Krimkungen Jens Lapidus om böcker, brott och en sumpad filmkarriär: ”Det har säkert gynnat mig att se bra ut”

Han är exakt i tid förstås, en av advokatränderna som troligtvis aldrig går ur. Självklart elegant klädd i yllejacka och ljust mossgrön manchesterkavaj, vi ­träffar ju ändå en person som utsetts till Sveriges bäst klädde man.

– Åh, ja, tack. Jag brukar inte vara så här uppklädd längre, men nu ska jag vidare till en inspelning efter intervjun. Nuförtiden blir det mest jeans och sneakers, förklarar Jens Lapidus.

– Men jag kan säga att mina barn gillar när jag är klädd såhär. ”Nu pappa ser du ut som du ska”. De minns hur jag var klädd när jag skulle upp i rätten.

Advokaten skrev ”Snabba cash”

För det var ju så ett av Sveriges mest framgångsrika författarskap började. 2006 kom ”Snabba cash”, skriven av en advokat som tycktes ha en direktlinje till den undre världen.

Dessutom på en osvensk hårdkokt Raymond Chandler-prosa, laddad med ord och gangster­slang som knappast hamnat i tryck tidigare.

– I början var det ingen som brydde sig. Min mamma har berättat att hon brukade lyfta fram mina böcker i bokhandeln för att de skulle sälja. Men sedan när den kom på pocket, ja då blev det som en megaexplosion, säger han.

Idag har debutboken sålt i säkert en miljon exemplar, inte ens Jens håller riktig räkning längre.

Jens Lapidus aktuell med ”Grand Final”

Men hösten 2024 är det alltså dags att sätta punkt för den här gången. 18 år senare kommer den sista delen ut i hans senaste trilogi, eller snarare hexalogi om man räknar alla böcker där vi mött det omaka paret, gangstern Teddy och juristen Emelie. Senaste boken heter passande just ”Grand Final”.

Hur känns det ?

– Det är både en lättnad och en triumf ”fan, jag rodde det i land”. Det är den längsta berättelse jag har lyckats att hålla ihop och det känns, ja lite episkt.

Men det är också med ett visst vemod han lämnar Teddy och Emelie med flera åt sitt öde.

– Jag har ju tillbringat så mycket tid tillsammans med dem under så många år och lärt känna dem bättre och bättre. De har blivit som nära vänner.

Var det svårt att bestämma vad som skulle hända med dem?

– Jag har ju inte haft några problem att ta död på viktiga karaktärer tidigare, men…

– Några av de här personerna tycker jag om för mycket för att de inte skulle få leva kvar, det erkänner jag.

Överraskad av gängvåldets utveckling

Även om gangsterlivet knappast beskrivs som trevligt, så lyckas Jens ändå bygga upp en form av sympati för några av de kriminella. Det är högst medvetet, säger han.

– Jag tror inte på att beskriva dem som djuren på ett zoo, där vi tittar och pekar på hur dumma de är. I min värld är det tendentiös litteratur, och det vill jag inte ägna mig åt. Att bara berätta om personer som gör rätt hela tiden, det säger ingenting om hur det är att vara människa, understryker han.

Men trots att Jens har bra koll på den kriminella världen, är han överraskad över gängvåldets snabba utveckling.

– Att gå så långt som till att anlita barn och att ge sig på släktingar och mammor, det såg jag inte komma. Det är en gangsterkodex som har överträtts.

– I Sverige består ledarskiktet av så unga personer. Liknande nätverk i Tyskland till exempel, styrs av klaner med äldre män i toppen och då blir det inte samma vilda västern, förklarar han.

– Då måste du fråga om lov innan du bara kan springa iväg och skjuta.

---

LÄS ÄVEN: Mord och våld är Lisa dos Santos vardag: ”Jag trodde inte att det kunde bli värre. Men det blev det.”

---

Stolt över att ha klarat juristlinjen

Det är väldig skönt att ha en Jens ­Lapidus att hålla i handen när du försöker förstå det nya Sverige. Han rör i kaffekoppen medan han lugnt och välformulerat förklarar de mest komplicerade system och rättsprocesser. Han är sällan, för att inte säga aldrig svarslös, och det är lätt att se honom som försvarsadvokat i rätten.

Ändå var yrket knappast något första­val för killen i Gröndal som enligt egen utsago var ”usel på fotboll och dålig på att slåss”, men däremot hade massor med ”myror i byxorna”.

– Jag fick extra stöd och hjälp att hålla mig på mattan. Men jag vet samtidigt att mina föräldrar aldrig var riktigt oroliga.

– Så här efterhand kan jag ändå vara lite fascinerad över att jag tog mig ­igenom juristlinjen. Det är en av de mest läsintensiva utbildningar som finns och att för en sån som mig tvingas att bara sitta still och läsa. Jag är stolt över att jag klarade det.

Skrev böcker när han jobbade som advokat

Som äldre har han förstås funderat över varifrån den rastlösa energin kommer ifrån. Även om Jens aldrig slutfört någon utredning så är han övertygad att han har någon form av adhd. Samtidigt har ”myrorna i brallan” varit en superkraft för att överhuvudtaget få ihop några böcker, när han under många år både arbetade som advokat och skrev.

– Så är det. När jag kom hem efter jobbet hade jag fortfarande massa energi över. Att bara sitta still i soffan och titta på tv funkade inte, då började det att krypa i kroppen.

Historien har berättats förr, om hur den unga tingsnotarien kastades rakt in i en värld av kriminella i Sollentuna tingsrätt, en värld han knappt visste existerade.

– Kom ihåg att det här var ett Sverige 2004-2005. Ingen pratade om det då.

– Som advokat mötte du den kanske sämsta delen av mänskligheten. Det var narcissister, egoister, empatistörda, sluga, bedragare, you name it. Jag kände att jag behövde en ventil för att få ur mig alla jobbiga grejer för att inte bli alltför cynisk.

---

LÄS ÄVEN: Fanny Klang jobbade på tung anstalt inom kriminalvården – nu kommer hennes kritiska bok

---

Ensamt att vara författare

Räddningen blev en liten anteckningsbok som han köpte i Stinsens köpcentrum i Sollentuna, och som han under många år bar med sig i innerfickan på kavajen. Där plitade han ner små ”sporadiska betraktelser” på vägen hem på pendeltåget.

– Jag tror till och med att jag har den kvar någonstans…

– Men jag sa knappt till någon vad jag höll på med. Att uttala orden ”jag ska bli författare” vågade jag inte. Rädd eller kanske för feg till och med, för att våga stå för vad jag drömde om.

I dag har de blivit närmare 20 böcker och många av berättelserna har fått nya liv i filmer och tv-serier. Numera driver han också ett produktionsbolag med en producent som han har samarbetat mycket med.

– Det är väldig ensamt att vara författare. Det är skönt att ingå i ett sammanhang med andra människor.

Jens Lapidus bor idag på Östermalm, som räknas som en av de rikaste stadsdelarna i Stockholm. Han smälter lätt in i miljön bland de välbärgade medborgarna, som gärna handlar middagen på Östermalmshallen, vägg i vägg med det lyxiga hotellet som vi träffas på.

”Sverige har blivit ett miljardärsparadis”

Men det går att ana att Jens gärna håller en viss distans, åtminstone till de allra rikaste. I ”Grand Final” skildras ett nästan ofattbart överklassliv där pengar har tappat sitt värde för länge sedan. Det här är ett ämne som engagerar Jens, att vi lever under ett sorts ”sosseskattetryck” stämmer inte alls, menar han. Tvärtom är bland annat arvs- och förmögenhetsskatt, fastighetsskatt, och gåvoskatt avskaffat. Lägg till det en låg bolagsskatt.

–Sverige har blivit ett miljardärs­paradis. Vi har skapat ett land som det är enormt fördelaktigt att vara rik i. Det har alltid funnits förmögna, men nu har vi hela kolonier i delar av Öster­malm, Danderyd och Djursholm där alla är svinrika.

Det intressanta är när en ultrarik livsstil normaliseras, menar Jens. Vad händer med värderingarna när folk åker ner till alperna och inte ens köper ett liftkort för de ska ju ”ändå bara ta helikoptern till offpist-åkningen”.

– Om vi ska hålla ihop det här landet så är integrationen viktigt. Vi kan inte ha en stratosfär högt där uppe där det sticker iväg hur mycket som helst. Det måste hänga ihop. Vi måste hitta en modell där vi lite grann ser på det här stället på samma sätt.

– Det finns mycket forskning på detta – när klyftorna blir för stora mellan rika och fattiga, då ökar kriminaliteten.

Jens Lapidus är gift med författaren Hedda Lapidus

Han är sedan många år gift med Hedda som han träffade på juristlinjen. Idag driver hon bokföringsbyrå och är författare. De har barnen Jack, 17, Flora,15 och Tom, 11, tillsammans.

Är du orolig när barnen är ute på stan?

– Nej. Jag vill inte att de ska gå runt och vara rädda. Vi ska inte överdriva, kom igen, vi bor ju inte i USA eller Ryssland. Ja, skjutningarna har ökat, sprängningar har ökat, men i absoluta tal har faktiskt inte våldet ökat så mycket. Däremot har det ju ändrat karaktär.

– Sedan vill jag ju inte att de ska vara dumdristiga, såklart.

Skulle du själv ingripa vid ett bråk?

– Hm, jag vill ju gärna se mig som en person med civilkurage som skulle agera. Samtidigt flyger ju tanken genom huvudet på pappan som blev skjuten i Skärholmen när han försökte stoppa ett bråk. Så svaret är: jag hoppas att jag skulle våga.

Tror på hårdare straff – men inte för barn

Hårdare straff ropar många efter som en lösning på problemet och Jens håller delvis med.

– Sverige har varit naivt och legat långt efter övriga Norden. Jag tror att vi har haft det snällaste systemet i världen när det gäller straffrätt. Så det behöver förändras, inget snack om det.

– Men att däremot straffa barn lika hårt som vuxna, det tror jag inte på. Och för mig är en femtonåring fort­farande ett barn.

Att partyknarkare göder de kriminella gängen, håller du med om det?

– Återigen, vi har varit naiva. När polisen knäckte den krypterade tjänsten encrochat så såg vi hur stora mängder narkotika som verkligen kom in i Sverige. Polisen fick inte dubbla mängden, utan tiodubbla. Det har helt enkelt knarkats utav helvete i Sverige.

– Och för att svara på frågan, så ja, det skulle det ha en viss effekt om Svenssons slutade att knarka, men idag är narkotika tyvärr inte längre den största inkomstkällan för kriminella, bedrägerier är mycket större.

Efter juristlinjen arbetade Jens på en av de största affärsjuridiska byråerna i Sverige. Men efter några år bytte han till humanjuridik som det kallas. Han började arbeta för byrån ”Försvarsadvokaterna” och gick samtidigt ner med 50 procent i lön.

– Jag arbetade med sjukt smarta människor på den stora affärsbyrån och hanterade massor av stora transaktioner. Men det rörde inte mitt hjärta, förklarar han.

Jens Lapidus blev författare på heltid

Advokattiteln fick han lämna med en viss sorg, erkänner han, när han blev författare på heltid 2017.

– Jag var väldigt kär i den titeln, så jag blev lite ledsen. Men jag förstår ju att det är viktigt för trovärdigheten att inte vem som helst springer runt och kallar sig för advokat. Yrket har ju en lite förtroendekris just nu, det är en liten del advokater som ”fuckat upp”.

Men du kunde också sadlat om till filmstjärna?

– Ha, ha. Det var faktiskt Ruben Östlund som tyckte att jag skulle passa i ”The Square”, i rollen som Claes Bang sedan fick.

– Jag fick läsa in manus framför en kamera, men jag kände direkt att det inte var min grej. Jag var väldigt ”awkward”.

Men hade du tackat ja till rollen?

– Svårt att svara på. Det är klart att om Ruben hade sagt ”fan du är värsta geniet”, så kanske jag funderat över det. Men jag var askass, så det fick sin naturliga avslutning.