Senare skulle både Carl Coq Rouge Hamilton och den milde antikvitetshandlaren i Homan-deckarna slå sig ner i varsin lägenhet på Köpmangatan i Stockholm.
Men då hade kriminalkommissarie Martin Beck redan bott där.
När författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö i mitten av romanserien lät sin nyskilde hjälte skaffa sig en tillfällig ungkarlslya, blev det på gatan som är Stockholms äldsta.
För de var först med det mesta.
Realistiska polisromaner
Ingen svensk hade tidigare skrivit realistiska och samhällskritiska polisromaner.
Men ingen hade heller förutsett att lilla orten Malexander en dag skulle bli skådeplats för ett fasansfullt polismord.
En slump, förstås.
När den unge förövaren Ronnie Kaspersson flyr genom Sverige i romanen ”Polismördaren” 1974, stannar han till och sover över i sin bil i den östgötska kyrkbyn vid sjön Sommen.
Man kan gissa att författarna högg namnet på måfå ur kartboken.
Ändå kommer man inte ifrån misstanken att de ägde en sällsynt fingertoppskänsla när det gällde brottslingars beteende.
Ur ”Polismördaren”
”Han körde hela söndagen och på kvällen kom han till en plats, som hette Malexander.
Han vek av på en smal väg, som ledde fram till en sjö, och parkerade vid vägkanten. Sen la han sig i baksätet, slog upp kragen över öronen, stack händerna mellan knäna och somnade genast.
Från sjön steg dimman och täckte bilen med en matt hinna av frukt.
Han vaknade av att han frös. Han visste inte genast var han befann sig, men så mindes han och rädslan grep tag i honom.”
Sjöwall-Wahlöös ”Roman om ett brott”
I dag framstår Sjöwall-Wahlöös tioryggade kriminalserie ”Roman om ett brott ”som alla svenska deckarskribenters heliga urkund och mall.
Här fanns bland annat flera arketyper som kom att sätta standarden för kommande romanpoliser.
Inte minst den desillusionerade, men noggranne problemlösaren Martin Beck har med tiden skänkt delar av sin genbank till så skilda brottsbekämpare som Kurt Wallander, Van Veeteren och Evert Bäckström.
Gemensamt för alla dessa är en stigande desperation över busets utbredning, samhällets förfall och den egna kårens förflackning.
Lägg därtill taskiga äktenskap, dåliga matvanor, hög alkoholkonsumtion, begynnande övervikt och ett djupt oförstående inför samtidens trender, musik och kläder, och det är lätt att se Sjöwall-Wahlöös stillsamme antihjälte som den svenske kriminaldeckarens lätt tilltufsade urfader.
Maj Sjöwall om bakgrunden till första romanen Roseanna
Istället för ha en enskild hjälte, beslöt vi oss tidigt för att skapa ett kollektiv som gemensamt löste ett fall. Det enda som egentligen saknades var intrigen.
Då fick Pelle ett stipendium som gav oss möjlighet att åka med fartyget Diana på Göta Kanal.
Under resan kom vi på att vi skulle använda båten som mordplats. En snygg tjej ombord var från Nebraska och stod ofta i fören med långt svart hår.
Pelle spanade förstås in henne och jag sa: ’Jag tycker vi mördar henne!’”
”Alla vi andra har imiterat dem” har exempelvis Jan Guillou erkänt, och menar att ”min egen Carl Hamilton hade inte kommit till utan de här böckerna”.
Dittills hade i stort sett alla romaner om ond bråd död drivits framåt av geniala, originella och välklädda privatdetektiver som löste pusselgåtor i eleganta miljöer.
Sjöwall-Wahlöös hjältar var snarare ett lätt cyniskt och kantstött poliskollektiv, som genom ett långsamt utredningsarbete till slut kunde ringa in en gärningsman som i grunden var en rätt tragisk figur och frukten av ett krackelerande folkhem.
Kritik mot ett omänskligare samhälle
”Vår kritik mot ett allt omänskligare samhälle var egentligen hela drivkraften i vårt skrivande” menade Maj Sjöwall.
”Vi letade bara efter ett underhållande sätt att förmedla den. Som att servera en tårta med malört i.”
Att både hon och Per Wahlöö var journalister hade lärt dem flera saker:
- Att berätta i korta effektiva meningar som även lockade unga och ovana läsare.
- Att vara noggranna med fakta, speciellt när det gällde miljöer.
- Att jobba på nätterna, när övriga världen sov.
”Ofta när jag gick till skolan hade mamma och pappa ännu inte gått till sängs” har dottern Lena berättat. ”Och när jag kom hem sov de fortfarande, innan de stack till mig en femma och bad mig fixa mat på egen hand på stan.”
Föräldrarna skrev alltid växelvis, för hand i en linjerad anteckningsbok.
Ringde telefonen kunde den ene lämna över kulspetspennan mitt i en mening.
Efter fullbordat kapitel renskrev Per det på maskin.
”Vi var nästan alltid rörande överens om något skulle ändras eller strykas” sa Maj som alltid hyllade ”Pelle”, som hon kallade honom, för att han uppmuntrat henne att bli författare.
”Jag hade låg självkänsla hemifrån, men Pelle peppade mig hela tiden och: ’Du kan, du är bra!’”
Maj Sjöwall
Föddes 25 september 1935 i Stockholm och växte upp i Klarakvarteren, som dotter till hotellchefen Will Sjöwall och hans andra hustru Margit, född Trobäck.
Jobbade med layout på olika förlag och hade varit gift två gånger – med dottern Lena som resultat – innan hon 1963 flyttade ihop med Per Wahlöö. Paret fick tillsammans sönerna Tetz och Jens.
Efter makens död fortsatte hon som översättare, lektor och i viss mån författare.
Bodde sista åren i Köpenhamn och på Ven. Avled den 29 april 2020 i Landskrona.
Det usla självförtroende hade hon fått via en dominant fader.
”Pappa var hotellchefen som satt högst upp i hierarkin i väst och kostym och bestämde allt, medan hans potatisskalare arbetade i en liten kakelklädd cell längst ner i källaren. När jag som tonåring förstod denna orättvisa, blev jag kommunist.”
Mörkröd i själen var även Per Wahlöö.
Per Wahlöö
Föddes som Per Fredrik Wahlöö 5 augusti 1926 i halländska Tölö, som son till journalisten Waldemar Wahlöö och dennes blivande hustru Karin Svensson.
Inledde som 21-åring sin egen tidningsbana på Sydsvenska Dagbladet. Jobbade därefter som reporter på Kvällsposten, innan han 1953 blev frilans med kriminalreportage och teater- och filmrecensioner som specialitet.
Hade innan han träffade Maj Sjöwall varit gift två gånger och fått dottern Annikki.
Var inbiten vpk-are och ingick i redaktörsrådet för kommunistiska Tidsignal, samtidigt som han skrev kriminalromanerna om Martin Beck.
Insjuknade i cancer och avled efter en operation i bukspottkörteln 22 juni 1975 i Malmö.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö träffades 1962
När duon blev kära, efter att ha stött ihop på en tidningsredaktion, och försommaren 1962 började skissa på första boken i ”Roman om ett brott”, var det just ett speciellt brott det handlade om: Sveket mot folkhemmet.
”Utåt sett var Sverige landet som alla beundrade, men vi såg hur det sakta börjat förfalla” sa Maj Sjöwall.
På väggen i parets lägenhet på Sveavägen hängde ett stort porträtt av Karl Marx. På golvet flockades ungarnas leksaker. Och från fönstret kunde de se just den balkong som senare skulle dyka upp i ”Mannen på balkongen”.
”Vi var nästan besatta av att allt måste stämma med verkligheten. Kunde mördaren stå här och ändå se porten? Gick det att bli skjuten ur just den vinkeln? Om nätterna cyklade Pelle och jag runt på stan och kollade och antecknade.”
Av dåtidens poliser fick författarparet dock föga hjälp.
”Kåren var mera sluten än idag. Man släppte ingen jävel över bron, allra minst journalister. Men senare har det kommit fram kriminalare och sagt: ’Visst var det efter mig ni modellerade Martin Beck?’”
Kunde skriva en bok på en månad
Utåt sett var Sjöwall-Wahlöö det perfekta och jämlika paret, som både förmådde jobba och älska ihop.
När researchen väl var gjord kunde en ny bok skrivas på en månad.
Men bakom fasaden fanns sprickor.
I ”Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for” av Johan Erlandsson (2020) avslöjade Maj Sjöwall att de knaprade centralstimulerande tabletter för att orka sitta och skriva nattetid. Men också att hennes livs kärlek, som dog i cancer 1975, ibland var en svår människa att leva med.
Efter varje fullbordad roman festade båda hårt och Per Wahlöö kunde då bli våldsam. Ofta blev hon misshandlad och måste sminka över blåtiror eller gå med solglasögon.
Också detta ju ett brott, ironiskt nog.
Beck i världen
Sjöwall-Wahlöös böcker har översatts till över 40 språk och filmats på fyra av dem:
- The laughing policeman, Den skrattande polisen i amerikansk miljö, med Walter Matthau som Martin Beck 1973.
- Nezakontjennyj uzjin, Polis, polis, potatismos! i lettisk/sovjetisk tappning 1980.
- Der Mann, der sich in Luft auflöste, Mannen som gick upp i rök i en tysk-ungersk filmatisering 1980.
- Beck – De gesloten kamer, Det slutna rummet, inspelad i Nederländerna 1993.
Brittiska BBC gjorde dessutom 2012–2013 en radiodramatisering av hela bokserien under titeln The Martin Beck killings.
