Förolämpningar från förr – orden som gjorde skada och gav böter

År 1706 uppstod ett bråk mellan ett par grannar i en by i Härnösandstrakten. Det hela utmynnade i ett tingsmål. Johan Andersson hade kallat sin granne Anna Abrahamsdotter för: Kallricka, Råfferska, Gulltippa, Fyllbytta, Tubberska och Slät-tunga och Anna i sin tur hade kallat Johans hustru för Bråk och Bråkdiefwul.

Johan fick böta 15 mark silvermynt och Anna 6, för okvädingsord. Hade de båda dessutom slagit varann skulle de fått böta ungefär lika mycket, för ord ansågs skada lika mycket som slag.

LÄS ÄVEN: Brott och straff förr: Kvinnan som bar för fina kläder, reglementerad prostitution och en nekad motbok

Under 1600- och 1700-talen hittar man många fall i domböckerna som handlar om ärekränkning.

Ära och heder var bland det viktigaste man kunde äga som människa, eftersom alla var så beroende av varandra för sin överlevnad. Man behövde sam­arbeta och hjälpa varandra och det blev väldigt svårt om man då blev misstrodd och hamnade utanför den gemenskapen.

Anmälde för att försvara sin heder

Om någon annan skällde en för tjuv eller hora var det därför oerhört viktigt att försöka försvara sin heder. Då måste man se till att få upprättelse vid tinget, annars kunde det uppfattas som att man verkligen var skyldig till det man anklagats för.

Så människor anmälde varandra titt som tätt.

Och om den som uttalat orden inte kunde komma med bevis för sin anklagelse, åkte han eller hon själv dit för okvädinsord eller förtal och fick betala dryga böter.

Lagar mot användandet av skällsord, förtal och förolämpningar fanns redan i vår tidigaste landskapslag, Äldre Västgötalagen från 1200-talet, och än idag kan man bli straffad om man kränker någon annan med ord.

Men ordens ärekränkande värde har förändrats genom tiderna och beror på hur samhället har sett ut.

LÄS ÄVEN: Språket förändras — här är orden som sjunger på sista versen

Vanliga skällsord på 1600-talet

Man kan med andra ord lära sig en del om människors förhållande genom att titta på vilka ord som använts och straffbelagts i domböckerna. Och ibland kan det vara riktigt rolig läsning, för på 1600-talet var man väldigt fantasifull i sina ordpåhitt.

De tre vanligaste skällsorden som förekommer i protokollen är:

• Tjuv
• Skälm
• Hora

Dessa visar tydligt vilka egenskaper man satte högst i samhället. Man skulle vara pålitlig, trovärdig och dygdig, alltså bara ha sex inom äktenskapet.

Ordet skälm har för­lorat sin udd idag men på den tiden betydde det en skurkaktig bedragare, en svekfull person och förrädare, så det var en mycket allvarlig anklagelse.

LÄS ÄVEN: Djur i språket: Fy katten, vilken ­mallgroda till glad lax!

Det riktades dock enbart till män, medan tjuv kunde riktas till båda könen och hora mestadels till kvinnor, men användes ofta även till en man, framför allt om man ville håna hans brist på mod och manlighet.

Ordet hora användes ofta i sammansatta skällsord, som trapphora, kåkhora (hora dömd till skampålen), allemanshora och så vidare.

Skällsord som jämförde en person med ett djur

En annan kategori av skällsord som uppfattades som mycket nedsättande var de som jämförde en person med ett djur – och då speciellt hunden.

Ett mycket grovt skällsord var hundsfott som betyder tikens könsorgan. Detta kallades enbart män.

Under detta häxhysteriska århundrade var det förstås mycket allvarligt att anklaga någon för att vara en trollpacka.