Huset Eva och Claes bor i är Malmös första ekologiska, byggt 1985. Det är uppfört enligt enkla principer med enbart naturliga material: betong, trä och linolja.
– Förutom läget mitt i stan som vi älskar var det till stor del filosofin bakom byggnaden som gjorde att vi förälskade oss i huset när vi såg det på en boutställning. En tvåa på 124 kvadratmeter var kanske inte det mest optimala för en växande familj, säger Eva. Men som så ofta i våra liv lät vi lusten styra över förnuftet.
– Gamla Väster var ganska ruffigt på den tiden, säger Claes. Lägenheten hade loftkänsla. Vi hade precis flyttat hem från New York så det kändes hemtamt.
Paret har fått improvisera en hel del under åren för att få lägenheten att fungera för en tvåbarnsfamilj.
– Som små bodde barnen i en del av det stora rummet. När de blev större och behövde var sitt rum satte vi upp en mellanvägg och fick ett extra rum, säger Eva.
Lägenheten är sparsamt möblerad med stora öppna ytor. Samtliga golv är av travertin, en sorts kalksten. Väggarna är putsade och svampade och har fått behålla sin originalkulör i guldockra och bränd terra di Siena.
Ärvt Stig Lindberg-bord
– Det enda vi renoverat under åren är köket. Alla övriga ytor har en viss bedagad charm som vi trivs med, skrattar Eva.
Intresset för inredning och design har Claes med sig från föräldrahemmet i Kalmar. Hans familj bodde i en villa i dansk stil byggd på 1960-talet.
– Den utsågs till Kalmars modernaste villa och var bland annat med i ett reportage i Veckojournalen, berättar Claes. Så jag växte upp med den tidens mode och design. En hel del möbler och föremål har jag fått ärva.
Ett av dessa föremål är soffbordet med en skiva av Stig Lindberg som paret Fürstenberg äter frukost vid varje dag.
– På 1950-talet, innan de flyttade till villan, bodde mina föräldrar i ett flerfamiljshus. Tillsammans med sina grannar gjorde de ett gemensamt inköp av Stig Lindberg-bord fast med olika mönster på emaljen. Varje gång man kom hem till någon av dem, stod bordet där. En del hade det blå mönstret, andra det röda eller gula, säger Claes och skrattar.
Använder ”finservisen” dagligen
Allt som kommer innanför dörren i det Fürstenbergska hemmet måste ha en funktion. Här finns inga ”fina” saker som bara plockas fram vid speciella tillfällen och knappast några prydnadsföremål.
– Ett exempel är servisen Desirée som var Claes föräldrars finservis. Den har vi använt dagligen och kört i diskmaskin i över trettio år, berättar Eva.
Många lampor för rätt ljus
Paret har en särskild förkärlek för lampor. Och det är klart; det stora rummet behöver många ljuskällor.
– Men det är viktigt att de inte bara är vackra att se på. De ska ge rätt sorts ljus också. Vi har sexton tak-, golv- och bordslampor här i rummet och det är inte för många, säger Claes.
En sak som ligger Eva särskilt varmt om hjärtat är den lilla pigtittaren från hennes föräldrahem.
– I den förvarade mamma sina cigaretter. Fem John Silver utan filter som jag gick till tobaksaffären och köpte varje dag. Jag bar hem dem i en papperspåse som var gjord att passa just lösa cigaretter. Mamma lade dem i ett silveretui i lådan i pigtittaren. Pappa tyckte inte om att hon rökte, därav gömstället. Jag kan fortfarande förnimma lukten av cigaretter varje gång jag öppnar lådan, säger Eva. Det doftminnet har jag använt i vår första deckare ”Blodhundar”, där vår hjälte GB tar fram sin döda pappas gamla cigarettetui när hon vill minnas honom.
Journalister i London, New York och Köpenhamn
Eva och Claes har arbetat som journalister i hela sitt yrkesliv. 1979 flyttade de till London och försörjde sig som frilansare.
– Vi jobbade för alla tidningar som ville ha våra artiklar. Vi skrev om allt från politik till kändisintervjuer. Robert de Niro, Bette Midler och Harrison Ford är några av dem vi träffade. Det var innan de blev världsstjärnor. Harrison Ford varnade oss: Jag är väldigt tråkig, sa han, bara så ni vet. Men det var han inte alls.
I London gjorde Eva ett reportage för Saxons Veckotidning som gav hennes karriär en ny inriktning. Det handlade om Elefantmannen. Det var en man, John Merrick, som var så deformerad att han arbetade som ”professionellt missfoster” på cirkus. Sådant kunde ske i slutet av 1800-talet.
– Jag blev så gripen av Merricks historia att jag inte kunde sluta skriva. Min text blev fem gånger så lång som den skulle. Saxons chef var Ruffa Alving, dotter till den legendariska journalisten Bang. När hon ringde mig efter några dagar var det inte för att klaga på att texten var för lång. Först kunde jag inte höra vad hon sa, men så förstod jag att hon var rörd till tårar. Hon sa: kan du inte komma hem och jobba för oss? Det var ett erbjudande jag inte kunde motstå så jag flyttade hem direkt.
1982 blev Claes USA-korrespondent för Sydsvenskan och paret flyttade till New York. Ett minnesvärt uppdrag som Claes fick det året var ett uppföljande reportage om Elvis, fem år efter hans död. Elvisindustrin hade fullkomligt exploderat.
– På Graceland togs jag emot av Elvis farbror Vester som var något slags vaktmästare. Han guidade mig runt och efteråt ville han ge mig ett exemplar av Memphis Press Scimitars extraupplaga som trycktes dagen efter Elvis död den 17 augusti 1977. Det är ett historiskt dokument som brukar hänga på vår gästtoalett, berättar Claes.
London, New York och sedermera Köpenhamn, där Claes var Sydsvenskans korrespondent i drygt två år, har inspirerat paret Fürstenberg på många sätt – inte minst när det gäller inredning och design.
– I New York bodde vi på 54:e gatan, några kvarter från välkända Studio 54 där vi var ibland, berättar Claes. En vanlig kväll kunde man stöta på kändisar som Madonna, Mick Jagger, Andy Warhol och Tom Cruise. Stället stängde strax efter att vi flyttat tillbaka till Sverige. Ägaren öppnade ett hotell, inrett av Philippe Starck som är en av världens ledande formgivare. Vid ett återbesök i New York något år senare var vi på hotellet och tog en drink och satt i hans fåtöljer. Hemma i Malmö hade det öppnat en möbelbutik i grannhuset. Där i skyltfönstret stod två av Starcks fåtöljer! På rea! Vi köpte dem. Lite senare hände samma sak igen, otroligt nog.
Skriver böcker vid det älskade shakerbordet
– Vi hade förälskat oss i ett shakerbord på en utställning i New York. Vi föll för shakermöblernas skönhet och enkelhet. En dag när vi gick förbi vår möbelhandlarkompis såg vi exakt ”vårt” bord i skyltfönstret. Vi köpte bordet och det har sedan dess fungerat som vårt ”kontor” och som extrabord när vi har många gäster, berättar Claes.
Shakerrörelsen
Shaker var en religiös rörelse som uppstod i England i början av 1700-talet. Rörelsen drevs av övertygelsen att undergången var nära. Därför gällde det att ha ordning och reda på allt när den dagen kom. Ärlighet, funktion och enkelhet var nyckelbegrepp som genomsyrade allt, inklusive design och möbeltillverkning. Allt som tillverkades skulle ha ett syfte och vara en hyllning till Gud. Därför använde de bara de bästa materialen till sina möbler.
För några år sedan sade Claes och Eva upp sig för att skriva mer på egna villkor. Det har blivit reportageböcker, dramatik och nu deckare. Vid var sin ände av det långa bordet skriver de på thrillerserien om Gun Berlin (GB), hennes mamma Karin, dottern Trine och hunden Chico. Chico var Evas och Claes älskade hund som fått nytt liv genom böckerna. Två av tre delar av serien är klara. Både ettan ”Blodhundar” och tvåan ”Två gravar” har fått mycket fina recensioner.
– Vi tänker skriva på i många år till, säger Eva. Det är så roligt att skriva tillsammans.
Claes fyller i:
– Det finns många gifta par som skriver deckare, Sjöwall Wahlöö, Kepler, Börjlinds. En del har hållit ihop i många år men det finns inga i hela Europa som har levt ihop så länge som vi, ja, vi är faktiskt tvåa i hela världen. I januari hade vi hållit ihop i femtio år och varit gifta i fyrtiosex. Vi platsar i Guiness Rekordbok!
”Blodhundar” och ”Två gravar” är hårdkokta men varma historier om svek, lögner, hämnd och kärlek, späckad med svart humor. Intressant nog utspelar sig handlingen bland annat på Gamla Väster, ja faktiskt i trevåningshuset mitt emot. Det huset känner paret väl eftersom vänner har bott där i många år.
– När jag är mitt uppe i skrivandet kan jag få för mig att gå och titta ut genom fönstret för att kolla om GB, Karin eller Trine är uppstigna, skrattar Eva.
