Kerstin, 68, började rida som vuxen: “Hästarna har gjort mig modigare”

Det började med en tidningsannons om en ridweekend med islandshästar. Året var 1996 och den då 42-åriga Kerstin Gezelius hade inte suttit på en hästrygg sedan barndomens ridskolelektioner.

– När jag såg annonsen tänkte jag: Gud, vad kul, det där måste jag prova. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag föll som en fura för häst­rasen. Islandshästar är vänliga, tillmötesgående och helt unika med sina fem gångarter. Dessutom är det lagom storlek på dem, konstaterar Kerstin.

I hagen utanför stallbyggnaden där vi sitter och pratar strosar de långhåriga charmtrollen Thengill och Galsi, 140 respektive 135 centimeter i mankhöjd. Thengill och Galsi är Kerstins egna hästar. Efter en period då hon varje vecka körde sex mil för en halvtimmes ridlektion valde Kerstin att bli medryttare till en islandshäst. När ägarna inte längre ville ha hästen kvar blev Kerstin, som hon själv med ett skratt uttrycker det, “tvungen” att köpa honom. Det lyckade köpet födde ett begär efter mer. Som mest har Kerstin ägt tre hästar samtidigt. Hästägande tar både mycket tid och pengar i anspråk, men Kerstin har aldrig tvivlat på om hon gjort rätt val.

– Eftersom jag mår så bra av det måste det vara det bästa jag kan göra. Det är som sammet för själen att komma till stallet. Hästarna ger mig så otroligt mycket. Och det gör även de här, säger Kerstin med hänvisning till de tre tillgivna stallkatterna som gör oss sällskap i fikarummet.

– Ibland kan jag bli sittande så här i två timmar tills han har vaknat igen, tillägger hon och tittar ner på kattungen Torsten som spinnande har kommit till ro i hennes famn.

Den sociala aspekten av hästlivet är viktig för Kerstin.

– Jag och mina stallkamrater har så himla trevligt tillsammans. Vi rider inte bara ihop utan sitter också och dricker kaffe och pratar med varand­ra långa stunder. Och så åker vi på kurser tillsammans och utvidgar vårt kontaktnät med nya bekantskaper. Något som är befriande med hästvärlden är att det väldigt sällan är någon som frågar dig om vad du jobbar med. Alla är här på samma villkor oavsett yrke, kön och ålder.

Stallfria dagar

Vissa morgnar är Kerstin i stallet redan vid halv sju för att sköta om morgonutfodringen av hästarna. Ett par dagar i veckan då deltidsjobbet inne i stan slukar merparten av hennes tid åker hon inte till stallet alls.

– Vi hjälps åt med utfodringen och turas om att mocka och titta till varandras hästar. Det innebär att jag inte behöver vara här varje dag. Jag vet att mina hästar överlever och har det bra ändå. Att vara ifrån hästarna ibland är bara nyttigt eftersom det bygger upp en längtan hos mig. Det är skönt att inte vara bunden utan exempelvis kunna åka på semester om man vill. Att vara i stallet får aldrig kännas som ett jobb. Det är ju meningen att tiden här ska vara min fina, avkopplande stund på dagen, betonar hon.

Kerstin menar att ridningen inte bara har gett henne en starkare kroppsmedvetenhet utan även lett till ökad självkännedom.

– Relationen till en häst kräver mycket tålamod. Min senaste häst, Thengill, skaffade jag för två år sedan och det är först nu som jag tycker att jag börjar förstå honom. En gång när jag var frustrerad över att jag inte fick Thengill att göra det jag ville röt ridinstruktören till mig: “Kerstin, du måste lära dig att uppskatta processen.” Hennes ord gav mig en tankeställare. Det där med att låta saker få ta tid och att värdesätta små framsteg är något som jag har lärt mig tack vare hästarna.

 Oförutsedda möten

En värdefull bonus är naturupplevelserna som Kerstin får under ritterna i skog och mark. Att från hästryggen följa årstidernas skiftningar är svårslaget. Utomhusridningen där oförutsedda möten med vilddjur eller skogsmaskiner kan skrämma hästarna kräver en vältränad ryttare, vilket fått Kerstin att värna lite extra om sin egen hälsa.

– Jag vill inte att mina hästar ska behöva bära en hösäck på ryggen. Därför är jag mån om att hålla mig i trim Jag går regelbundet och tränar på Friskis & Svettis. Det är häst­arna som har gett mig motivationen att träna. Jag resonerar att om träningen är bra för mig så gagnar den också dem.

En annan positiv bieffekt av ridningen är att Kerstins nyfikenhet på omvärlden har vuxit.

– Jag har som målsättning att rida mig igenom Europa, ett land i taget. Hittills har jag ridit på Irland och i Portugal, Spanien och Italien. Och på Island förstås. De flesta av gångerna har jag gett mig iväg ensam. Det är fantastiskt att få se andra delar av världen från hästryggen och dessutom träffa nya människor.

Nya utmaningar 

För två år sedan gav Kerstin sig själv i nyårslöfte att en gång varje månad göra någonting som hon aldrig gjort förut.

– Det var en utmaning som bland annat ledde till att jag lärde mig paddla kajak, åkte iväg på en träningsweekend och gick ut och drack “­afternoon tea” för första gången i mitt liv. Jag tror att det är samvaron med hästarna som fått mig att våga prova på nya saker. När man är tillsammans med dem måste man vara modig.

Kerstin beger sig ut i hagen och hämtar sina hästpojkar som inte är så speciellt förtjusta i varandra. Efter att med lock och pock ha fått dem att samsas under poseringen inför kameran svingar hon sig upp på Galsis rygg och tar en ridtur barbacka, det vill säga utan sadel, i omgivningarna kring stallet. Jag undrar hur länge hon tror att hon kommer att fortsätta med ridningen.

– Dressyrryttaren Ulla Håkansson som är 83 år och fortfarande rider är en förebild för mig. Min målsättning är att rida tills jag dör. Jag kan inte tänka mig att vara utan det här.

Vill du börja rida?

– Prova på genom att börja med turridning. Det finns många bra turridningsföretag som erbjuder skogsturer med lugna, anpassningsbara hästar som inte kräver så mycket styrning.

– Du kan även boka en privatlektion på någon ridskola, där du i lugn och ro kan känna på om ridning är något för dig.

– De flesta ridskolor ordnar grupp­ridning för vuxna nybörjare.

- Hästar är stora – det är bra att lära sig grunderna i hur du beter dig omkring hästar för att det ska kännas tryggt. Via ridsport.se kan du få bra tips i broschyren “Säker med häst”.