Illustratören Jane Bark är död – läs Linda Skugges hyllning

Hennes bilder minns man! De stannar liksom kvar. Färgstarka, lekfulla och alltid med en egen röst. Linda Skugge hyllar en av våra mest älskade illustratörer – Jane Bark, som avled den 13 januari 2023 91 år gammal. (Artikeln skrevs 2021, och har fått tillägg på slutet.)

Jane Bark skriver i sin, både till omfång och innehåll, magnifika självbiografi att hon älskar tecknandet och målandet som ett riktigt hantverk. Men hon tycker inte om att få kommentarer om hur ”skicklig” hon är. Då översköljs hon av en lika generande som obekväm känsla att man menar att hon är okonstnärlig. Hon tycker mycket mer om att höra ”vad fint du målar!”

Jane Bark

Föddes: 9 april 1931

Familj: Sonen John Bark och ­dottern Molly Bark.

Yrke: Illustratör och modetecknare. Under 60- och 70-talen gjorde hon bland annat illustrationer till Femina och reklamaffischer för modeföretaget Wahls. Jane Bark har även illustrerat många böcker och gjort bokomslag. På senare år har hon medverkat i tidningen Fokus.

Det får mig att småle. Enligt de senaste ”rönen” är det exakt så man inte ska säga ­eftersom det enligt experterna kan få en underminerande effekt. 

Idag ska man nog inte säga vare sig vad skicklig du är eller vad fint du målar, utan något mer allmänt uppmuntrande – och psykologiskt påläst – som ”vad spännande att du ofta väljer påfågeln i dina bilder”. Eller: ”På vilket magnifikt sätt du använder färgen grön.”

Frodig med livsaptit. Bilden gjordes som illustration till en novell i Femina på 70-talet.

Jane Bark var alltid påläst

Vid en ljuvlig närläsning av Jane Barks liv, och studie av hennes karriär i bilder, är det uppenbart att det är något med Jane Bark och denna fågel med sina uppseendeväckande stjärtfjädrar och den purpurblå färgen som dessutom liksom badar i grönt guldskimmer. Påfågeln associeras med både självrespekt (minns uttrycket ”proud as a peacock”/stolt som en påfågel) och prålig flärd, något som man måste säga stämmer synnerligen väl in på Jane Barks liv och konstnärliga produktion.

Sylvia Plath, Vita Andersen, Marilyn French, Virginia Woolf, Colette, Daphne du Maurier och Märta Tikkanen är bara några av de egen­sinniga, starka författare vars bokomslag Jane Bark fått äran att teckna. Och under en tid då många av ren slentrian gick med i Grupp 8 valde Jane Bark en självständigare (och alltid påläst!) hållning. Hon kunde sin feminism, och hon kunde som sagt kvinnoklassikerna utan och innan, men valde att stå utanför. För att hon ansåg att deras politik var alltför ­ensidig. Hon som alltid varit sin egen chef tyckte inte att kvinnokampen passade henne.

Wahls flickor i färg och ränder från 70-talet.

Hon skriver i sin bok, ”Jane Barks bilder – från femtiotalet till i dag”,  att hon inte hade dåligt samvete för att hon inte stannade hemma särskilt länge när de två barnen var små. Det inspirerar i alla fall mig, som alltid ansett att en arbetande mamma är den allra bästa förebilden barn kan ha. Det får barnen att bokstavligen se att det går att få ”både och”, en mamma och ett självständigt föredöme.

Ordentlig research inför uppdragen

”En bra illustration ska förmedla berättelsens egenart, gärna med ett personligt tillägg”, skriver Jane Bark i sin bok. 

Är det något hon lyckats med är det väl att uttrycka bildens motsvarighet till textens ”en egen röst”. Det visar om inte annat ett par av hennes mest ikoniska bilder: Det bruna sockerpaketet med hallon. Skansenkartan (som tog ett halvår att rita). Och de folkkära reklambilderna för Posten (som för oss uppvuxna under åttiotalet är ljuv nostalgi).

Janes vackra illustrationer prydde Sockerbolagets bruna påsar 1989.

Dessutom applicerade hon alltid en genuin research. Till skillnad från många andra illustratörer lusläste hon böckerna vars omslag hon skulle teckna. Det var naturligtvis en självklarhet, och hennes bok är sprängfylld av långa citat ur de av ”hennes” böcker som påverkat henne mest.

Och när hon reste räckte det inte med något pliktskyldigt besök på det stora varuhuset eller turiststråken. Nej, för åkte man till Moskva ingick det självfallet en tjugo mil lång bussresa för att besöka Tolstojs fädernegods Jasnaja Poljana. Där skrev han ”Krig och fred” och ”Anna Karenina”, och där ligger han begravd i en, likt Snövits, upphöjd kista. När Jane Bark senare skulle illustrera Tolstojs novell ”Serega” visste hon hur den ryska landsbygden ser ut.

Jane tecknade tidigt annonser för Hennes – på den tiden utan Mauritz. De gick som helsidor i Dagens Nyheter.

Och handlar det om att teckna Lydia Stille (naturligtvis i en klänning i en nyans av Jane Barks signaturgröna färgton) i Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” – besöker Jane Bark Johannes kyrkogård i Stockholms innerstad där Arvid Stjärnblom stod och suktade efter Lydia.

Jane Barks illustration fick pris för bästa annons

Och hette uppdragsgivaren Alfa Laval så inköptes inte bara rätt sorts fisk utan den (en odlad regnbågsforell) stoppades dessutom i ett akvarium för närstudier. Det blev ett förstapris i Genève för bästa annons i internationell affärspress.

Jane Bark gjorde bilden med forellen som i en annonskampanj för Alfa Laval knep förstapris i Genève.

Närstudier verkar ha varit signifikant för Jane Barks arbetssätt, månde det så vara olika sorters kvinnokroppar, ansiktsrynkor, solens påverkan på det där guldgrönskimret, eller hur ett tyg faller ner från en soffa. Ofta fick hennes make och barn och vänner stå modell, och många blev polaroiderna som hon använde som mall under de många, och långa, nattpassen.

Ständigt på resa

Sedan tänker jag att hela hennes liv var ett slags research i bildernas, färgernas, smak­ernas, litteraturens och kons­tens förtecken. För att inte tala om den påfågelska flärden. Jane Bark verkar ständigt ha varit på resa. Hela hennes liv tycks ha varit ett äventyr, där picknickkorgen med den ­öppna vinflaskan ständigt är närvarande. De många vännerna ligger på rygg i båtarna, loja i solljuset. Och bara njuter. Hon cyklade i franska Loiredalen där de vällustigt avslutade de mödosamma ­cykelpassen med dopp i Atlanten och efterföljande vin. Hon cyklade även i England med den då fjortonåriga dottern, såg ”Romeo och Julia” med ståplats på Shake­speareteatern i Stratford-on-Avon och besökte en kurort i Bath där även Jane Austen och Charles Dickens druckit brunn.

Hela hennes liv tycks ha varit ett äventyr, där picknickkorgen med den öppna vinflaskan ständigt är närvarande. Denna bild gjordes för Wahls på 80-talet.

Jane Bark skriver i sin självbiografi att hon tänker rita och måla bilder tills penseln ramlar ur handen. Tack Jane för att du har inspirerat oss och smittat oss med din passion. För att du har berikat oss med din nyfikenhet, humor och självdistans. Utmanat oss att själva låta oss utmanas. Vi tittar på mångfalden i dina porträtt och bilder och blir lika vetgiriga som du alltid varit. 

Jane Bark gick bort 2023

2010 fick Jane Bark sjukdomen Alzheimers och slutade att arbeta. 2020 kände hon fortfarande igen familjen och blev glad av att höra deras röster.

”Alzheimern har ett långsamt förlopp i hennes fall, kurvan är sluttande men ändå planare än för många av hennes korridorsgrannar på samma avdelning. Fem år efter Jane flyttar in har de flesta avlidit”, skriver sonen John Bark i ett mejl till Icakuriren.

Han fortsätter berätta om en vän som Jane fick på det slutna boendet. Tillsammans planerade de utlandsresor över ett glas vin.

”Samtalet är vitalt och trevligt. Eller snarare, varje tvåminuters-loop är det. Sen börjar allt om från början. Men det bekommer varken Katarina eller mamma, de tar en klunk rödvin till och börjar på ny kula, lika uppspelta och entusiastiska över de kommande resorna som alldeles nyss.”

Den 13 januari 2023 somnade Jane Bark in 91 år gammal.

Scroll to Top