Björn Bengtsson har släppt sin hårda fasad: ”Jag gråter ofta – det är skönt”

Björn Bengtsson har inget till övers för förskönande omskrivningar. Oförblommerat delar han med sig av sina livskriser, tillkortakommanden och osmickrande personlighetsdrag. Han är den där öppna, nästintill helt förbehållslösa intervjupersonen som man som reporter alltid hoppas på att få möta men som sällan kommer i ens väg. 

Om vi träffats sju år tidigare hade intervjun sannolikt avlöpt mindre friktionsfritt och efterlämnat en känsla av frustration hos både journalist och intervjuperson. Björn anno 2019 hade en mycket mer reserverad hållning än sitt sju år äldre jag, inte bara till pressen utan till omgivningen i stort.

– Då hade jag spelat en roll och försökt sälja mig själv som cool. Du hade nog upplevt mig som svåråtkomlig och mer ”attitydig”. Jag hade absolut inte suttit här och gråtit som jag har gjort ­i dag. Nu för tiden gråter jag jätteofta ­eftersom jag tycker att det är skönt.

Spelar Kalle Mattsson i ”Hundarna”

Nära till känslorna har även den prominenta advokaten Kalle Mattsson – Björns rollkaraktär i SVT-succén ”Hundarna”. Han som jobbar 120-timmarsveckor och känner en sådan ömmande empati för sina klienter att det svämmar över alla bräddar men har desto svårare att investera känslomässigt i äktenskapet och familjelivet. Även om Björn och hans rollkaraktär på ytan lever väsensskilda liv finns det starka beröringspunkter mellan dem.

– Jag känner igen mig jättemycket i att liksom Kalle aldrig ha haft en riktigt nära och kärleksfull relation. Det har arbetet fått stå för i stället. ­Jobbet har blivit en trygghet, en plats att vila och känna kärlek på, medan jag har haft svårt att vara närvarande och ­sårbar i de nära relationerna.

Under samtalets gång kommer vi att bena mer i såväl orsakerna till den känslomässiga dissonansen som transformationen som Björn på senare år har genomgått. Men först måste vi avhandla den där omdiskuterade detaljen att den i vardagslag rikssvensktalande Björn gör rollen som advokatnestorn Kalle på klingande skånska. Efter mycket dividerande fram och tillbaka beslutade han och regissören Lisa Linnertorp att den sydsvenska dialekten bäst överensstämde med Kalles personlighet och bakgrundshistoria.

– När jag sa replikerna på skånska märkte jag att Kalle blev mycket mjukare och mer emotionell och empatisk. Det fanns samtidigt någonting auktoritärt och seniort i hans lundensiska skånska som förde tankarna till Leif Silbersky.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Många män saknar nära vänner: ”En rädsla för att vara sårbar”

Slutade pratade skånska på Teaterhögskolan

Fram till 20 års ålder talade Björn enbart skånska. Övergången till rikssvenska i samband med studierna på Teaterhögskolan i Göteborg utgjorde ett så pregnant skifte i tillvaron att han har lagt datumet för den på minnet – den 7 oktober 1993.

– Jag stod och tittade på schemat när min professor kom fram till mig och sa: ”Från och med i morgon vill jag inte höra dig prata skånska.” Redan ­dagen därpå kom jag tillbaka till skolan och hälsade på alla i klassen på rikssvenska. 

– Men det var en jättetraumatisk period. Under ett år hade jag svåra halsproblem. Nu i efterhand tror jag att det var psykiskt. Jag kände så mycket ångest över att behöva byta språk. För att kunna erövra rikssvenskan till hundra procent var jag de första månaderna tvungen att bryta helt med skånskan. Jag förlorade jättemånga vänner som tolkade mitt dialektbyte som att jag hade gått och blivit en diva.

Numera växlar Björn bara över till barndomsdialekten när han pratar med sin skånska ursprungsfamilj och några kompisar från samma landsända. Trots den inledande identitetskrisen känner han tacksamhet gentemot läraren som beordrade honom att slipa bort de skånska diftongerna.

– Om han inte hade gjort det hade jag varit fast i det skånska facket som skådespelare. Länge var ju dialekter bannlysta på tv och film. Det är först på senare år som de har blivit accepterade.

Alkoholism och medberoende

Sina sju första år tillbringade Björn i Malmö, innan familjen flyttade till ett hus i det lilla järnvägssamhället Skurup mellan Malmö och Ystad. Familjelivet präglades av missbruk och medberoende.

– Mina föräldrar älskade mig så klart. Mamma var kärleksfull, och även pappa i den mån han kunde. Men alkoholism är en sjukdom. Lever man i en familj där det finns en sjukdom tenderar den att stå i centrum och ta över hela existensen. Jag tror att det finns ett samband mellan att vara osynliggjord och att vilja bli uppmärksammad. Jag längtade efter att bli sedd och omtyckt.

I mellanstadiet blev Björns önskan bönhörd. När det skulle sättas upp en egenskriven kabaré fick han för första gången visa framfötterna i skolan.

– Jag minns att vår stränga lärare kommenterade hur roligt det hade varit att se kabarén. ”Framför allt du, Björn, var otroligt duktig”, sa hon. Det var som att få en elchock i bröstet. Jag hade aldrig tidigare hört någon säga att jag var bra på någonting. Lärarens bekräftelse gav mig en sådan jäkla energi.

Flyttade hemifrån i gymnasiet

Teaterdrömmen låg i träda tills Björn flyttade till Ystad för att gå på gymnasiet. Kvar i det dysfunktionella hushållet blev hans två yngre bröder, fyra respektive tretton år yngre än honom själv.

– Jag kände skuld över att inte kunna hjälpa dem, men det var en form av överlevnadsinstinkt som fick mig att flytta. Jag ville bara komma bort från allt stök och få lugn och ro.

Hälsa

Läs även: Karin Adelsköld om sitt nyktra liv: ”Det är så jäkla skönt att slippa dricka”

De lössläppta gymnasieåren var en lycklig tid i Björns liv. Än ljusare blev tillvaron när han i andra ring kunde välja bort den problemfyllda franskan till förmån för drama. Återigen fick han bekräftat att han besatt en sällsynt talang för skådespeleri. När hans dramalärare anställdes på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby erbjöd hon Björn sommarjobb som Birk i ”Ronja ­Rövardotter”. De blev sommaren som förändrade hans liv. Sommaren då han förstod att man faktiskt kunde försörja sig på att stå på scen.

Björn sökte och kom in på musikallinjen vid Balettakademien i Göteborg – inte för att han var så särskilt bra på att dansa utan snarare för att det rådde brist på killar bland de sökande, om man ska tro honom själv. Ännu en gång var det en kvinnlig dramalärare som puttade ­honom i rätt riktning.

– Hon sa: ”Du ska inte springa runt här och dansa, du ska bli skådespelare.” Med hennes hjälp läste jag in proven till scenskolan och hade turen att komma in.

Tiden på Teaterhögskolan var uppbyggande och nedbrytande på samma gång, menar Björn.

Handplockad av Lars Norén till pjäsen ”Måsen”

Några år efter att han med tilltufsat självförtroende tagit sin examen därifrån handplockades han till en av huvudrollerna i Tjechovs klassiska pjäs ”Måsen” som skulle sättas upp av självaste Lars Norén.

– Det blev min andra teaterutbildning. Lars regimetod gick ut på att man inte skulle spela teater utan bara låta texten flöda igenom en och göra så lite som möjligt, för att komma åt kärnan. Det tog bort mycket av min prestationsångest och strävan efter att vara duktig.

Björn medverkade i tre uppsättningar som Lars Norén satte upp och blev ­under arbetet nära vän med den myt­omspunna teatergiganten.

– Jag tror det berodde på att vi kom från liknande uppväxtförhållanden. När jag som 17-åring läste Lars pjäs ”Natten är dagens mor” kändes det som om den handlade om min egen familj. Lars var absolut en självcentrerad person men samtidigt oerhört rolig och kärleksfull. När vi skulle göra ”Måsen” var jag tillsammans med min motspelerska. Vi gjorde slut under repetitions-­processen, vilket var väldigt jobbigt. Men Lars förstod vad vi gick igenom och var enormt varm och omhändertagande.

Icakuriren Kultur

Läs även: Annika Hallin tolkar exmakens sista verk på scen: ”Jag vet precis vad Lars skulle sagt...”

Var en machokille även privat

Film och tv erbjöd inte samma variation av roller som teatern. Gång efter annan fick Björn spela kyliga, osympatiska typer med grymhet i blicken. Det faktum att han blev typecastad som skurk är inget han klandrar rollbesättarna för. Även i rollen som sig själv gjorde Björn den tuffa machokillen till sitt varumärke.

– Det var ett sätt att skydda mig själv. Egentligen var jag oerhört rädd och osäker. Hårdheten blev min rustning. Jag märkte också att den var ett maktmedel som gav mig belöningar. Mina utbrott på inspelningarna utmynnade oftast i att jag fick min vilja igenom. Det var ett beteende som jag kände igen från min barndom och hade sett skådespelare som jag såg upp till använda sig av. Jag förstod inte att det var ett övergrepp att skrämma människor till lydnad.

I efterdyningarna av vredesutbrotten kom ångesten och självföraktet. Under inspelningarna av tv-serien ”Tjockare än vatten” 2019 spårade Björn ur rejält. I botten låg besvikelsen över en missad filmroll i en amerikansk produktion som i sista stund omintetgjordes på grund av USA:s skärpta visumregler.

– Det kan låta banalt, men det kändes som att Gud på något vis straffade mig. Jag blev väldigt, väldigt bitter över att inte få åka i väg. Därtill hade jag under en tid pressat mig själv till den yttersta gränsen, jobbat jättehårt och sovit för lite. I slutet av sommaren bar jag på så mycket självhat och mörker att jag ringde till en kompis och förklarade att jag inte såg någon utväg. Då föreslog han att jag skulle prova tolvstegsprogrammet.

Björn Bengtsson gick tolvstegsprogrammet

Vilket beroende som låg till grund för hans beslut att lyda vännens råd och söka sig till det beprövade självhjälpsprogrammet vill inte Björn gå in på. Kraften av den djupgående självinventeringen delar han däremot gärna med sig av. I enlighet med programmets åttonde och nionde steg upprättade han en lista över alla personer han gjort illa och sökte sedan upp var och en av dem för att be om ursäkt och försöka gottgöra dem.

– Jag var jätterädd för hur alla som jag hade varit i krig med skulle reagera. Skulle de ens vilja prata med mig? Det ville de lyckligtvis. När jag tog ansvar för hur jag hade betett mig och blev förlåten för det flyttade mycket mörker ut ur mig.

I dag är Björn glad över att film­planerna i USA skrinlades.

– Jag tror att det fanns en mening med att det blev så. Det ledde mig till botten, men det ledde också till att jag blev tvungen att ta tag i mitt liv. Det var egot som ville i väg utomlands och växa sig ännu högre. Men när det kommer till kritan vill jag vara här i Sverige där jag har mitt barn.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Stefan gick från uteliggare till advokat: ”Två kvinnor räddade mitt liv”

Starkt band till dottern

Första gången under intervjun som Björn grät var när han berättade om sin framlidna morfar. Den andra gången tårarna kommer är när han pratar om tonårsdottern Alma.

– Ibland när hon sitter hemma i soffan tittar jag på henne och reflekterar över hur trygg hon är. Jag har försökt ge henne allt det som jag själv inte fick. För att hon skulle slippa växa upp med bråk separerade jag och hennes mamma så snart vi insåg att det inte funkade mellan oss. Alma var bara ett och ett halvt år då. Hon och jag har byggt upp ett enormt starkt band. Jag tror inte att jag hade varit en lika närvarande pappa om jag och hennes mamma hade fortsatt att leva tillsammans. Då hade jag kanske gått i den där manliga fällan ”om du tar hand om familjen så jobbar jag”.

Med andra ord samma fälla som Kalle i ”Hundarna” alltför sent inser att han har fallit i. Det fordrades hårda ansträngningar av Björn för att skrubba bort machostämpeln och få gestalta mjuka och timida män som Kalle och prästen Adam i Netflix-dramat ”En helt vanlig familj”.

– Jag tror inte att jag hade kunnat göra de karaktärerna för tio år sedan. Jag hade inte haft tillgång till sårbar­heten som krävs. Det går inte att spela autentisk sårbarhet. Man måste våga visa sig naken på riktigt för att slut­resultatet ska bli bra.

Podd om manlig sårbarhet

Manlig sårbarhet ligger numera Björn så varmt om hjärtat att han tillsammans med nyfunna vännen Patrik Brännfors har startat en podd i ämnet.

– Det finns inga pengar i det. Vi är inte Pernilla Wahlgren eller Alex & Sigge med hundratusentals lyssnare. Men skit samma, det har gett mig jättemycket att göra podden. Om den kan inspirera någon annan att söka hjälp blir jag ­superglad.

De senare årens personliga utvecklingsresa har sannolikt även gjort Björn bättre rustad för tvåsamhet, men än så länge är han singel.

– Jag jobbar fortfarande med tillit och rädsla för svek. Det är klart att det finns tankar som: Tycker du om mig ­eller tycker du om det du har sett på film och tv? Men jag har inte gett upp hoppet om kärleken. Jag vill jättegärna ha en relation igen.