Tomas Alfredson om pappa Hasse och tragedin i barndomen: ”Jag har alltid levt med tomrummet efter min bror”

Den mångsidige regissören Tomas Alfredson har gjort humor och rysare, barn- och ungdomsfilm, spionthriller och familjefilmer. Nu har han tagit sig an ett stycke svensk finkultur, Bergmandramat ”Trolösa” som blivit tv-serie. Fast egentligen startade processen redan för 25 år sedan och bottnade i Tomas egen upplevelse av ett smärtsamt tillstånd: svartsjuka.

Tomas Alfredsons kontor är inrymt i ett gammalt konstgjuteri i centrala Stockholm. Högt i tak men ändå mysigt. I ett hörn står en trumma, som påminner om Tomas första fling med konsten. Han ville bli musiker, trummis närmare bestämt, men fann att hans begär efter att ständigt få spela trummor inte var tillräckligt starkt. Han kunde lätt hoppa över det några dagar. Det var ett dåligt tecken.

Tomas Alfredson

Ålder: 59 år.
Familj: Hustrun Charlotte och dottern Elle, 10 år. Maja, 31, och Petter, 29, från ett tidigare äktenskap. Ett barnbarn.
Bor: Så centralt det går i Stockholm, på Kungsgatan. Han gillar att vara mitt i smeten men ändå avskild, att kunna se ut över folkvimlet från sin lägenhet.
Gör: Regissör för tv, film och scen. Medlem av Killinggänget. Internationellt hyllad för långfilmerna ”Låt den rätte komma in” och ”Tinker, tailor, soldier, spy” som blev Oscarsnominerad. Har gjort familjefilmer om Jönssonligan och ungdomsboksfiguren Bert. Redan som sexåring hade Tomas en roll som mycket ung greve i Hasse och
Tages ”Äppelkriget”, där han lämnar sitt slott med den tjusiga frasen ”Adieu mon plaisir”.
Aktuell: Med ”Trolösa”, tv-serie i sex avsnitt som börjar sändas i SVT den 27 januari. På SVT Play finns bland annat Tomas Alfredsons serie ”Soldater i månsken” och de fyra filmer som utgör ”Fyra nyanser av brunt”.

Serien ”Trolösa” på SVT

Istället blev han regissör – ett annat jobb som kräver rytmkänsla – och har gjort en karriär med bredd och internationella framgångar. Intresset är stort inför hans version av ”Trolösa” som börjar sändas i SVT i slutet av januari. Ett möte mellan två av Sveriges mest tongivande kulturklaner; Bergman och Alfredson. Vad månde komma ut av det?

Därtill får vi se Lena Endre i samma roll som för 25 år sedan när Liv Ullmann gjorde långfilm av Ingmar Bergmans otrohetsstudie. Fast nu spelar hon huvudpersonen Marianne som äldre medan Frida Gustavsson gör den unga. I Tomas Alfredsons version får den syndande kvinnan alltså leva. I klassikerna – tänk Anna Karenina, Fröken Julie, Madame Bovary – brukar hon dö. Så även i Bergmans ursprungsmanus där hon är en vålnad i en gammal mans minne. Men det är andra tider nu. Skulden kan få vara straff nog.

Tomas med Frida Gustavsson och Lena Endre som delar på den kvinnliga huvudrollen, Marianne Vogler i ”Trolösa”. Foto: Johan Paulin/SVT

– Vi tyckte att hon kunde få en egen röst, säger Tomas Alfredson.

Till hans senaste projekt hör långfilmen ”Se upp för Jönssonligan” och en kortfilmssvit om Alfons Åberg. Och så nu detta rykande relationsdrama. Hur väljer han vad han ska satsa på?

– Det finns flera svar på det. Att det känns rätt när man läser manus. När det har fungerat bra för mig har jag inte tänkt så mycket men jag har känt. Om man läser och får starka känsloförnimmelser – som man inte behöver förstå men som man börjar fantisera kring – då brukar det bli bra grejor.

– Ett annat svar är att jag då, för 25 år sedan när långfilmen ”Trolösa” kom, var inne i en komplicerad period av svartsjuka, något som jag inte upplevt varken förr eller senare. Men då var jag alldeles uppochnervänd och kände mig förtvivlad och löjlig och liten. Svartsjuka är ett tema i den här berättelsen och det fängslade mig då.

– Jag tog kontakt med Ingmar Bergman som gillade idén men det rann ut i sanden. Min gissning är att han kände sig moraliskt förpliktigad mot Liv Ullmann som regisserat filmen. Att han inte ville konfrontera sin expartner med att någon annan också skulle få göra den här historien.

”Ser tillbaka på mitt liv som man och älskare”

Men långt senare väcktes tanken till liv igen och resulterade i en serie för SVT.

– Nu är det andra beröringspunkter som gjort mig sugen på projektet. Jag börjar bli gubbe och komma i en ­ålder där man reflekterar kring vad man gjort och vem man varit. Berättelsen handlar om en man som ser tillbaka på en kärlekshistoria för 40 år sedan. Själv har jag också hamnat mer i den rollen att jag ser tillbaka på mitt liv som man och älskare och så vidare.

– Det här är inte en berättelse om mig men det blir ändå det i vissa avseenden. Man använder sina egna tankar, känslor och erfarenheter på olika subtila sätt. Det gäller även de kvinnliga karaktärerna, det finns lika mycket av mig i kvinnorna i den här serien.

”När jag växte upp var ju vår tillvaro helt fokuserad på pappa.” Foto: Peter Knutson

Som så många var den tonårige ­Tomas Alfredson lite vilsen om sin framtid. Han hade läs- och skrivsvårigheter, vantrivdes i skolan, fick svaga betyg. Och trumslageriet verkade som sagt inte hålla för en musikkarriär. Men det fanns en bransch som var både lockande och möjlig att börja i på golvet, utan en fil mag i bakfickan: filmbranschen. Koka kaffe, dra sladdar och stegvis avancera till viktigare uppgifter. Den hade han vuxit upp med.

Tomas Alfredson har ett dilemma. Han vill verkligen inte beklaga sig över att vara son till en schysst och genial person som Hasse Alfredson. Samtidigt påverkade det förstås hans uppväxt. Lärare, hovmästare och andra som hastigt bytte attityd när de fick släktskapet klart för sig. Folk som glodde på dem på gatan, nyfikna utanför deras hus på ­Lidingö. Det var jobbigt för en blyg kille, gnagde på självförtroendet, gjorde ­honom reserverad.

– Fram tills jag var 25 kändes det som om jag gick omkring med en skitkorv i pannan, sa Tomas Alfredson en gång i ”Sommar i P1”.


LÄS ÄVEN: Mona Haskel var å:et i Hasseåtage


Hasse Alfredson var en upptagen pappa

Den av svenska folket nästan sönder­älskade Hasse Alfredson var en sällsynt multibegåvning och film var en av alla hans uttrycksformer. Barnen fick hänga med på inspelningarna. Det slutade med att både Tomas och hans storebror Daniel blev filmregissörer. För att det var kreativt och spännande men på något plan kanske också för att få en länk till en mycket upptagen far.

– Arbetsnarkomanen i honom såg ju listigt till att bygga en filmateljé 300 meter från lantstället i Skåne så att han kunde arbeta sönder semestrarna också. Jag tänker på honom som en hastigt roterande turbin. Hur han orkade begriper jag inte. Han gjorde projekt av allting och var väldigt generös med sin energi. Om vi hade kalas kunde han ha ritat teckningar och skrivit en vers till varje gäst och satt vid placeringskorten.

2018. Tomas Alfredson är gift med scenografen Charlotte. Här på filmpremiär. Foto: TT

Tomas Alfredson är gift med scenografen Charlotte, som han träffade under inspelningen av 2005 års julkalender i SVT. Han har tre barn från två äktenskap och har försökt ge dem en annan uppväxt.

– Jag litar mer på att jag inte behöver dirigera allt. Man hänger med barnen och låter saker uppstå i stunden, möts på lite jämnare villkor. När jag växte upp var ju vår tillvaro helt fokuserad på pappa, vad som hände honom, hans fram- och motgångar. Jag har försökt att inte dominera familjelivet på samma sätt.

Tomas Alfredson var två år när hans bror dog

Tomas mamma, Gunilla Alfredson, lever än. Hon var den som höll ställningarna hemma. Därtill var hon med och startade hantverksbutiken AfroArt, jobbade tidvis i fotoaffär och som foto­kopist och var duktig med kameror. ­Tomas menar att han fått mycket av sitt bildseende från henne.

Hasse och Gunilla hade tre söner. Mellan­pojken Mats omkom chockartat i en elolycka i hemmet när han var fem. Tomas var två år och minns inte ­händelsen och knappt sin bror. Men ­han har vittnat om att ingen enskild person har påverkat hans liv lika mycket som Mats, genom det hål han lämnade ­efter sig.

– Om du tappar en framtand blir du påmind om tomrummet hela, hela tiden. Så har det varit. En frånvaro lämnar mycket åt fantasin att fylla i. Vad kunde han ha blivit för en figur? Hur hade ­familjedynamiken då sett ut?

Hasse hanterade katastrofen genom att arbeta. Bara ett par månader senare spelade han smugglare i Saltkråkan-­filmen ”Skrållan, Ruskprick och Knorrhane”. Efter knappt ett år adopterade Hasse och Gunilla en nyfödd flicka, Sofi, en process som satts igång innan Mats förolyckades. Förmodligen var det svårt för de skakade föräldrarna att veta hur de skulle kunna ta hand om känslorna och förvirringen hos en tvååring som inte hade hunnit få ett ordentligt språk. Livet fick gå vidare.

– Min farmor sa något intressant en gång. Hon kom från en fattig familj och flera av hennes syskon dog som små. ­Hon berättade att hennes mamma betraktade femårsåldern som en kritisk gräns. ­Klarade sig barnen över den fanns det gott hopp om att de skulle nå vuxen ­ålder. Vid fem började liksom deras liv. Vi har glömt att det inte är länge ­sedan förlusten av barn var en lika bister grund­omständighet i tillvaron som att det gör ont att föda barn, säger Tomas.

Trots en svår barndom hade farmor, Aina Alfredson, en enorm livslust och humor.

– Utan henne hade det knappast blivit någon komiker av Hasse. Jag tänker på henne nästan varje dag, säger Tomas.


LÄS ÄVEN: Marie Göranzon: ”Nyfiken på hur det skulle vara att leva ett annat slags liv”


Prisad för ”Låt den rätte komma in”

Han själv började med att klippa musik­videor. Han slog igenom som regissör med en tv-serie och framförallt en långfilm om den 13-årige tjejtjusaren Bert. Ett samarbete med författaren Klas Östergren runt millennieskiftet resulterade i ett par finstämda tv-serier.

Vid samma tid kom Tomas Alfredson med i Killinggänget. ”Som att valla en flock nervösa rådjur” har han sagt om att bli deras regissör. Han hade en uppstyrande effekt på den idérika humorgruppen som nu gick från att göra sketcher till att skapa filmklassiker som ”Torsk på Tallinn” och ”Fyra nyanser av brunt”, liksom en teaterpjäs för Dramaten.

”Att bli uppvaktad och vara någon som skapar förväntningar kan bli en stor börda.” Foto: Peter Knutson

Men det var Tomas Alfredsons nästa långfilmsprojekt som hittade ut i världen – ”Låt den rätte komma in” efter John Ajvide Lindqvists roman om en tonårig vampyr i Blackeberg. Den vann priser på filmfestivaler och regierbjudanden började strömma in från utlandet.

– Av typen ”Monstrets återkomst” och ”Zombierna anfaller,” säger Tomas torrt.

Så intresserad av skräck är han inte. Hans ”Låt den rätte…” ser han snarare som en kärleksberättelse.

– Jag blev ganska förskräckt och kände mig alienerad av uppmärksamheten. Jag visste inte riktigt vem jag skulle vara i allt det där. Man kan drömma om framgångar men de skapar också avstånd till andra. Man tänker att berömmelse ska föra en närmre människor men det blir tvärtom.

2011. Tillsammans med John le Carré. Tomas regisserade filmen ”Tinker, taylor, soldier, spy” som bygger på le Carrés bok ”Mullvaden”. Foto: TT

Återigen tycker han det är ocharmigt att gnälla. Tomas vill inte bli miss­förstådd, inte klaga över att ha blivit ­erbjuden att göra ”Game of Thrones” och andra megaprojekt, bara peka på komplexiteten i att plötsligt vara ett internationellt namn.

– Att bli uppvaktad och vara någon som skapar förväntningar kan bli en stor börda.


LÄS ÄVEN: Krimkungen Jens Lapidus om böcker, brott och en sumpad filmkarriär


Till slut kom en propå som kändes rätt och där det fanns personkemi. Ville han göra film av John le Carrés berömda spionroman ”Mullvaden”?

– Jag träffade John le Carré, eller David Cornwell som han egentligen hette, och en av producenterna och kände att de här människorna kan jag vara med, de tror jag på, de pratar så man förstår. De var fnissiga och larviga, David skulle ha kunnat vara en gammal morbror.

Regisserade ”Tinker, taylor, soldier, spy”

Något decennium tidigare hade det gjorts en berömd BBC-serie på boken. Skulle Tomas Alfredson utsätta sig för de oundvikliga jämförelserna?

– Men David sa: Se nu till att göra din egen film. Boken och tv-serien finns ­redan. Gör inget som är nästan lika bra utan gör något helt eget! Blir det dåligt så förändrar det inte de gamla verken.

”Ett helt vanligt kändisbarn” har han självironiskt kallat sig. Tomas Alfredson hade en udda uppväxt. Föräldrarna omgav sig med spännande människor. ”Damtoaletten Norrmalmstorg”, svarade han en gång när det ringde i hans barndomshem. Det visar sig vara Olof Palme i luren. Foto: Peter Knutson

Den engelska titeln är ”Tinker, taylor, soldier, spy” och den blev i Tomas Alfredsons händer något annat än den gängse actionspäckade agentfilmen. Snarare en berättelse om ensamhet. Spionens olidliga ensamhet.

– Vi hade en egen visning för den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Ett par hundra personer i publiken, anställda och pensionerade. Flera av dem grät, så berörda blev de. Tänk dig själv: Du gör viktiga saker för nationen men ingen får någonsin reda på det. Inte ens din familj. Du tilldelas medalj av drottningen – numera kungen – och den får du bära i tio minuter innan den tas ifrån dig för detta ska ju aldrig komma ut. Det måste vara världens ensammaste jobb.

Våldet bryter fram i slutscenerna till tonerna av en glättig fransk schlager. För att få till den effektfulla finalen lyssnade Tomas Alfredson igenom hundratals inspelningar av låten, Charles Trenets La mer, för att hitta den rätta. Det säger något om hans noggrannhet och omsorg om detaljerna. Hur han kan se på massor av bildkonst för att hitta exakt rätt färgnyans på snö, för en film i vinterlandskap. Hur han skapar en känsla av tristess och fuktig tweed runt sina brittiska agenter.


LÄS ÄVEN: David Sundin: ”För mig är pengar väldigt lustbetonat”


Minns första känslan

Till skillnad från sin turbin till pappa har han rikligt med tålamod och uthållighet. Film är den åbäkigaste av konst­arter. Ett projekt kan ta 4–5 år att dra igång och ytterligare några år att genomföra. Då måste man kunna få fatt på den där ursprungliga känslan igen, engagemanget när man först stötte på storyn.

– Som när du får in en nygräddad ­pizza. Den är aldrig så god som före den första tuggan. Det gäller att komma ihåg den smaken, doften, känslan, även när du – lätt blank i pannan – trycker i dig den sista biten.

I filmskapandets värld får man ha flera projekt igång samtidigt eftersom långt ifrån alla blir verklighet. Länge kämpade han med att få göra ”Bröderna Lejonhjärta”. Den sagan gjorde stort intryck på Tomas när han var åtta år och mamma läste högt för honom. ­Berättelsen om pojken som mister sin bror och sedan återförenas med honom. Tala om att känna starkt för en historia. Men projektet körde fast på vägen.

Tomas Alfredson satsar alltid allt vad han har och tar ut sig ”tills någon får bära ut mig ur klipprummet”. Han har funderat på att försöka vara mindre ambitiös men det går bara inte. Han gör hellre färre projekt. Nu kan vi alltså bänka oss och se det senaste.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top