Claes Månsson har fortfarande inte vant sig vid kändisskapet: ”Jätteroligt men samtidigt jätte­konstigt”

Han har medverkat i över 80 tv- och filmproduktioner, gjort 41 teaterroller på Dramaten där han under 29 år var anställd och gästspelat på ett 15-tal ­andra teatrar. Det är ett hyggligt cv som Claes Månsson har skrapat ihop under sina 42 år som skådespelare. Även om Claes har trivts med de flesta uppdrag som han tagit sig an kan han konstatera att det ­under den långa karriären bara har kommit två roller i hans väg som varit som gjutna för honom. Den första var huvudrollen som Willy Loman i Arthur Millers klassiska familjedrama En handelsresandes död, i regi av Thorsten Flinck, som 1996 gick för utsålda hus på Teater Plaza i Stockholm. Den andra är gestaltningen av den excentriske gayherren Einar i filma­tiseringen av Emma Hambergs succé­roman Je m’appelle Agneta som sedan sin debut på Netflix i våras har nått en mångmiljonpublik runt om i världen.

– I de två rollerna behövde jag inte förställa mig en enda sekund. Dessutom fick jag ­använda hela mitt register, vilket var urkul.

Normalt sett undviker Claes helst provfilmningar. Vid 76 års ålder är han inte längre beroende av jobb för försörjningens skull. När förfrågan om att provfilma för Je m’appelle Agneta kom övervägde han som vanligt om det kunde vara värt besväret.

– Jag pratade med min fru Gudrun som till skillnad från mig hade läst boken. ”Rollen som Einar, skulle passa dig väldigt, väldigt bra”, sa hon. När hon berättade vad boken handlade om tänkte jag: Ja vad fan, jag gör det då.

Spelar Einar i Je m’appelle Agneta

Första provfilmningen gick enligt Claes ”sådär”. Han ombads att komma tillbaka och göra ytterligare två scener tillsammans med Eva Melander som då hade bärgat rollen som Agneta. Andra provfilmningen gick i Claes eget tycke ”uruselt”. Uppenbarligen var filmteamet av en annan åsikt, för en vecka senare ringde de och erbjöd honom att porträttera Einar.

Icakuriren Kultur

Läs även: Eva Melander fick sju missfall: ”39 år är väldigt sent att komma på att man vill ha barn”

– Det var ohyggligt roligt. Jag, Eva, Emma Hamberg och filmens regissör Johanna Runevad har blivit jättetighta och går ut och käkar middag tillsammans någon gång varannan månad. En gång när Johanna hade druckit ett par glas vin försökte jag pumpa henne på vilka andra som hade provfilmat för rollen. ”Jag kan inte säga vilka som var där, men jag kan säga att alla var där”, svarade hon.

Claes ler förtjust. Att valet föll på rätt person tycks alla som har tagit del av slutresultatet vara ense om. Även om vissa filmkritiker har varit njugga till filmen i stort har de flesta hyllat Claes insats. En av dessa är Dagens Nyheters Helena Lindblad. I sin recension skrev hon bland annat: ”På ett vackert sätt lösgör veteranen Claes Månsson sin rollfigur ur de givna föreställningarna och gör en rörande tolkning av en man som lever i ruinerna av förlorad kärlek – i ett härke av maläten rekvisita och inställda konstnärsdrömmar.”

Andra hem i Antibes

För att komma åt smärtpunkten hos Einar var Claes tvungen att uppsöka sitt eget mörker. När hans inneboende vemod kommer på tal blir den annars så gemytliga Claes gravallvarlig.

– Jag har haft ett otroligt bra liv och varit lycklig och glad. Jag har en jättefin fru och två ljuvliga barn som det har gått bra för. Ändå har jag den där sorgen som jag inte vet var den kommer ifrån. Jag gråter lika mycket som jag skrattar och är oerhört lättrörd. Det är märkligt. Men det är inget som jag på något sätt lider av, betonar han.

Ett par timmars bilresa från Provence, där filmen spelades in, ligger semesterpärlan Antibes på franska rivieran som sedan över 20 år tillbaka är Claes och hans fru Gudruns andra hem. I början av 2000-talet kom de dit med vänner som hade köpt en lägenhet i staden. Under flera års tid var Claes och Gudrun delägare i ett hotell i Antibes, men efter en schism med huvudägarna valde de 2017 att sälja sin andel i hotellet och i stället köpa en egen lägenhet.

– Det är verkligen toppen. Vi har många kompisar som också har lägenheter i Antibes så det finns alltid någon att umgås med. Gudrun är där just nu. Själv ska jag åka ner nästa lördag när vi har spelat färdigt Misantropen på Dramaten för säsongen.

Veckan innan vårt möte har Claes tillbringat några dagar på Mallorca där han spelat in den andra säsongen av Felix Herngrens dramakomediserie Där solen alltid skiner.

– Det är oerhört lyxigt att filma och göra tv-serier. Man kommer ut och träffar folk i alla åldrar och blir väl omhändertagen. Jag mår bra av att jobba. Men samtidigt är det också jättetrevligt att vara med min fru. Nu när jag har suttit själv hemma i ­lägenheten här på Kungsholmen flera kvällar i rad och tittat på teve och käkat middag ensam känner jag mig trött på det. Även om man inte alltid säger jättemycket till varandra när man är hemma tillsammans är det rätt skönt att ha någon att umgås med. Därför ser jag fram emot att komma ner till Antibes.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Peter Haber är hård mot sig själv – trots tittarnas kärlek: ”Jag är enormt självkritisk”

Claes Månsson drabbades av stroke

Som många andra 76-åringar har Claes vissa kroppsliga ­skavanker. En krånglande fot får honom numera att använda käpp, och häromåret hade han en liten hjärtinfarkt som krävde ballongsprängning.

– Sedan dess går jag på regel­bundna kontroller, men värdena är bra och hjärtat slår som det ska. Jag förstår ju att jag är äldre och känner också av det i kroppen ibland. Tack och lov funkar det fortfarande att lära sig repliker utantill, till och med ganska svåra texter som den i Misantropen som är skriven på versmåttet alexandrin.

Vid 54 års ålder drabbades Claes av en stroke som fortsatte att gäcka honom och läkarna i över två och en halv månads tid, tills man lyckades lokalisera upphovet; ett förkalkat blodkärl i hjärnan som sedan dess har kunnat hållas i schack med hjälp av blodförtunnande medicin. Sjukdomen blev en livsförändrande erfarenhet.

– Jag tror att jag har blivit öppnare efter stroken. Lägenhetsköpet i Frankrike var ett beslut som kom ur det där. ­Tidigare hade jag tänkt att jag kunde vänta med att göra sådana saker tills jag blev pensionär, men plötsligt insåg jag att jag kunde dö i morgon och att jag i så fall gärna ville ha hunnit med att göra det jag drömt om.

Claes tycker att hjärninfarkten också har gjort honom mindre rädd.

– Det är inte längre så jäkla viktigt för mig vad folk tycker om det jag gör. Förr hade jag nog tagit åt mig mer av de ­negativa recensionerna av Je m’appelle Agneta. Fast om jag hade skitit i dem på riktigt hade jag inte nämnt dem över huvud taget, tillägger han självrannsakande.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Claes Malmberg om sjukdomen och den oväntade kärleken: ”Jag hade inga planer på att träffa någon ny”

Utbildade sig till fritidsledare

Att den blyga möbelhandlarsonen från Johanneberg i Göteborg en dag godvilligt skulle låta sig exponeras på vita duken var en riktig högoddsare, till och med för den unga Claes själv. Efter gymnasiet började han läsa svenska och engelska på universitetet med diffusa planer på att bli lärare. En tilltagande skoltrötthet och håglöshet resulterade i undermåliga studieresultat och framtidsångest.

– Jag blev bara mer och mer passiv och mådde sämre och sämre eftersom jag kände mig så dålig. Det var en sanslös tur att jag till slut sökte hjälp hos universitetets yrkesvägledare. Han skickade mig till en psykolog som jag kunde prata om mina problem med. Det var jättebra. För en gångs skull var det någon som lyssnade på mig.

Som en del i den psykologiska utvärderingen fick Claes göra ett anlagstest som visade att han hade fallenhet för att interagera med barn och ungdomar. En praktikperiod på en fritidsverksamhet fick honom så småningom att utbilda sig till fritidsledare.

– Det var gudomligt roligt att jobba med ungdomar. Jag tänkte: Det här ska jag hålla på med resten av livet. Jag hade aldrig några problem med att prata inför ungdomarna, men när vi i personalgruppen skulle ha stormöten sa jag inte flaska. Jag vågade helt enkelt inte ta ordet.

Det fordrades ett par glas vin innanför västen för att Claes på en personalfest skulle fatta mod att berätta om en ångestladdad hemresa från USA där han hade jobbat på ett sommarläger för barn. Underhållningsvärdet var så stort att några kollegor envist försökte få med Claes i en julkabaré som skulle sättas upp på en annan fritidsgård i samma stadsdel. Claes stretade emot in i det längsta, men när kabarén hade premiär stod han till sin egen förvåning ändå där på scenen.

– Det var skräckfyllt, men efteråt förstod jag att jag hade gjort någonting som jag aldrig i mitt liv hade kunnat föreställa mig att jag skulle göra. Det var en otrolig känsla att ha klarat av det.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Loa och Rosy Falkman har varit ett par i över 50 år: ”Vi kan inte tänka oss ett liv utan varandra”

Äldsta eleven på scenskolan

I publiken satt en tjej som Claes kände, tillsammans med sin pojkvän som var regiassistent på Folkan i Göteborg. Den sistnämnde inledde en enträgen övertalningskampanj för att få Claes att söka till scenskolan och gav honom telefonnumret till skådespelerskan Inga Ålenius som han hade vidtalat om att hjälpa Claes med scenproven.

– Jag gick och tittade på lappen med numret en hel sommar innan jag i början av hösten till slut ringde. Det hade såtts ett frö hos mig att det kanske fanns en möjlighet till det där andra livet. Men när jag sedan åkte upp till Stockholm och gjorde inträdesproven kände jag mig som en jäkla bonnläpp, en utböling.

Claes åkte ut i sista provet men kom in året därpå. Med sina 30 år var han den äldsta eleven som skolan någonsin hade antagit. På fritidsledarutbildningen hade han mött blivande frun Gudrun som var allt annat än begeistrad över att behöva lämna Göteborg.

– Jag hörde hur besviken hon blev när jag ringde och ­talade om att jag blivit antagen till scenskolan. Men nu efteråt säger Gudrun att det var en otrolig tur att jag kom in. Vi är överens om att det var nyttigt att flytta till Stockholm. Om vi inte gjort det hade livet bara lunkat på. Nu blev vi i stället tvungna att utsätta oss för en massa saker, vilket var väldigt bra.

Bröt vänskapen med Thorsten Flinck

I samma årskull på scenskolan gick den elva år yngre Thorsten Flinck. Trots att han och Claes på papperet inte hade särskilt mycket gemensamt infann sig en sällsynt personkemi mellan dem.

– Thorsten såg mig som en trygghet, en lugn och sansad lite äldre person. Själv var han en jättefin man, men galen. Och jag älskar galningar. Thorsten är gudfar till båda mina barn. Vi var jättenära vänner i många, många år och pratades vid varje dag på telefon, tills vi bröt kontakten för fyra, fem år sedan.

Förlusten av den dyrbara vänskapen, som också genererade ett lyckosamt samarbete i flera teaterproduktioner, är alltjämt högst kännbar för Claes.

– Min son har lyssnat på poddarna som Thorsten på senare tid har medverkat i. Själv orkar jag inte det. Det känns för sorgligt och svårt.

Värvades av Peter Dalle till Lorry

I samma klass på scenskolan gick även Peter Dalle som några år efter deras examen värvade Claes till den satiriska humorserien Lorry som kom att bli en del av den svenska tv-historien. Succén med Lorry tog Claes karriär till en ny nivå. Hur känd han var förstod han inte förrän han läste en intervju med Lasse Åberg som han vid den tidpunkten aldrig hade träffat.

– Lasse fick frågan om vem han skulle vilja se i rollen som Stig-Helmer om han inte hade gjort den själv. ”Claes Månsson”, svarade han. Det var stort för mig att Lasse Åberg ens visste vem jag var. Fortfarande förstår jag inte det här med att folk känner igen mig på gatan. När jag var på gymmet i morse kom det fram två personer som ­berömde mina insatser i Je m’appelle Agneta. Sådant är jätteroligt men samtidigt jätte­konstigt.

Blygheten har ännu inte helt släppt sitt grepp om Claes. Att stå på Dramatens stora scen ­inför 770 åskådare rör honom inte i ryggen eftersom han har övat på sina repliker. Blotta tanken på att tvingas hålla låda i rollen som sig själv kan däremot ge honom rampfeber. I sitt sommarprogram 2018 gruvade han sig offentligt över att behöva hålla tal på sina barns eventuella framtida bröllop. För ett par år sedan blev det mycket riktigt skarpt läge då sonen Gustav gifte sig med mamman till Claes tre barnbarn.

– Men det gick jättebra. ­Eftersom det bara var vi och min svärdotters familj kändes det inte så formellt. Jag drog anekdoter som jag har gjort hundra gånger förut.

Har du kommit över din rädsla för att hålla tal nu?

– Nej, inte riktigt. Det är fortfarande lite jobbigt. Jag får hoppas att min dotter inte gifter sig.