Att hon egentligen var döpt till Maria var det få som förstod. Hon var Ria, helt enkelt. Med hela svenska folket, dessutom.
Född i ett hektiskt Stockholm den 28 oktober 1914 tycktes hon närmast förutbestämd att bli en djupsinnig författare, filosof eller debattör, precis som sin far, mor, faster, farfar och en rad andra släktingar. Men Ria Wägner valde snarare blomkrukorna, spishällen och strumpstickorna.
Ria Wägner debuterade med På tröskeln
1948 debuterade hon på bästa sändnings-tid i radion, i programmet På tröskeln, och berättade hur man steker en fläskkotlett och kokar äppelkräm.
Det blev omedelbart succé. Svenska hemmafruar hade, tycktes det, längtat efter någon som äntligen tog deras syssla på allvar. Visst fanns det redan hemkunskapskurser, kokböcker och städmanualer. Men Ria Wägner blev snabbt en kul kompis i köket, mer än en förnumstig och pekfingrig lärare. Kanske för att hon var både smartare och klokare än många i förstone förstod.
På ytan en lite smårund mattant som bara hade ögon för enkla vardagssysslor.
Innanför pannbenet en intelligent före detta reseledare, historiker och filosofie magister i slaviska och romanska språk.
Mitt i matlagandet kunde hon göra en svängom bland etruskiska krukor, presentera en cittraspelare eller visa det allra senaste hattmodet. För Ria Wägner hade redan som liten flicka drillats i konsten att såväl läsa som begrunda, ifrågasätta, umgås och njuta av livets olika former.
Mamma Ellen Rydelius och faster Elin Wägner
Mamma var den för sin tid berömda reseskribenten Ellen Rydelius, dotter till en förmögen grosshandlare. Ellen var något så ovanligt som en ensamstående, självförsörjande och frispråkig kvinnlig journalist och Ria hade ärvt både hennes nyfikenhet och mod.
I släkten fanns även den kloka och stridbara fastern och kvinnosakskvinnan Elin Wägner, som lilla Ria beundrade enormt.
”Mamma brukade säga till faster Elin att hon var min idol. ’Ja, det är i alla fall bättre än Greta Garbo’, svarade hon.”
Förlorade sin far Harald Wägner och hängde med ”Ligan”
Att pappa Harald Wägner, utrikeskorrespondent och författare till äventyrsböcker, dog när hon var tio år innebar sorg – men också möjligheter.
Nu drogs lilla Ria in i mammans vänkrets, kallad ”Ligan”, bestående av Stockholms vassaste kvinnliga journalister. Hon blev deras maskot – en liten, pigg, snabbtänkt tjej som ivrigt plockade smulorna från vuxenvärldens kunskapsbord.
”Jag var hela Ligans dotter”, har Ria Wägner senare berättat.
”Alla mammas kamrater blev mina goda tanter, som tyvärr också lade sig i min uppfostran. Om mamma var sträng med något, så förstod jag att de hade talat om det i Ligan.”
Men samtidigt var ju också detta oerhört stimulerande, erkände Ria senare:
”Det här var ju självständiga, intelligenta och fint utbildade kvinnliga journalister. Jag levde i tron att de styrde världens öden.”
Det var bara när de pratade om kärlek som mamma sa: ”Nu ska du gå ut, Ria!”
”Men jag svarade: ’Jag vet allt om kärlek, så jag stannar.’ Och då var jag nio år gammal …”
Reportageresor och klosterskola i Rom
Ett brådmoget barn, alltså. Vilket blev ännu tydligare när mamma Ellen tog sin dotter med på reportageresor genom 1910- och 1920-talets Europa:
”Jag minns träbänkarna i tredjeklasskupéerna och att mamma ständigt släpade runt hattaskar fyllda med keramik som hon inte kunde låta bli att shoppa. Bredvid satt engelska damer och stickade och mamma skojade och sa: ’Hittar du bara den lösa tråden så kan du nysta upp dem helt och hållet!’”
I Rom sattes Ria i klosterskola i tre år. I memoarboken Rena rama Ria (1991) beskriver hon hur mamma värmde den iskalla bädden med varma vinflaskor och den intensiva väntan på brevbäraren:
”Skulle han ha med sig ett rekommenderat brev med pengar för artikel eller bok som mamma skrivit?”
Mor och dotter levde ur hand i mun de här åren. Samtidigt delade de en drastisk humor som ständigt höll dem på gott humör.
Ria Wägner var reseledare i Italien och pluggade språk i Lund
När Ria omsider själv blev reseledare i Italien kunde hon glatt dikta upp egna historier om konstverk, byggnader eller växter:
”Vad är det för träd? frågade mina turister. Jag svarade alltid ’mullbärsträd’, för det visste ingen hur det såg ut. Allra minst jag …”
Väl hemma igen började hon plugga språk vid Lunds universitet och skrev en avhandling om Karl XII i rysk litteratur.
På fritiden imiterade hon Zarah Leander i amatörrevyer och lyssnade på Tolvskillingsoperan med yllestrumpor i trattgrammofonen för att inte störa sin värdfamilj. Det förstnämnda gjorde henne van vid publik och fick henne att uppfylla pappa Haralds budord: ”Det är synd att inte vara underhållande.”
”Ja, jag repade så flitigt där hemma att jag till och med brände vid potatisen.”
Det andra gjorde henne till socialist och en ivrig läsare av Kommunistiska manifestet:
”Jag tyckte det var en alldeles utmärkt bok – ända tills Stalin inledde sina utrensningar.”
Fick kritik för att hon var mer politisk
Många år senare skulle Ria Wägner få kritik för att hon inte hängde på det sena 60-talets vänstervåg och gjorde program som saknade både politisk ståndpunkt och ett tydligt budskap.
”Är du politisk idiot, Ria?” inledde Expressen en av sina intervjuer. Hon kallades ”insnöad”, ”präktig”, ”naiv” och ”hopplös bakåtsträvare”. I Kar de Mummas revy drev Stig Järrel med hennes program i en sketch där han löjligt noga beskrev hur man kokade upp vatten och sedan hällde i en diskbalja som om det varit ett recept.
Men sanningen var nog att Ria Wägner med berått mod hade bestämt sig för att sänka blicken – ner mot det vardagliga och nära.
För de allra flesta svenska kvinnor, menade hon, var familjen och hemmet det allra viktigaste. En sådan syn skulle inte föraktas, tvärtom. Snarare hade även hemmafrun rätt till ett radio- och TV-program som gjordes med både hjärna och hjärta.
Och det gjorde Ria Wägner.
När Gotland fick TV konstaterade en reporter att det luktade Rias purjolökssoppa ur varje skorsten. När det en gång tog eld i matoljan, kom folk fram på stan och sa: ”Oh, vad roligt det var när det brann i fru Wägners stekpanna!”
Skilsmässa från Staffan Rosén och sambo med författaren Gustav Sandgren
Privat fortsatte hon att vara tuff, slagfärdig, otålig, reslysten och en förespråkare för fri kärlek, något som först yttrade sig i en skilsmässa från kollegan Staffan Rosén och därefter ett livslångt samboskap med författaren Gustav Sandgren.
Det sistnämnda var dock så känsligt att paret presenterades som ”herr och fru Sandgren” när de besökte Hylands hörna 1962.
Varefter de charmade TV-publiken med att glatt driva med sina egna nappatag hemma i köket. Gustav deklarerade glatt att han minsann lagade familjens godaste mat, medan Ria var bättre på slänga ihop en middag av skafferiets rester:
”Hon kan bli salig över en sillbit, fyra ärtor, en halv lök, ett gammalt päron, lite knäckebröd, en bit ost och gammal gröt.”
Varvid Ria Wägner försvarade sig med att ”den som skriver kokböcker har sällan tid att laga mat”.
Och skrev flitigt gjorde hon hela sitt 85-åriga liv – inte bara recept utan också reseskildringar, kåserier, memoarer och översättningar av verk av franska mästare som Balzac, Daudet och Diderot.
Ria Wägner tyckte att köket var kvinnans domän
Men smågnabbet i Hylands hörna hade också sin grund i att Ria Wägner tyckte att köket mest var kvinnans domän.
Som liten skolflicka kunde hon ställa sig upp under lektionen och protestera mot gamla cementerade könsroller. Men som vuxen gled hon alltmer mot synen att kvinnan och mannen hade olika begåvningar och uppgifter:
”Varför ska vi försöka vara så lika männen? Vi ska ju komplettera varandra?”
Denna åsikt skaffade henne många fiender bland unga feminister – med följden att hon i fyra år inte fick en enda beställning på program.
”Jag förstår inte det där klanket”, klagade hon.
”Jag tar ju fram kvinnans egenskaper på flera fronter, inte bara hennes yrkesroll, utan det jag anser väldigt viktigt, att hon visar känslor, är omtänksam och sätter sig in i hur andra tänker och har det. Jag kan inte fatta vad det är för fel på det. Det var ju vanvettigt barnsligt.”
Därför vinkade Ria Wägner med baksidan av handen mot publiken
Men nya tider skulle komma och 1983 var Ria Wägner tillbaka i rutan med sina oförfärade kast mellan grillade fläskkotletter, snygga hattar och etruskiska krukor.
”En kvällsstund med stök och stämning”, som hon kallade det.
Eller ”en hemlig förlovning med tittarna”, som kanske var en ännu bättre beskrivning av den relation som kom att hålla ända fram till Ria Wägners död den 11 november 1999.
”Folk fortsätter att stoppa mig på gatan och fråga om jag inte ska göra fler program”, sa hon, inte utan stolthet, i den sista intervjun.
Där hon också till slut avslöjade varför hon alltid vinkade med baksidan av handen mot publiken:
”Det lärde jag mig av den italienske sångaren Teddy Reno. Han slutade alltid sina program med att säga ”ciao” och vinka farväl på det viset.”
”Han menade att det känns som om man vinkar någon till sig istället för ifrån sig. En gest av respekt och vänlighet, helt enkelt.”