Jopie Dronkers kände sig kissnödig, men kunde inte göra sig förstådd. För första gången i livet satt hon på en cykel. På pakethållaren bakom den man hon skulle komma att kalla pappa Karl.
Sexåriga Jopie var ett av de nederländska krigsbarn som efter andra världskrigets slut fick möjlighet att resa till Sverige för att äta upp sig. Av det förstod den lilla flickan ingenting, när hon precis blivit hämtad på stationen i Jädraås av sina svenska fosterföräldrar. Jopie undrade var mamma och storasyster Corrie fanns. Det var egentligen Corrie som skulle ha fått platsen på godståget till Sverige.
– Men Corrie ville inte åka, berättar Jopie. Hon var fyra år äldre och förstod att hon inte skulle få komma hem på ett tag. Det gjorde inte jag ...
Föddes under kriget
I lägenheten i Sandviken lutar sig Jopie tillbaka i fåtöljen. Hon föddes mitt under ett brinnande världskrig och var ett år när tyska bombplan attackerade hennes dåvarande hemstad Rotterdam. Nu är hon 87 och visar ett fotografi föreställande en liten Jopie tillsammans med mamma Maria, taget 1940.
– Mamma stod med mig i famnen när de första bomberna föll.
I vuxen ålder frågade Jopie sin mamma hur det hade varit att sitta i skyddsrummet medan deras stad pulveriserades. Vilka tankar for genom huvudet?
Läs även: Tusentals finska mödrar skickade sina barn till Sverige: ”Jag ger er mitt barn”
– Mamma undrade om det skulle finnas något hem att återvända till. Men vårt hus stod faktiskt kvar.
Jopies pappa, reklamtecknaren Johannes, hade tidigt kallats till fronten. I ett Rotterdam i spillror försökte mamma Maria, så gott det gick efter bombningarna, ensam ta hand om familjens fyra barn. Jopie minns hur hon, när hon blivit lite äldre, ena dagen kunde leka med de andra barnen i kvarteret för att nästa dag undra vart lekkamraterna tagit vägen.
– Judebarn försvann. Tyskarna kom om nätterna och tog dem. Man kunde höra stöveltrampen. Tyskarna kom också och letade efter pappa. Mamma har berättat hur jag gick fram och frågade vad de ville. Hon var rädd, men jag hade inte det förståndet.
Eldade upp alla möbler
Under åren då Holland ockuperades av Tyskland var hungersnöden svår. När Jopies mamma var ute och letade mat blev storasyster Corrie en trygghet.
– Jag kommer ihåg en natt när vi höll om varandra. Vi grät båda två – men Corrie försökte trösta mig. Sådana minnen finns alltid kvar.
Ibland tog mamman med sig Jopie för att tigga mat. ”Gå in du, de brukar vara snälla mot barn”, sa Maria en gång när de stod utanför en restaurang som tyskarna tagit över.
– Gissa om jag var glad när jag kom ut igen med en tidning full av potatisskal, säger Jopie och ler svagt.
Vintern 1944–1945 hade Jopies mamma eldat upp i stort sett alla familjens möbler för att få lite värme. Kort därefter upphörde lyckligtvis tyskarnas ockupation. Men medan andras pappor kom hem var Jopies försvunnen. Sommaren gick, hösten kom – och sedan kom erbjudandet att skicka ett av familjens barn till Sverige.
– När jag steg på tåget följde Corrie och min bror Wim med mamma till stationen. Corrie berättade senare om hur mamma, och alla andra mödrar, sprang efter tåget när det gick.
Jopie berättar att innan dess hade mamma Maria hunnit prata med två lite äldre pojkar som också skulle resa till Sverige. De hette Keis och Otto.
– Mamma bad dem: ”Se efter Jopie, hon är så liten.” Och det gjorde de, med den äran. De pojkarna följde mig överallt!
Läs även: Helenas farmor överlevde Förintelsen: ”Jag har lovat att berätta hennes historia så länge jag kan”
Åtta månader i Sverige
I tyska Bremen gjorde tåget ett stopp. Där bjöds barnen på choklad, något Jopie aldrig smakat tidigare. Även i Hamburg stannade man till. Jopie beskriver hur dörrarna öppnades.
– Utanför stod fattiga små ungar och tiggde. Det minnet får jag heller aldrig ur huvudet. På gatorna hemma i Rotterdam hade jag lärt mig att säga ”tyskjävlar”, men så stod det småbarn och grät där. Jag ville ge bort min choklad.
Jopie konstaterar att det måste ha varit ödet – otroligt nog följdes hon, Otto och Keis åt hela vägen till Jädraås. Andra barn steg av på olika platser i Sverige. Till slut var det bara de tre kvar.
– Otto hamnade hos prästen och Keis hos handlaren.
Jopie själv placerades hos ett par i byn Ulftorp i Ockelbo kommun.
– Jag kallade dem pappa Karl och mamma Viran. De var världens finaste. Mina föräldrar i Holland pratade jag om som mamma och pappa.
I åtta månader bodde Jopie i Sverige. Därefter gick tåget tillbaka till Rotterdam. Väl hemma grät hon om kvällarna. Det var fortfarande fattigt i Holland och skolorna hade inte kommit i gång.
– Jag grät efter fläskstek, pappa Karl och mamma Viran. Åtta månader är lång tid för ett barn.
Började i svensk skola
Men så en dag, knappt ett år senare, blev Jopie återigen bjuden till Sverige. Karl och Viran ville gärna att den holländska flickan skulle komma tillbaka.
– Mamma svarade: ”Två år får hon stanna, men ingen adoption – det är mitt barn.”
Jopie började i svensk skola. Hon trivdes, men hon minns också kontrasterna. Hon hade levt i en storstad – nu kunde hon plötsligt få frågan: ”Kan du gå till fäboden med korna?”
– Tänk, vilken skillnad! Och jag åkte skidor till skolan, eller sparkstötting.
Med ett skratt lägger Jopie till:
– En gång gick korna ifrån mig. Det var svamptid. Jag grät när jag kom hem. Men de hittades som tur var.
När två år passerat ändrade sig Jopies mamma trots allt. Jopie behövde inte resa hem. Hon fick tillåtelse att vara kvar i Sverige tills hon gått ut skolan. Hon vann DM på skidor och man skrev om henne i tidningen. ”Tänk att en tulpanros tog gadden av gästrikeflickorna.” Jopie minns det väl. Men det viktigaste var inte vinsten.
– Pappa Karl var så stolt. En av hans bröder sa: ”Det är Kalles jänta.” Det var första gången någon sa det. Som barn känner man sånt.
Efter en kort paus fortsätter Jopie:
– Pappa Karl, han blev den bästa i mitt liv. Men han dog när han bara hade tre månader kvar till pensionen. Jag stod vid spisen när han kom hem och som vanligt hängde av sig sin gamla hatt på spegelkanten. Så föll han plötsligt bakåt. Jag kan ännu höra smällen när han slår i huvudet. Förmodligen fick han en hjärtinfarkt.
Läs även: Mare återförenades med sina föräldrar som 14-åring: ”Ville inte vara till besvär”
Hade två mammor
Innan dess hade Jopie varit ännu en vända i Holland. Året då hon precis fyllt 15 försökte hon finna sig till rätta i sitt gamla hemland, men det gick inte. Hon fick arbete som barnpiga hos en pastor i Svenska sjömanskyrkan i Rotterdam, men efter ungefär ett år blev längtan efter Sverige och livet där för stor. Mamma Maria lät Jopie resa ännu en gång.
Jopie bläddrar i den bok hon skrev för några år sedan, Krigsbarnet Jopies historia. Där finns flera gamla foton. Hon konstaterar att livet gjorde att hon fick två mammor, vilket på ett sätt gav henne mycket ångest genom åren.
– Många gånger tänkte jag: ”Ska jag åka hem till min rätta mamma och vara där – eller ska jag stanna hos min fostermamma?” Det kändes som att jag lämnat mamma, att jag bytt mamma. Men jag tyckte om både mamma och mamma Viran. De var mammor åt mig båda på två och jag ville aldrig göra någon illa.
Jopie tystnar återigen ett ögonblick innan hon leende lägger till:
– Men när jag gifte mig, då var båda mina mammor där. Jag hade inte sett min rätta mamma på länge. Men mina syskon skickade iväg henne.
Jopie var 18 år när hon träffade sin blivande man Göran. I 45 år levde de tillsammans.
– Jag fick ett bra liv med Göran, säger Jopie. Efter att vi bildat familj åkte vi ofta till Holland.
Hon behöll en nära kontakt med sin mamma och sina syskon, men det skulle dröja tills Jopie fyllt 81 år innan hon, tack vare maken Görans kusin som ägnat sig mycket åt släktforskning, fick reda på vad som hänt pappa Johannes. Han hade, efter att ha befunnit sig i ett av tyskarnas arbetsläger, dött 1944 och ligger begravd i Grossbeeren i Tyskland.
– Att pappa var borta, det visste jag hela tiden. Men det vi aldrig fått veta är vad som hänt honom. Vore jag miljonär skulle jag ta taxi till graven. Jag skulle gärna vilja åka dit och lägga några blommor.
Oro över det som sker
Jopie konstaterar att hon egentligen inte vill prata politik. Men hon känner sorg och oro över det som nu sker, både i Sverige och i världen.
– Vad är det som händer? Gör man något dumt ska man inte vara här, men alla de som sköter sig … som ändå utvisas. Är det medmänsklighet?
Hon skakar lätt på huvudet.
– Jag är också rädd att mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn ska behöva gå igenom det jag gick igenom. Krig. Vi lever i en värld som inte är bra.
En nybakad citronkaka, saftig och smakrik – ”när kakan är klar sticker man hål i den och häller i en blandning av citronsaft och florsocker” – påminner om livet som pågår här och nu, trots oroligheter i omvärlden.
– Man kan inte lägga sig varje kväll och tänka: ”Imorgon är det krig”, säger Jopie dröjande. Men har man en gång varit med om det, då är det lätt att de tankarna kommer.
