Carina Bergfeldt skrev bok om Sveriges okända slaverihistoria: ”Våra politiker vill inte rota i detta”

Den egna okunskapen var den första drivkraften bakom Carina Bergfeldts beslut att skriva en bok om Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln. Intresset väcktes under hennes tid som utrikeskorrespondent i Washington, då hon besökte Smithsonian’s National Museum of African American History and Culture, eller ”slavmuseet”, som många kallar det.

– Jag var där med en vän och jag minns hur vi stod och tittade på en vägg fylld med illustrerade slagskepp med ­olika namn. Det stod också hur många slavar som gick ombord på de här skeppen längs Afrikas kust och hur många som gick av i Amerika och de olika kolonierna, säger Carina.

Hon häpnade över hur otroligt många det var som dog under de här resorna. När hon fortsatte läsa om vilka länder skeppen kom från – England, Frankrike, Portugal, Danmark – undrade hennes vän varför Sverige inte fanns med. Carina svarade spontant att det vore märkligt om vi gjorde det.

– Under mina 37 år hade jag aldrig hört att Sverige haft en slavkoloni, Saint-Barthélemy. Visst skolkade jag i skolan, men att missa något så stort kändes helt orimligt.

Stod inget i böckerna om Sveriges slavhandel

Efter besöket gick hon hem och började läsa på. Först blev hon häpen, sedan arg. Varför hade hon aldrig fått lära sig detta?

– Jag letade i mina gamla historieböcker, men där stod ingenting. Det här är kunskap som vår generation och de före oss aldrig fått ta del av. Först för tio år sedan skrevs det in som en del av kursplanen i årskurs åtta – och inte ens där är det obligatoriskt.

Hon konstaterar att flera riksdagsmotioner har försökt göra ämnet obligatoriskt, men varje gång har förslagen röstats ned. Förklaringen, tror hon, är det är obekvämt.

– Bilden av Sverige som neutralt och fredligt är så djupt rotad. Vi skryter med att vi inte varit i krig på över 200 år. Men i nästan ett sekel, med start på 1780-talet, hade vi en koloni där vi köpte, sålde, importerade och exporterade slavar. Det passar inte in i självbild­en.

Hon berättar att motioner om att införa en minnesdag för slaveriets avskaffande, den 9 oktober, också röstats ner.

– Våra politiker vill inte rota i detta.

En idé började ta form. Hon funderade på hur denna del av Sveriges historia skulle kunna levandegöras i en roman, vilka karaktärer som kunde bära berättelsen. För att kunna skriva behövde hon dock resa till Saint-Barthélemy.

– Jag sökte stipendium, eftersom det kostar en förmögenhet, för att få möjlighet att åka till Saint-Barthélemy och göra research. Detta var 2019 och jag och Jesper skulle gifta oss, så det blev en kombinerad bröllops- och jobbresa.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Nalin Baksi: ”Att bli en offentlig person är som att vara med om en trafikolycka”

Inga minnesmärken

Carina blev väldigt besviken när hon kom till ön för att göra sin research kring slaveriet. Hon hittade inte ett enda minnesmärke. På ön finns tecken på stolthet över att ha varit en svensk koloni. Gator är döpta med svenska namn och vår flagga vajar fortfarande utanför guvernörens byggnad. Men ingenstans nämns slaveriet.

– Jag hade med mig en gammal karta av ön från den tiden och visste till exempel exakt var slavmarknaden hade varit, men det enda som fanns där nu var lyxiga butiker som Louis Vuitton, Ralph Lauren och Dolce & Gabbana. Ön är idag ett semesterparadis för miljardärer.

Carina trodde hon skulle hitta de gamla slavhusen, få inspiration och bli mer taggad att berätta om Sveriges historia, men istället blev hon nedslagen. Men hennes man Jesper peppade henne: ”Du kan göra historien levande. Du är rätt person för det här.”

Orden gav henne kraft att fortsätta. Hon läste allt hon kom över, reste till Ghana och besökte de platser där slavarna hållits kedjade. Forskningen blev grunden till boken.

En dag i februari 2024 satte sig Jesper i köket med kalendern och sa att han ordnat tre veckor åt henne – barnvakt, planering, allt. ”Nu skriver du.” Carina åkte till Thailand och kom hem med hundra ­sidor. Flera förlag visade intresse.

En dag ska vi återvända är första delen av två. Huvud­karaktärerna är fiktiva, men rättsfallen och straffen är historiskt korrekta. I boken får läsaren följa Yaa och hennes pojkvän i Ashantiriket i slutet av 1700-talet – ett par som drömmer om framtiden men faller offer för slavhandlare. Parallellt reser juristen Axel och hans hustru Milda till Saint-Barthélemy på Gustav III:s uppdrag.

– Det här är mitt sätt att ge människor en sjuhelsikes historielektion. Något vi borde fått i skolan. Sverige förstörde över tiotusen människors liv utan att någonsin ta ansvar eller be om ursäkt. Vi har fått lära oss att vi inte ska glömma förintelsen, men det här? Jag har gjort så många reportage om svarta i USA som än idag påverkas av slaveriet och dess konsekvenser.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: David Lagercrantz avslöjar familjehemligheten: ”Hade inte förstått att krisen var så livsomvälvande”

Äktenskapets målbild

Det har nu gått nio år sedan Carina och Jesper blev ett par. Hon säger att de är lika kära nu som då men kanske på ett annat sätt.

– Senast häromdagen påpekade Jesper vilka bra partners vi är, att det är han och jag mot världen. På sin arm har han tatuerat in två solstolar bakifrån där man ser hur två människor håller varandra i handen. Han säger att det är han och jag när barnen är utflugna. Efter alla år tillsammans håller vi fort­farande varandra i handen. Det är vår målbild och jag tycker det är fint, säger Carina

Både Carina och Jesper ­reser regelbundet i sina arbeten. Ibland kan hon vara borta i upp till tre veckor – något som väcker reaktioner hos ­vissa följare på sociala medier.

– Jag får både upprörda kommentarer och små pikar om hur jag kan lämna mitt barn så länge. Men Jesper, som är borta minst lika mycket, får aldrig samma frågor. Jag tycker att det är förlegat. Men jag har också fått privata meddelanden som tackar för att jag öppet skriver om när jag lämnar Hamilton hemma med andra trygga vuxna och åker iväg. Genom att jag gör det så visar jag att man kan vara förälder på det här viset.

– Jag tror att man kan vara en bra mamma även om man åker iväg och jobbar ibland, men är närvarande när man kan, säger Carina.

Hon tycker det är värt att ta de där gliringarna, för att inspirera andra att våga säga ja till sådant som kanske sticker ut från hur man brukar göra.

Det går inte en dag utan att Carina säger till sin son hur mycket hon älskar honom.

– Jag påpekar gång efter gång att jag är så glad att han blev mitt barn och att jag får vara hans mamma, för det där är något som jag aldrig fick höra. Sedan är jag nog lite slapp med skärmtid. Det bästa Hamilton vet när han kommer hem trött efter förskolan är att lägga sig i soffan med sin Ipad och titta på Bolibompa-appen. Och jag måste erkänna att när han vill att jag ska sitta och krama honom medan han tittar så är det inte jättetråkigt.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Liv Ullmann om saknaden efter sin far: ”Han är med mig – alltid”

Ständigt på vakt

Mammarollen är något hon värderar högt.

– Jag älskade när Hamilton var en liten heffaklump, men tycker bara det blir roligare ju äldre han blir. Jag får så mycket kärlek. Bara det faktum att han kommer upp på morgonen och kryper ner i sängen för att gosa och kramas. Jag älskar livet ur honom. Men jag tycker också att det är svårt att vara mamma, känna att jag skapar en värld åt honom som är tålmodig varm och kärleksfull.

Under Carinas egen uppväxt var det många nej och ett tassande på tå. Hon var ständigt på sin vakt. Därför känns det extra viktigt för Carina att hennes son ska få känna att han kan vara precis som han vill.

– Eftersom min barndom inte var tiptop kan jag ibland känna att jag inte har fått med mig alla verktyg som man behöver, eller vet hur man ska agera i olika situationer, som förälder.

Carina är stolt över det faktum att hon har brutit en lång rad av dysfunktionella relationer.

– Mina föräldrar hade det inte lätt, deras föräldrar i sin tur hade det inte heller lätt och så håller det på. Men jag vet att min son är trygg och jag vet att han är älskad.

En av Carinas terapeuter sa vid ett tillfälle att Carina skulle föreställa sig sina föräldrar som barn när de får en boll som deras föräldrar har gett dem.

– Mina föräldrar fick en boll fylld med en massa saker som de gav vidare till mig. Jag vet att min pappa växte upp med våld. Jag vet att min farmor i princip blev bortgift mot sin vilja när hon var 15 och hade fem barn vid 23 års ålder. Men jag har lagt ner den där bollen och för den på så vis inte vidare. Det är det jag är mest stolt över av allt. Jag kommer att göra miljoner misstag med min son, men inte när det kommer till kärleken.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Pauline skriver om sin mormors upplevelser i Sandträsk: ”Levde nära döden”

Saknar egna intressen

Rent yrkesmässigt är Carina mest nöjd med jobbet hon gjorde på Utøya efter terror­dådet 2011.

– Jag var där när det precis hade hänt och känner mig stolt över att jag hanterade dem jag intervjuade med värdighet. Och jag är stolt över den texten jag skrev året efter som jag också fick Stora journalistpriset för 2012.

Carinas huvud är konstant fullt med tankar på kommande projekt, vilket har gjort att det tar flera timmar för henne att somna på kvällarna. För att komma till ro underhåller hon sig själv med att kolla på en massa klipp på nätet med diverse saker man kan göra själv.

– Jag har inga intressen, men önskar att jag hade det. Men under den lediga tid jag har följer jag sådana här ”gör det själv-konton” på Instagram. Kolla själv här på min sökhistorik, säger Carina och drar upp sin telefon.

Hon visar sina senaste klipp som visar allt från hur man gör sin egen platsbyggda bokhylla och hallmöbler till egna kransar.

– I min fantasi är jag en person som kan hantera en såg och som gör platsbyggda bokhyllor, men tyvärr så är steget mellan tanke och handling väldigt långt. Men det handlar i grunden om att jag vill skapa ett mysigt hem till mig och min familj. Jag ligger uppe under sena kvällar och tittar på de här människorna som tillverkar alla de här kreativa lösningarna och vill vara en av dem.

Vad gör dig lycklig?

– Min sons skratt, när han skrattar så mycket att han får hicka. Eller när jag får till en riktigt bra cliffhanger eller öppningsscen när jag skriver bok. Eller när jag intervjuar någon och som öppnar upp sig för mig – det är också världens bästa känsla. Något annat som också gör mig lycklig är när vi hänger i vår stuga tillsammans med mina bröder, grillar och leker tillsammans. Då kan jag slås av tanken att jag har lyckats skapa den här tillvaron, med bad i sjön och hoppa studsmatta och får ge det till mitt barn. Jag ger honom en glad barndom med fina minnen, något som jag själv inte hade.

Finns det något som skrämmer dig?

– Inte längre. Jag var väldigt rädd väldigt länge. När man växer upp i en dysfunktionell familj som jag gjorde så lär man sig ljuga och maskera väldigt tidigt av rädsla för att hemligheten ska avslöjas. Men när jag satte ljus på det jag ­varit med om försvann monstren. Det är en väldigt skön känsla att inte vara så rädd.