Fanny Klang jobbade på tung anstalt inom kriminalvården – nu kommer hennes kritiska bok: ”Jag var nästan aldrig rädd”

För några år sedan stod ­Fanny Klang inför ett val – gå en skrivarkurs eller börja jobba inom kriminalvården? Hennes mamma tyckte att hon skulle nappa på det senare, då skulle hon ju ha något att skriva om. Och så blev det. Fanny, 23 år, började jobba på en kriminalvårdsanstalt. Hon blev kvar inom kriminalvården i tre år, och har arbetat inom alla tre säkerhetsklasser, samt på ett ­säkerhetshäkte. Och nu har arbetet på anstalterna resulterat i en bok.

– Det jag har skrivit är fiktion, det är viktigt att ­poängtera. Som arbetstagare inom kriminalvården har man sekretess och tystnadsplikt sjuttio år efter avslutad anställning. Att skriva i romanform är roligt, men det handlar också om att komma undan sekretessen. Det är ett sätt att skildra en sluten värld utan att behöva redogöra för vad som är sant och inte. Karaktärerna i boken finns inte, anstalten finns inte, men alla situationer har skett i verkligheten. Jag har personligen inte varit med om allt, vissa saker har jag fått berättat för mig av kollegor och intagna.

”Hade behövt verktyg för att kunna bemöta de intagna”

I den här intervjun talar ­Fanny Klang i generella ­termer, och hon berättar inte vilka anstalter hon har jobbat på. Hon minns sin första ­arbetsdag, då hon kastades rakt in i verksamheten.

– Jag hade behövt verktyg för att kunna bemöta de intagna. Hur förhåller jag mig till människor som har begått fruktansvärda brott? Man ska vara personlig, men inte privat – men hur är man det? Min strategi blev att vara väldigt opersonlig för att inte riskera att göra fel.

På den klass 1-anstalt där hon jobbade har nästan alla intagna begått väldigt grova brott. Vissa sitter för misshandel, andra på livstid för mord. I början var Fannys strategi att ingående läsa på om de intagna och deras bakgrund.

– Men jag slutade med det. Jag insåg att det inte har så stor betydelse för mitt arbete. Det är lätt att tänka att de som sitter för de värsta sakerna är farligast. Men det är inte nödvändigtvis sant. Någon kan sitta tre månader för en trafikförseelse, men ändå ha väldigt stor problematik omkring sig. De som har suttit länge har ofta accepterat sitt öde, och i vissa fall har de jobbat mer med sig själva.

”Bara vanliga människor”

Enligt Fanny Klang är de intagna ”alla möjliga”, som ett tvärsnitt av mänskligheten.

– En promille av de jag mötte framstod som psykopater på riktigt, men de allra flesta var bara vanliga människor som hade varit med om saker som gjort att de fattat dåliga beslut.

Hur blev du bemött av internerna?

– Man får det man ger. Om jag möter en människa med respekt, så får jag respekt tillbaka, det gäller i 99 fall av 100. Visst kan det finnas en attityd mot uniformerad personal. På vissa avdelningar har de intagna kommit överens om att inte prata med personalen. Men jag har väldigt sällan känt mig illa bemött ­eller kränkt av en intagen.

Fanny Klang är 167 centimeter lång och inte särskilt stor. Trots det var hon nästan aldrig rädd.

– Det är lätt att tänka att anställda borde vara rädda, vi jobbar ju med människor som har gjort fruktansvärda saker. Men ofta har de gjort det i pressade situationer, de har kanske varit påverkade av substanser, och ibland har det varit vapen eller skulder inblandade. När de sitter på anstalt är de ofta drogfria, och det uppstår inte så många spända situationer. Ibland är det förstås viktigt med muskelstyrka. Om det blir bråk på en avdelning står ju inte jag först i ledet, då man skickar dit fyra stora killar. Men det mesta på en anstalt handlar om vardagsbestyr och om att bemöta människor. Med ett lugnt och öppet förhållningssätt kommer man långt.

Däremot hade hon inte särskilt mycket hjälp av anstaltens säkerhetsföreskrifter. Cheferna hänvisade hela tiden till säkerhetsboken, men i praktiken betyder den ingenting, menar Fanny Klang.

– Om jag undrade om jag skulle gå ensam med en intern som det uttryckligen stod att man inte skulle vara ensam med, så sa vakt­havande bara: ”Eh, ja?”. Det var liksom inte riktigt läge att säga att man inte kände sig bekväm.

Blev du testad av de intagna?

– Lite grann. De kunde säga: ”Nu är det promenad”, vilket betyder att jag ska öppna dörren till cellen så de kan gå ut. När jag dubbelkollade med en kollega så var det inte promenad. Det var ingen stor grej, och heller inte konstigt att de ville testa mig. Enda stimuli utifrån är ju personalen, så många interner tycker att det är spännande med nyanställda. Ofta kände jag mig faktiskt mer iakttagen av personalen. En av de första sakerna jag gjorde var att hälsa på en intagen, jag tycker att det är på sin plats att man säger hej. Då blev jag ­genast tagen åt sidan av vakthavande befäl. ”Här hälsar vi inte”, sa han.

Många män som tror att våld är lösningen

Ibland kunde Fanny tycka att personalen och de intagna påminde om varandra.

– Många har en outvecklad maskulinitet och en oförmåga till självreflektion. Det tror att de löser saker bäst med våld. Som kvinna tänker man: Ni hanterar ju saker på samma sätt, ser ni inte det själva?

På många anstalter uppmanar ledningen de anställda att anmäla varandra anonymt, och de som utmanar gamla maktstrukturer förflyttas till andra anstalter ­eller får sparken, enligt ­Fanny Klang.

– Istället för att säga till dig att jag tycker att du gör fel, så uppmuntras anonyma rapporter. Då blir personen inkallad till chefen. Det skapar en rädsla och tysthetskultur, och som anställd är det därmed lättare att säga nej än ja till de intagna. Man vill ju inte bli rapporterad.

Det finns förstås mer eller mindre välfungerande arbets­platser, men på många anstalter utgår personalen från att de intagna vill jävlas, menar Fanny Klang.

– Om en intern vill ha hjälp med något finns attityden att vi ska vänta med att handlägga ärendet. En gång satt vi fem personer i vaktrummet, och en intagen ville skriva ut ett papper. Självklart, sa jag och reste mig upp. Men blev genast tillrättavisad av vakthavande: ”Nejnejnej, han får vänta några timmar, han måste lära sig att inte få sin vilja fram”. Också de vardagliga rutinerna hakade upp sig. Ofta var det ont om mat, vilket egentligen är en säker­hetsfråga. Att inte få sina mest grundläggande behov tillgodosedda skapar stingsliga människor.