Dennis blev advokat efter fängelsestraffet: ”Det går att göra om och göra rätt – om man får en chans”

Dennis Lavesson är klädd i vad man tänker sig vara en typisk advokatuniform, en elegant kritstrecksrandig kostym. Möjligtvis är slipsen ett litet uppror mot konventionen ­eftersom den går i rosa toner.

– Jag gillar lite färg på ­slipsarna framåt vårkanten, kommenterar han och rättar till knuten.

Vi sitter på ­advokatbolaget Opus, mitt i centrala Malmö, och det är en hisnande resa Dennis Lavesson berättar om.

2012 stormade civilklädda poliser in i hans villa där han ­befann sig med sin flickvän. Med dragna pistoler väste de ”freeze” och en chockad Dennis Lavesson fördes ut till den väntande polisbilen.

– Jag fattade inte alls vad som hände. Jag fördes till Helsingborg för ett första förhör och hade så svår frossa av chocken att jag var tvungen att be om en filt.

Känns avlägset idag

Det som hände var att verkligheten till slut hade hunnit ikapp. Sveriges dåvarande största smuggelnätverk av ­dopingpreparat var knäckt – och Dennis Lavesson var en av huvudmännen.

Det blev 13 månader i häkte med restriktioner och en dom på åtta år i fängelse. En tid på Kumla och Tidaholm, Sveriges tuffaste fängelser – och ändå sitter han här idag, sedan oktober invald i advokatsamfundet och nybliven delägare i Opus.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Ulrika tog hand om hemlöse James: ”Han skulle inte överlevt utan mig”

– Ibland känns det som om jag pratar om någon annan när jag berättar. Som en film jag sett eller en bok jag läst. Det känns så avlägset, så långt från livet idag, säger Dennis.

Samtidigt så har han hela tiden velat vara ärlig med sin historia. Det är ett sätt att ta ansvar för vad han har gjort, men också en möjlighet att vara ett positivt exempel på att människor kan förändras.

– Det går att göra om och göra rätt – om du får en chans, säger han.

Idag när det ropas på strängare straff, fängelse för 13-åringar och ett allmänt hårdnande klimat mot brottslingar, är Dennis Lavessons berättelse kanske viktigare än någonsin. Den röda tråden är att det går att göra en tvär U-sväng i livet och börja om. Från Kumla till kritstreck om man så vill.

Men det är också en avskräckande historia om hur ett extraknäck kan eskalera till storskalig brottslig verksamhet.

”Som vilket företag som helst, förutom att det var olagligt”

Dennis är uppvuxen i Örkelljunga i norra Skåne som äldst av fyra syskon. Det var ett vanligt Svenssonliv i ordets tryggaste bemärkelse. Dennis stack inte ut på något vis, förutom att han hade ett brinnande intresse för datorer, ­något som inte så många hade i början på 90-talet.

Han provade på bodybuilding och började tävla i en lättare klass i 20-årsåldern. Det var också i den miljön han kom i kontakt med anabola steroider för första gången. Många av de tävlande bättrade på sina muskler med hjälp av de förbjudna preparaten.

– Några personer hörde att jag var bra på datorer och snart fick jag förfrågningar om att bygga hemsidor som var anonyma, för att sälja produkterna. Det gav mig några extra tusenlappar i månaden och jag tänkte inte så mycket mer på det.

Men Dennis var duktig på det han gjorde och verksamheten eskalerade. Efter några år befann han sig på toppen av ”affärsrörelsen” som smugglade in både tabletter och råvaror till Sverige. De hade folk som tillverkade varor i Sverige, packade i påsar, tog emot beställningar och skickade ut.

– Det var som vilket som vilket företag som helst, förutom att det var olagligt, förklarar han.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Alexander Strandberg om överdosen som förändrade allt: ”Jag såg när min fru fick veta att jag var död”

Utåt sett levde Dennis ­Lavesson ett till synes ordinärt vardagsliv. Han lämnade barnen till förskolan, åkte till ”kontoret” i Lund, försökte hämta barnen tidigt, skjutsade till fotbollsträningen. Vännerna trodde han ”arbetade med IT”.

– Det var ett sätt att lura sig själv, så klart, ett försök att normalisera det.

Gränserna förflyttades

Snart började nätverket också smuggla Tramadol och andra narkotikaklassade preparat.

– Jag blev fartblind, gränserna förflyttades. ”Det är i varje fall inte kokain”, tänkte jag. Pengarna strömmade in och ut. De tappade sitt värde.

Du funderade aldrig på att lägga av?

– Jo, jag försökte någon gång. Jag började plugga till systemvetare. Samtidigt så var det inte ett jobb som du bara sa upp dig ifrån.

Var det till och med en lättnad att åka fast?

– Inte just då. Vändpunkten kom senare, när jag fått min dom. Jag tror att jag behövde falla ordentligt för att kunna resa mig igen.

Efter gripandet blev det en lång häktningstid på över ett och ett halvt år. Det var en ­period av ångest, mycket gråt och tunga tankar.

– Jag visste att jag riskerade upp till 14 års fängelse, så när jag domen på åtta år kom, så kändes det som rena vinsten. Jag minns att en häktesvakt trodde att jag tappat det när jag skrek ut: ”Jag fick åtta!”

Men det viktigaste med domslutet var att Dennis fick ett slutmål. Nu kunde han börja räkna ner. Nu var det dags att förändra sitt liv på riktigt. För tillbaka till det kriminella livet skulle han inte. Han hade en tung drivkraft – sina barn och sin flickvän.

– Så var det. Jag hade bestämt mig. Ju mer du har att komma ut till, desto mer har du att kämpa för, helt enkelt.

Under häktningstiden blev flickvännen Emma också hans fru.

– Jag virkade ihop en liten ring av en antennsladd från klockradion i besöksrummet och friade, berättar han. Sedan gifte vi oss i häktet ett år senare. På vår bröllopsbild står Emma ensam i en vit klänning utanför häktet.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Stefan gick från uteliggare till advokat: ”Två kvinnor räddade mitt liv”

Skrev vykort varje vecka

Att Emma beslutade sig för att stanna kvar och stå vid Dennis sida var direkt avgörande, likaså att han kunde behålla kontakten med sina barn. Döttrarna Kendra och Danielle var bara 4 respektive 6 år när han åkte fast. Barnens mamma var han skild från ­sedan några år tillbaka.

– Jag är evigt tacksam för att jag inte hade barnen när polisen stormade in.

Han skrev ett vykort till sina barn varje vecka och med Emma brevväxlade han varje dag.

– Alla breven finns sparade i pärmar, numrerade dag för dag. Jag ska läsa dem någon dag när jag blir gammal, säger han med ett litet skratt.

Sedan blir han mer allvarlig.

– Det var först helt nyligen som jag förstod att mina små vykort till barnen kanske betytt mer än jag trott. När jag övningskörde med min äldsta dotter, så berättade hon att hon noga sparat varje kort i en låda.

Samtidigt kommer han nog hela livet att få kämpa med sitt dåliga samvete gentemot sin familj.

– Jag var borta i många år från mina döttrar och missade jättemycket av deras barndom. Jag har fått arbeta hårt för att reparera det, men jag vet ju att jag har förlorat något jag aldrig kan få tillbaka.

Han berättar om ett hjärtskärande samtal på julafton 2013 när han ringde från Kumla. Lilla Danielle, 7 år, frågade rakt på sak varför han sitter i fängelse.

”Pappa har sålt mediciner som man inte fick sälja.”

”Men visste du inte det?”

”Jo, det gjorde jag.”

”Men varför gjorde du det då?”

– Jag har hela tiden försökt att vara så ärlig som möjligt mot barnen och erkänna att jag gjort fel. Jag har bett om förlåtelse och kanske kan de idag, när de nästan är vuxna, i bästa fall ha lärt sig något och förstått att allt inte är svart eller vitt i livet. Även om det är ett hårt sätt att lära sig, det erkänner jag.

Eftertraktad kunskap

Lite oväntat var det tiden i fängelse som gav Dennis en första knuff in i juristvärlden. Sitter man på Kumla eller ­Tidaholm som han gjorde och har ett långt fängelsestraff framför sig, så utkristalliseras snart olika roller bland fångarna. Skicklighet i språk är till exempel en eftertraktad kunskap.

– I ett fängelse är det många som får avslag på olika ansökningar som sedan måste överklagas. Det visade sig snart att jag var rätt duktig på att formulera mig och där såddes ett första frö. Tidigare hade juridiken inte funnits på kartan, men jag kände snabbt att jag tyckte att det var roligt.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Håkan blev nykter – efter år av missbruk: ”Jag planerade livet för att kunna dricka ostört”

Dennis började plugga. Han läste igenom hela litteratur­listan till juridikprogrammet och 2016 på anstalten Fosie i Malmö fick han tillstånd att börja studera juridiska kurser på distans.

Efter att ha flyttat till en öppen anstalt i Tygelsjö pluggade han sedan handelsrätt och sökte till juristprogrammet utan att komma in. Men genom att bli kursetta på den juridiska översiktskursen så fick han 2017 en automatisk plats på juristprogrammet till hösten.

– I början var det väl inte så många som trodde att jag skulle klara det. När jag sa att jag tänkte bli jurist var svaret ofta ”visst, säkert”. Så det är klart att det är kul att visa att det gick!

Vad var det som gjorde att du lyckades, tror du?

– Så fort jag kom in i fängelset så kände jag att jag aldrig ville tillbaka dit. Jag brukar säga att det avgörande är inte hur du faller, utan hur du reser dig. Jag har inte fått någonting serverat på silverfat, men jag har jobbat väldigt hårt och det kommer man långt med.

Hur gör man för att överleva tiden i fängelset?

– Jag försökte att hålla en så låg profil som möjligt, sköta mig exemplariskt och hålla mig för mig själv. Visst kunde jag bli tokig ibland, men då gällde det att bita ihop, knyta näven i fickan, ta ett djupt ­andetag och gilla läget. Varje bråk skulle ta mig längre bort från familjen, det visste jag.

Vad var det värsta?

– Att du inte kan bestämma över dig själv. Och saknaden efter mina barn.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Hanna arbetar som fängelsepräst: ”På SIS-hemmet har jag de djupaste samtalen”

Nackdel och fördel

Under sista studieåret sökte han flera jobb utan att få några svar. Men advokat­byrån Opus i Malmö bad om ett möte och det blev flera intervjuer. ”Vi tycker att din bakgrund är en nackdel. Men också en fördel. Och fördelarna överväger”, sa de och skrev kontrakt.

Idag är Dennis också del­ägare i bolaget och i oktober ifjol blev han invald i Advokatsamfundet. Ett år tidigare hade han nekats eftersom hans dom låg för nära i tiden, menade samfundet. Nu försökte han igen och Dennis bad om ett personligt möte med styrelsen inför beslutet. Det var nervöst, erkänner han. Det är ju en ganska konservativ bransch.

– Jag skulle få besked klockan fyra och kunde inte hålla mig utan ringde upp på slaget. När jag fick svaret att jag var godkänd började jag gråta. Jag satt på tåget på väg hem och grät. Jag ringde mamma som också grät, liksom min fru.

Att ge hopp, visa på möjligheter och på att människor kan förändras, är viktiga grundpelare för Dennis Lavesson. Han är en stor motståndare till att sätta 13-åringar i fängelse.

– Barn ska helt enkelt inte vistas i fängelse. Jag har oerhört svårt att acceptera att vi tänker låsa in barn. Fängelset gör inte folk bättre, särskilt inte barn. Ju mer inlåst du blir, desto svårare blir det att komma tillbaka till samhället.

– Jag har träffat på flera tonåringar som riskerar straff och när den kaxiga masken faller av – ja, då är det ett barn där bakom.

Det är ett kallare klimat idag, menar Dennis och han är rädd för att det blir allt ­svårare att få en andra chans. Men vi måste fortsätta att tro på rehabilitering, på utbildning och på människors förmåga att förändras.

– För alternativet – ett ­samhälle utan vägar tillbaka – är betydligt farligare, säger han.