Ulla Håkanson satt till häst innan hon kunde gå: ”Enda gångerna jag grät var när de lyfte ner mig igen”

Om någon kommer hem till ryttar­ikonen Ulla Håkanson utan att veta vad hon ägnat sig åt i livet, blir det uppenbart så fort man klivit in genom dörren. Här är det hästar överallt – statyetter av hästar, avmålade hästar, fotograferade hästar, ingraverade hästar, dalahästar, plus prisrosetter, silverpokaler och andra ridsportrelaterade grejor. Men gården, Björkelund utanför Kristanstad, är framförallt vald för att passa riktiga hästar. Markerna är fina att rida i och åkrarna ger hö.

– Sandjorden här är bra. Mjuk och genomsläpplig så det inte blir lerigt när det regnar, påpekar Ulla.

– Jag rider varje dag, året om i skog och mark. ”Hur vågar du?” frågade en tysk uppfödare som kom på besök. I en del länder rids tävlingshästar bara i ridhus och om de tas ut får de promenera lite på asfalten runt ridhuset eller gå i en liten hage.

– Det är djurplågeri tycker jag. I terräng utvecklar hästar sina muskler på ett annat sätt än på ett ridhusgolv, de blir stimulerade av omgivningen och lär sig se upp med var de sätter fötterna bland stock och sten, säger Ulla som alltid skött det mesta av sin dressyrträning ute i markerna.

Det förvånar henne att många ungdomar inte vill rida ut utan hellre tränar i ett uppvärmt, lyxigt ridhus. Hon tycker det borde vara självklart att en häst mår bäst i naturen. För att inte tala om hur uttråkad hon själv skulle bli av att bara rida inomhus. Det gör hon nästan bara när marken är isig och knagglig. I sitt ridhus har hon även ett hinder uppställt och brukar ”ta ett skutt” med hästen ibland.

Björkelund var dock i dåligt skick när Ulla kom hit.

– Boningshuset hade ingen isolering och stallet var en katastrof. Vi fick renovera i ett halvår innan vi kunde flytta hit, minns hon.

Ulla Håkansons sista dressyrtävling

”Vi” är Ulla och hennes man, Arne ­Håkanson. Han är 92 men rör sig spänstigt när han kommer insusande genom köksdörren med några kassar från mataffären. Han hälsar och skämtar glatt med oss men vill inte vara med på bild. Det här är Ullas grej.

”Vi” inbegriper också hästarna, har alltid gjort. Det var genom hästintresset de träffades och Arne har varit Ullas stöttepelare genom hennes långa och framgångsrika tävlingskarriär. Det är mycket jobb att ha hästar och tydligen hälsosamt. Ulla och Arne har ett sätt att röra sig som känns 25 år yngre än deras folkbokförda ålder, raska och rakryggade båda två.

– Arne går upp vid fem, halv sex och fodrar, säger Ulla.

Efter frukost har de sedan ridit på förmiddagen, Ulla två hästar och han en, fram tills nyligen. För när vi kommer på besök står det bara en i stallet – Ullas sista tävlingshäst, Diddy Cool.

– Vi hade en förfärlig start på året och förlorade en häst i januari och en i mars i olika tarmåkommor. Dessförinnan hade de varit hur pigga somt helst, trots sina 30 respektive 33 år. Nu ska vi få hit en ny häst så att Diddy Cool får sällskap, säger Ulla.

2023, vid 85 års ålder, gjorde hon sin sista tävlingsstart, i de högsta klasserna i Falsterbo Horse Show.

– Jag funderade på att ställa upp 2024 men min väninna sa: ”Det gick ju så bra i fjol. Ska du inte sluta medan det går bra”.

Memoarboken ”Hästarna i mitt hjärta”

Så fick det bli. I stället har Ulla fått tid att berätta minnen för journalisten My Östh Gustafsson vilket resulterat i memoarboken ”Hästarna i mitt hjärta”. Där möter man en viljestark person som hittade sin passion extremt tidigt. Vid ett års ålder, närmare bestämt.

Ulla Håkanson hade en idyllisk uppväxt med föräldrar och lillasyster i Ljungsbro utanför Motala. I ett hus bredvid bodde farmor och i ett annat barnens kusiner med familj. För att fullborda bilden av barndomsparadis så ägde släkten en chokladfabrik!

– Men vi fick inte äta så mycket godis vi ville och tur var väl det. Fast vi brukade få andrasorteringens Kexchoklad till mellanmål, minns Ulla.

Företaget Cloetta har fortfarande tillverkning i Ljungsbro. För Ulla fanns det dock något som slog godiset med (hm) hästlängder och det var Mona, pappas stora fullblod.

Ulla Håkanson satt till häst när hon knappt kunde gå. Pappa hade varit officer och var mycket hästintresserad. När han red ut fick hon följa med sittande på en kudde framför sadeln.

– Rädd? Nej det var jag aldrig. Enda gångerna jag grät var när de lyfte ner mig igen. När jag blev större fick jag sitta ensam i sadeln medan pappa cyklade bredvid och höll Mona i en lina.

Det hände att hon trillade av, när stoet oväntat föll i trav, och fick ropa på pappa som inte märkt något. Det låter vådligt men hon slog sig aldrig så farligt och pappa var inte pjoskig. Inte Ulla heller. Vad mamma tyckte är oklart. Som icke hästmänniska hade hon nog inte mycket att sätta emot far och dotter.

Spanska ridskolan i Wien

Mamma kom från Wien och familjen reste varje sommar till Österrike för att hälsa på mormor och bonusmorfar. Där besökte de den berömda Spanska ridskolan i Wien, ett dressyrens Mekka.

– Det är världens tjusigaste manege, inrymd i en förre detta balsal med kristallkronor i taket. Trots att det är väldigt svårt att få bli elev lyckades pappa ordna in mig där i tre månader när jag var i tonåren. Man fick börja med att träna korrekt sits genom att rida utan tyglar och stigbyglar på en hingst som longerades, alltså rör sig i cirkel runt instruktören som håller den i en lina.

Barndomens största glädjechock inträffade dock flera år tidigare, nämligen den julafton när tomten kom ledande med ett gotlandsruss till Ulla och hennes syster Marianne.

– Jag blev överlycklig. Felix var mer vild än tam men med pappas hjälp fick jag fason på galningen, berättar Ulla som alltså tidigt tog de första stegen mot att bli en skicklig utbildare av hästar.

Sedan flyttade familjen från Ljungsbro till Djursholm, norr om Stockholm. Mona och Felix följde med och ridningen var en stor del av flickornas liv. På den tiden fanns inga ponnyklasser inom hästsport men Ulla tjatade sig till att få tävla med Felix. Året var 1950 och hon var 13 när hon startade i sin första tävling. Sedan dessa har det blivit 2 720 stycken. Hon har antecknat alla i en pärm.

– På nåder fick jag ställa upp i en hoppklass och en dressyrklass men dressyrdomarna kliade sig i huvudet. De tyckte det var svårt att bedöma en så liten häst, berättar Ulla.

Både dressyr och hoppning

I hoppning handlar det bara om att ta sig över hindren men i dressyrridning är hästens hållning, dess placering av huvud, hals, ben med mera en viktig del av helhetsintrycket. Framgångsrika dressyrhästar har ofta en annan kroppsbyggnad än hopphästar. Dressyrmomenten ska inte bara genomföras korrekt utan även elegant. Poängsättningen blir därför subjektiv till skillnad från i hoppning. Men trots sitt udda utgångsläge gjorde Ulla och Felix bra ifrån sig.

– Sedan fick jag börja rida andras stora hästar i stallet. Men det fanns ingen hoppträning i Djursholm utan jag fick skritta in till K1, kavalleriets ridhus på Gärdet i Stockholm. Det tog två timmar att ta sig dit och hem igen. Den turen gjorde jag varje vecka, i ur och skur. På vintrarna fick jag låna pappas militärpäls för att hålla värmen.

– Värst var det att passera Stock­sundsbron. Jag red på trottoaren med biltrafik på ena sidan och ett bråddjup ner till vattnet på andra sidan. Broräcket nådde mig till foten i stigbygeln. Min fasa var att hästen skulle bli skrämd av något och kasta av mig ner i vattnet långt därnere.

Att utsätta sig för detta varje vecka säger något om målmedvetenheten. Hästarna var Ullas liv men föräldrarna tyckte att hon borde ha ett yrke också så efter flickskolan blev det sekreterarutbildning. Därefter började hon och Marianne på Strömsholm, som då var arméns skola för ridutbildning (idag en av Sveriges tre riksanläggningar för häst­sporten och hästnäringen).

Träffade Arne Håkanson på utbildningen

Det finns ett talande klassfoto från den tiden. De stiliga systrarna sticker ut som enda kvinnor bland idel män och nästan uteslutande militärer. Så såg det ut ännu på 50-talet. Båda förälskade sig i varsin fänrik. Marianne träffade Göran, som hon snart gifte sig med och Ulla blev kär i Arne. Till hennes besvikelse var han redan förlovad. Det blev till att trycka tillbaka känslorna.

– Men det ordnade upp sig. Efter ett tag kom han och berättade att han brutit förlovningen, säger Ulla.

Sedan dess har det varit de två. Arnes militära bana tog dem bland annat till Skövde, Stockholm och slutligen Kristanstad. I Skövde engagerade sig Ulla i Bilkåren som på den tiden utbildade kvinnor för att kunna bistå försvaret med olika slags körningar. (Idag är Bilkåren öppen för alla.)

– Jag körde lastbil, buss och terrängfordon. Det har jag haft stor nytta av under allt transporterande av hästar genom Sverige och Europa, säger Ulla som fortfarande rattar sin nio meter långa hästbil. Hon har inte många millimeter till godo på sidorna när hon ska lirka ut den ur ladan där den står parkerad.

Som ung elitryttare inriktade sig Ulla Håkanson på att tävla i banhoppning. Men hennes mest omskrivna bedrift var att förvandla en hopphäst i toppklass till en dressyrhäst i toppklass. Ajax kom in i hennes liv i början av 60-talet. Med honom hade hon fina framgångar i hoppning – bland annat blev de nordiska mästare 1967 – innan allt kollapsade på en tävling i tyska Aachen.

Tävlingsledningen hade utan förvarning flyttat fram deras starttid. Ajax var därför oförberedd och stressad när han kom in på den enorma banan och vägrade flera gånger framför de stora hindren. Efter det kunde denna pigga och villiga häst börja trilskas på tävlingar. Inget var fysiskt fel – Ulla tror att det handlade om en psykisk blockering efter upplevelsen i Aachen – men hoppkarriären var över.

– En lösning hade ju varit att sälja honom och köpa en ny tävlingshäst. Men jag kunde bara inte sälja min bästa vän, säger Ulla.
I stället för att ge upp om Ajax började hon skola om honom till dressyrhäst, trots omgivningens misstro. Det går inte att lära gamla hundar sitta, fick hon höra. Ingen hade gjort något sådant på hög dressyrnivå och han hade inte riktigt den rätta dressyrkroppen. Men Ulla och Ajax lyckades.

SM-guld i dressyr med forna hopphästen

Tre år senare vann de SM-guld och samma år var de tillbaka i Aachen för VM där Ulla och Ajax kom på fjärde plats i lagdressyr. Året efter vann hon Grand Prix på samma arena före den tyske storfavoriten och hyllades av 50 000 personer i publiken till tonerna av Du gamla, du fria. Året därpå tog hon brons med landslaget vid OS i München.

Men efter många bravader tillsammans blev Ajax akut sjuk strax efter ankomsten till OS i Montreal 1976 och dog i Ullas armar. En oupptäckt tumör hade fått ett blodkärl att brista.

– Jag har fortfarande svårt att prata om det, säger Ulla som fick flyga tillbaka till Europa ensam och köra sin tomma lastbil från Amsterdam till Sverige. Då grät hon, hon som är en nykter person och sällan visar så mycket känslor.

I Los Angeles 1984 vann hon nästa OS-brons i lagdressyr. Hon har varit uttagen till sju OS men bara kunnat tävla i fyra. OS i Moskva 1980 bojkottades av Svenska ridsportförbundet. Vid OS i Sydney 2000 blev Ullas häst Bobby plötsligt halt tre kvart före start så att de inte kunde delta. Allt kan hända i hästsport.

Men framgångarna har varit många. Ulla Håkanson har deltagit i sex VM, nio EM och osannolika 47 SM. Svensk mästare har hon blivit tolv gånger. Hon har fått såväl Svensk ridsports hederstecken som kunglig medalj.

Man kan bli diva för mindre. Men Ulla Håkanson har alltid haft fötterna i hästgödseln och jobbat hårt – i stallet, med träningen och som chaufför. Många gånger har hon sovit invirad i en hästfilt i lastbilen, på resa mot olika tävlingar. På senare år har hon kommit tillbaka till arenorna efter såväl ett diskbråck som en tia-attack och en hjärtinfarkt. Den sistnämnda inträffade bara några månader innan hon skulle tävla i Falsterbo 2023.

Längsta uppehållet blev 30 dagar

– Jag fick väldigt ont i axlarna men trodde det var muskelvärk, att jag tagit i för mycket. Jag hade ingen tanke på att det kunde vara en infarkt. Men Martina, min stalltjej, hade erfarenhet från hemtjänsten och tyckte vi skulle ringa ambulans, som tur var. Läkarna gjorde ett ingrepp direkt och sedan fick jag inte rida på 30 dagar!

Det var det längsta uppehåll hon haft från hästryggen sedan 1930-talet och hon tyckte inte om det. Ulla Håkansons identifikation med hästlivet är så total att hon inte verkar kunna föreställa sig något annat. Nu råkade hon växa upp i en familj med hästintresse och tillräckligt med pengar för att finansiera hennes sport men om det inte hade varit så, hur hade hennes liv då sett ut? Vilket yrke hade hon valt?

– Det har jag aldrig ens funderat över. Dessutom har jag ju ett yrke. Jag jobbade i flera år som sekreterare och hade turen att hitta arbetsgivare som gav mig ledigt för tävlingar.

Och frågan om hon fått försaka något för sin långa idrottskarriär förstår hon inte heller.

– Tvärtom, jag har ju fått så mycket på köpet. Komma ut i världen och se spännande platser och träffa intressanta människor. Det har varit fantastiskt.

Sin nya bok avslutar hon med följande förhoppning: ”Jag lärde mig rida innan jag kunde gå. Jag hoppas att den dagen jag inte längre kan gå kommer jag fortfarande att rida.”