Jennifer sitter i flickrummet, med en mikrofon i handen och kompis som sidekick.
”Välkommen till Fotbollssnack med Jennifer och Marvin. Liverpool vann över Blackburn med 2-1 idag, Marvin. Vad säger du om den vinsten?”
Hon är 7-8 år och leker programledare för ett stort sportprogram på tv.
Men att på riktigt få synas i rutan och prata om sin favoritsport kändes inte som en möjlig framtid. Då.
– När jag var liten syntes varken tjejer eller människor med utländsk bakgrund på tv. Och jag var både och. Kristina Kapellin och Jane Björk tittade jag ju på. Och vissa män med utländsk brytning fick synas, och det kändes att ”Bra, det går”. Jag fick sätta ihop de båda delarna och tänka ”kan de, kan jag” säger Jennifer.
Sportjournalist och förebild
Nu är hon själv en Kapellin eller Björk. En förebild för flickor som kanske inte hittar sig själva i de personer de ser i offentligheten. Jennifer är på världens största fotbollsarenor, sitter som programledare i studion och är superkunnig på engelsk fotboll. Hon gör intervjuer med Zlatan och Arsenal-tränaren Mikel Arteta eller är på SVT under herrarnas världsmästerskap i fotboll som nu.
En sann förebild.
– Jag får ofta kommentarer från unga tjejer att de är glada att se någon som jag i rutan. Det gör mitt utrymme i offentligheten kul och det känns viktigt att få kunna representera det. Jag vet vad det kan betyda att se någon som liknar en själv för att man inte ska stänga dörren om en dröm. Jag kan tycka det är viktigt att jag syns och hörs medialt, även om det har hänt mycket på tio år.
Hon är uppvuxen i Botkyrka och senare i Södertälje med syrianska föräldrar. Jennifer har alltid haft lätt för plugget. Redan som 4-5-åring kunde hon läsa och skriva och betygen var höga genom hela skolgången.
– Jag kände att jag hade lätt för att lära och minnas, det hade känts som ett slöseri att inte ta tillvara på det. Jag ville alltid bli så bra som möjligt på saker och var jag inte bra så slutade jag. ”Jennifer vägrar vissa moment” fick pappa och mamma ofta höra från lärarna. Det var för att jag var envis och hade för mycket stolthet – jag drog mig ur när jag inte var bäst.
Läs även: Lotus, masken, trippelkyssen – har du koll på målgesterna?
Jennifer Kücükaslan har alltid kollat på fotboll
Hon hade också bråttom, längtade efter att bli vuxen och hade målen klart för sig: Först ett gymnasium med medieinriktning, journalisthögskolan, sedan jobb på lokaltidning. Häpp – så var hon klar som 21-åring.
– Jag har ju jobbat länge men känner mig fortfarande ny och ung i branschen. Jag har mycket kvar att lära.
Ett betyg som inte stack ut som så högt var dock idrott, vilket man kan tycka är lite märkligt. Fotbollen har dock funnits där hela hennes liv, men på tv.
– Jag och brorsan är de minst atletiska idrottsjournalisterna i världen! Johan och pappa älskade fotboll och jag ville hänga med dem. Men jag tänkte nog inte att jag skulle bli sportjournalist, inte förrän jag såg hur roligt Johan hade det på jobbet: alla häftiga resor och att han fick träffa alla de där stora idrottarna vi sett när vi var små. Det är nästan inget riktigt jobb, jag kan unna mig att göra det något år, tänkte jag.
Men det var för roligt – och nu har det varit hennes nisch i tolv år.
Tävlar med brorsan Johan Kücükaslan
Johan, ja. Den fyra år äldre brorsan som hon tävlat med i ”På spåret” på SVT och varit kollega med sedan sin start som sportreporter på Viasat för mer än elva år sedan.
– Vi är den andres största kritiker och supporter, vill alltid att den andre ska bli så bra som möjligt. Det är lyxigt att ha en sådan person på jobbet. Vi delar erfarenheter om branschen, tv, chefer och jobbiga instagramkommentarer.
När Jennifer fick sitt första programledarjobb var det Johan som hjälpte henne att vara förberedd. För en tjej i sportrutan är inte bara enkelt och naturligt för alla.
– Det var så många som inte ville se en tjej där i studion men jag var något förberedd på kommentarerna.
När Jennifer var producent arbetsledde hon dessutom sin bror, något inte alla syskonrelationer hade överlevt.
– Vi har vår dynamik och kan vara så ärliga mot varandra. Det var enkelt eftersom jag kunde vara så rak och direkt. Med andra fick jag så klart tänka mer på att inte vara för kritisk, ge både ris och ros. Men här kunde jag säga det jag ville och behövde. Han kände också samma frihet, så klart. Vi hittade vår balans där.
Syskonen var med i ”På Spåret”
Samma förhållande gällde när de medverkade i ”På spåret”: Ärligheten och transparensen mellan syskonen förvånade och roade många tittare.
– Det var många som hörde av sig och tyckte synd om Johan, säger Jennifer och skrattar. ”Varför är du så elak mot din bror?” För att jag kan, säger hon och förklarar.
– Jag vet ju att han inte blir ledsen, så här pratar vi med varandra. Vi är uppvuxna på platser där man fick skaffa sig skinn på näsan. Men det är intressant hur folk reagerar när man är en tjej i offentligheten och tar för sig.
– Det är så fint med Johan, fortsätter hon. Han gillar när jag är tuff. Vi är två systrar till, han är ensam pojke. På så sätt har han alltid blivit lite daltad med, har gått in i lillebrorrollen. Vi har olika personligheter. Han är mer sprallig, mjuk, jag är rak, tuff och hårdare. Jag är en liten surpuppa i grunden. Jag känner mig trygg i min person och att jag föddes så här, med en mer kritisk blick på världen på något sätt.
Lever sin dröm i fotbollsvärlden
Hon ville egentligen bli dokumentärfilmare eftersom hon gillade att berätta historier och träffa människor. Men nu lever hon sin dröm i fotbollsvärlden.
Att hon siktar mot drömmarna och når dem har inte förvånat henne jättemycket. Självförtroendet finns där som en ständig följeslagare.
– Ja, jag har alltid tyckt att jag är bra. Det låter hemskt, och jag har förstått att många inte känner så. Men jag vet vad jag kan och vad jag inte kan – och så fokuserar jag på det jag kan. Det har gjort att jag vågat söka jobb jag vetat att jag kanske inte kan få, vågat sticka ut hakan. Och så har jag lärt mig fejka när det behövs.
En riktig törn fick Jennifer dock förra året när hon fick veta att Viasat ”ville gå åt en annan riktning med programledarrollen som inte involverade henne”.
Läs även: Diskuskastaren Vanessa Kamga har dubbla rekord: ”Jag visste, jag hade det i mig”
Lämnade Viasat ofrivilligt
Det slog ner som en bomb i henne, och hon gick ut och sa att hon bara kunde tolka det på ett sätt: Att hon inte dög längre.
– Ja, det blev ett tråkigt slut på en så viktig period i livet. Jag växte upp där, det blev mitt andra hem.
– Jag blev arg, för det var första gången mitt självförtroende påverkades. Jag började tvivla på min förmåga på grund av någon annans val och fick verkligen jobba för att känna att det inte var mig det var fel på. Men jag studsade tillbaka, andra gav mig förtroendet. Jag kunde säga till mig själv att ”Du var inte dålig, du bara stukades ett tag”.
– Trots att man har bra självförtroende så är det inte så att man inte tvivlar ibland. Och med allt det sagt så tänker jag fortfarande på mitt jobb på Viasat som något av det allra roligaste i mitt liv. Det känns fortfarande som hemma. Vi var en liten helgfamilj i över tio år. Erik Nivas barn var sju år när jag träffade honom först, nu var han sjutton – då inser man hur mycket tid som gått. Jag lämnade det där ofrivilligt.
Inte bara glammigt
Men hon fick snart jobba med fotboll igen när kanalen Disney plus hörde av sig och erbjöd henne jobb inför kommande fotbollsturneringar. Och nu har vi sett henne under VM, ett drömjobb för alla sportjournalister så klart.
– Många tycker det låter glammigt, och på ett sätt ÄR det ju det. Men vi ser ju inte Boston och Seattle som vanliga besökare gör, vi ser fotbollsarenor, hotellrum och flygplatser. Det är ingen semester, det är logistik, säger hon och skrattar. Jag är notorisk sen till allting. Jag vill alltid ha så mycket ordning och reda som möjligt – utom när det kommer till tider. Jag är rädd om min tid, jag vill använda den effektivt.
Men att jobba med det hon gör är också slitsamt. Det har blivit många helger och sena kvällar, resor och mycket förberedelser.
– Ja, jag har fått offra mycket, så klart. Jag tackade nej till alla former av fester och utekvällar på helgerna när jag var ung, ville ju inte sitta framför en kamera och arbetsleda kollegor om jag inte kände mig på topp. Jag har fått offra kusiners bröllop och syskonbarns dop. Liksom Johan! Våra systrar har haft två syskon som varit ute på arenor eller suttit i studior under flera viktiga händelser i våra liv.
Ändå vill de gärna göra mer.
– Jag och Johan har pratat om att göra mer ihop på tv, det hade varit kul, avslutar hon.
