger du topp åtta, eller ännu hellre topp fem, så har du i alla fall chans till medalj. Och vi har runt tio, tolv personer med den kapaciteten, så ett bra facit skulle vara att hälften slår in.

Samtidigt vill hon inte skruva upp förväntningarna. Hon, om någon, vet ju vad som krävs.

– För att ta medalj måste den tävlande ha sin livs dag, och kanske till och med persa. Om stjärnorna står rätt så stämmer allt.