Jacqueline, 20, överlevde hemska motorcrossolyckan: ”Nu försöker jag lära känna mitt nya jag”

Jacqueline Löfqvist har vilat en stund före intervjun och när hon öppnar dörren möter hon oss med pigga ögon och ett leende som kommer lätt. Hon har nära till skratt.

Innan vi hinner börja knackar det på balkongdörren. En vän undrar om hon vill hitta på något.

– Inte just nu. Jag kan inte. Men jag hör av mig senare, säger Jacqueline, stänger dörren och sätter sig på köksstolen.

När man sitter mittemot henne är det svårt att förstå att hon bär på spår av en olycka som nästan tog hennes liv. En olycka där läkarna inte räknade hur många timmar hon skulle överleva, utan minuter.

Hon vet att många ser henne som en överlevare. Hon förstår det. Själv beskriver hon det annorlunda. För henne finns det en tydlig skiljelinje mellan före och efter olyckan.

– Jag kommer aldrig att få tillbaka mitt gamla liv, den jag var då och hur jag levde. Jag kan inte bli Jacqueline 2.0 med samma liv som tidigare, men jag får fylla det nya livet med andra saker. Drömmen finns fortfarande kvar – att köra motocross.

Intervjuer

Läs även: Hans Kristian har monterat en pizzaugn på motorcykeln – bjuder in till samtal om psykisk hälsa

Shelby Micke, Jacquelines pappa, är också med under samtalet. De står varandra nära. Hon har vuxit upp med sin pappa och han känner sin dotter väl.

– Jag har kvar min dotter i livet och det är jag så tacksam för. Samtidigt försöker jag lyssna på henne när hon beskriver skillnaden mellan det gamla och det nya livet. Det är egentligen bara Jacqueline som kan förstå hur det känns.

Började köra cross som fyraåring

I samtalet återvänder vi till dagen då olyckan inträffade. Men för att förstå helheten behöver vi först gå längre tillbaka i tiden. Till början, när motorer kom in i hennes liv.

Redan som fyraåring fanns motorintresset där. Hon växte upp med motocrossen som en självklar del av vardagen. Tillsammans med sin pappa och sina två äldre bröder körde hon i Skokloster, där familjen bodde då. Hon sprang runt i crossbyxor hela dagarna, ofta lerig, med hjälmen nära till hands.

När hon var 4 år och kunde cykla utan stödhjul började hon köra minicross och det blev snabbt tydligt att hon hade ­talang. I garaget hemma hade hon sitt eget lilla verktygsskåp. Där skruvade hon, pillade och lärde sig hur saker fungerade.

När familjen senare flyttade till Filipstad bodde de nära crossbanan. Intresset för motocross blev allt starkare. Jacqueline minns känslan än idag.

– Glädjen i hjärtat. Friheten. Vinden i ansiktet. Det var något speciellt. Jag älskade att köra cross.

Träningen blev självklar året runt. Hon hade ett tydligt mål, att bli en av Sveriges bästa och köra VM. Hon tränade målmedvetet och utvecklades snabbt.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Mio, 17, blev frisk från leukemi – nu satsar han på motorsport: ”Livet är kort – jag vill göra det jag älskar”

Kom snett in i hoppet

Den 13 maj 2023 är ett datum som för alltid finns inpräntat i Jacquelines minne. Hon var 17 år och hade ett par veckor tidigare kört EM i Danmark, och nu var det SM-deltävling i Uddevalla.

Hon hade varit sjuk innan, haft magsjuka och dragits med en skada som ännu inte var helt läkt. Ändå kände hon sig redo och ville tillbaka ut på banan. Hon visste att flera av konkurrenterna körde VM och till exempel Europamästarinnan var med.

– Hon hade en stark revanschlust den dagen. Hon visste att hon hörde hemma där och hon körde riktigt bra, säger Shelby Micke.

Under träningen hade hon bra fart. Kvalheatet flöt på. I det första heatet gick allt bra fram till sista varvet och det stora platåhoppet framför publikberget. Jacqueline kom snett in i hoppet.

Pappan följde henne med blicken och förstod direkt att landningen kunde bli farlig.

– Fan, vrid rätt hojen! skrek jag allt jag kunde. Men jag förstod att hon inte kunde höra mig. Det var bara instinkten.

Sekunden efter kom den gula flaggan. Direkt därefter ambulansflaggan.

Allvarliga skador

Shelby Micke sprang över banan så snabbt han kunde. När han kom fram låg Jacqueline helt stilla. Medvetslös. Hon hade landat med huvudet först och kroppen hade vikt sig över henne.

– Jag tänkte att nu har jag förlorat min flicka. Att hon kommer att dö här på banan.

Skadorna var allvarliga. Hon var medvetslös medan sjukvårdspersonalen arbetade snabbt runt henne.

– Jag strök henne över kinden och pannan. Sedan backade jag undan och lät dem göra sitt jobb. Jag förstod hur allvarligt det var, säger han.

Ambulanshelikoptern var upptagen med ett annat larm och kunde inte komma direkt. Jacqueline transporterades därför i ambulans till intensivvården på Trollhättans sjukhus.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Samuel, 14, har obotlig hjärtsjukdom: ”Jag måste se det fina jag har i livet”

– Jag fick inte åka med för det behövdes två sjuksköterskor bak hos Jacqueline, men jag fick skjuts i en annan ambulans.

På sjukhuset försämrades hennes tillstånd snabbt. Jacqueline började krampa och sövdes djupare i väntan på transport. Kort därefter flögs hon med helikopter till Sahlgrenska i Göteborg, till neurointensiven.

Där opererades hon akut. Läkarna borrade hål i hennes skalle för att minska trycket i hjärnan och hon försattes i koma.

– Hjärnan höll på att ta död på sig själv, säger Shelby Micke.

Nedsövd i tre veckor

De första dagarna var de värsta. Dag fyra. Dag fem. Läkarna kunde fortfarande inte säga om Jacqueline skulle överleva. Shelby Micke bodde på sjukhuset. Hans nya säng blev soffan i besöksrummet. Dagar och nätter flöt ihop. Allt handlade om väntan.

På fredagen, dag sex, kom ett första försiktigt positivt besked. Trycket i hjärnan hade börjat minska.

– Då var det på väg att vända. Jag minns hur lycklig jag blev och bestämde mig för att gå ut och äta med Jacquelines bror och hans fru för att fira.

Men en timme senare ringde telefonen. Läget hade försämrats igen. Under de kommande två veckorna vågade läkarna inte försöka väcka henne, utan man fick fokusera på att hålla nere trycket genom att tappa ut hjärnvätska.

– Jag levde minut för minut, vågade inte tänka längre. Men jag höll fast vid hennes livsglädje och envishet. Jag visste att hon skulle kämpa sig tillbaka.

Tre veckor låg Jacqueline nedsövd i koma. När läkarna till slut lyckades väcka henne stod det klart att hon hade överlevt, mirakulöst. Men ingen visste hur framtiden skulle bli, om hon skulle kunna gå eller prata igen.

– Jag minns ingenting av olyckan. När jag vaknade där kändes det verkligen som att börja om, som att födas på nytt. Jag behövde lära mig att gå, äta och prata igen.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Storebror Isak är Marvins viktigaste stöd: ”Han har alltid varit min stora förebild”

Kunde gå efter en månad

Jacqueline flyttades från Sahlgrenska till intensivvården i Karlstad. För hennes pappa växte ett försiktigt hopp. ­Efter elva dagar flyttades hon vidare till barnavdelningen. Där började den långa rehabiliteringen. Totalt blev hon kvar i fyra och en halv månad.

Det tog ungefär en månad innan hon kunde gå igen. Dagarna fylldes av fysioterapi, arbetsterapi och samtal.

Hjärntröttheten var på­taglig och hon hade svårt att äta och hade gått ner mycket i vikt, tolv kilo, under tiden i koma och vägde nu bara 42 kg. Till slut hittade de ett sätt. Jacqueline började lyssna på musik när hon åt.

Efter totalt sex månader på sjukhus kunde hon återvända till ett liv hon ännu inte visste hur det skulle bli. I början bodde hon hemma hos sin pappa där hon fortsatte med rehabiliteringen.

Hon försökte också återvända till gymnasiet. Drömmen hade varit att bli lastbilschaufför, men olyckan har fått konsekvenser för synen. Därför bytte hon inriktning och utbildar sig nu till fordonsmekaniker.

Idag bor Jacqueline i egen lägenhet i Karlstad och arbetar för att steg för steg hitta tillbaka till ett fungerande liv. Hon har fortfarande minnes­svårigheter, problem med synen och balansen och kämpar med hjärntrötthet.

Men hon ger inte upp. När dagarna känns tunga fyller hon dem med träning och umgänge med vänner och hon drömmer om att köra motocross igen.

– I början tänkte jag: Varför just jag? Nu har jag mer accepterat det. Jag försöker lära känna mitt nya jag. Det behöver inte vara sämre än det gamla, även om det är annorlunda. Jag tänker positivt och att allt är möjligt. Det tar bara lite längre tid.

Hon gör en paus och lutar sig tillbaka i stolen.

– Jag ska köra cross igen. Det kommer bara att ta lite längre tid. Jag ska göra den lilla Jacqueline lycklig igen, hon som bär på drömmen att bli bäst i cross.