Gifta Gurli Linder älskade Andrée – hennes hemliga kärlek varade livet ut

Gurli Linder tillhörde Stockholms bildade borgarklass och kulturelit under slutet av 1800-talet. Hon var som många av dåtidens utbildade kvinnor aktiv i föreningar och kommittéer, ofta med kvinnlig rösträtt i fokus under den brytningstid då ”den nya kvinnan” trädde fram.

Litterära salonger och middagsbjudningar var populära, Gurli var en omtyckt sällskapsmänniska med många vänner bland stridbara kvinnor som Selma Lagerlöf och Ellen Key. Hon hade en stark ställning som kritiker av barnbokslitteratur i Dagens Nyheter. Äktenskapet med den trettio år äldre maken var harmoniskt, man hade god ekonomi och tjänstefolk.

Umgicks med Salomon August Andrée i en debattgrupp

Den stadgade trebarnsmamman Gurli var 27 år gammal när hennes intresse för Salomon August Andrée väcktes vid en fest på Hotel Continental 1889. I sina memoarer beskriver hon honom som ”en vacker och ståtlig man”.

De umgicks i debattgruppen Kråkorna där Andrée redogjorde för sina storslagna planer om en ballongfärd till Nordpolen. Gurli greps av hans starka vilja och energi och såg i honom ”en sällsynt helgjuten personlighet: djup, fast, redbar och god”. Hon betonar också att han bland vänner var ”full av upptåg och spjuveri”.

Han sågs allt oftare på middagsbjudningar hos familjen Linder och diskuterade sin högtflygande luftsegling med den vackra Gurli.

Andrée var ungkarl, med vetenskap och teknik som passion, besatt av tanken på sin ballongfärd. Förutom några förälskelser i ungdomen verkar Andrée inte ha haft några allvarliga förhållanden med kvinnor, men starka band till sina syskon och sin mor. Breven till modern undertecknade han med ”Mammas August”.

Stöttade planerna om expeditionen

Gurli beskriver ­honom som en ensam människa, hon fick undan för undan ”plats i hans inre liv”.

Äventyrliga expeditioner till avlägsna platser var på modet vid den tiden. Adolf Erik Nordenskiöld hade gått i bräschen med den banbrytande bragden att hitta Nordostpassagen under Vegaexpeditionen. Andrée vill utmana gränserna än mer. Gurli blev hans förtrogna och stöttade helhjärtat hans högtflygande planer.

Hon var djupt förälskad, men deras kärlek fick inte visas offentligt. I breven till honom kunde hon få utlopp för sina känslor, som ”kostat mig strid, tårar och sinneslugn, men kärleken har också givit mig en insats i livet, ett minne, som är bland det bästa jag äger, en skatt, som ingen kan taga ifrån mig”.

Under året 1894 postade hon ett brev i veckan, 104 av dessa originalbrev finns bevarade. Andrée skrev inte lika frekvent, risken att deras relation skulle avslöjas var för stor. Han numrerade hennes brev och gömde dem i ett skrin. Om deras innerliga relation skrev hon: ”Låt min själ få försjunka i din och vila där, du mitt hjärtas vän!” Hans kommentar i marginalen var ett ”ja”.

De gav varandra små bevis på kärlek. En kväll när Gurlis make inte var hemma hade Andrée med sig en medaljong som innehöll hans porträtt och en hårlock. På sitt skrivbord hade August en bild av en nio månader gammal Gurli. Han använde sig av sifferkoder i annonser i Aftonbladet för att i hemlighet meddela henne när han skulle återvända till Stockholm från olika resor.

Träffades i hemlighet

Gurli tog stora risker när hon som gift kvinna besökte ungkarlen August i hans våning. Hon skrev i ett långt brev: ”Jag har inte känt ett ögonblicks ånger över att jag en gång fick känna ljuvheten av dina smekningar; att få dem under hela livet vore för mycken lycka.”

Men någon sexuell relation hade de aldrig, enligt Gurlis memoarer. I ett brev tackar hon honom för platsen i hans famn, för långa, varma kyssar, ömhet och lycka. Hon ville inte förnedra sig till otrohet mot sina barns far. ”Vi skulle aldrig göra oss skyldiga till något så avskyvärt lumpet, uselt och – dumt!”, skriver hon bestämt. Och han ville inte dela henne med någon, inte ha någon ”smyghandel”.

Men i ett av de många breven skymtar den ömsesidiga attraktionen fram: ”Vi glömde allt utom att vi fick vara hos varandra. Men ändå! Visst låg frestelsen på lur. Jag minns att du reste dig en gång och sade: Gull, Gull, det är så farligt att sitta så här!”

De talade ofta i telefon sedan Andrée fått en apparat installerad på sitt kontor på Patentbyrån, med nummer Brunkeberg 390. Gurli var nervös att portvakten skulle skvallra om telefonsamtalen, liksom om de violbuketter som de skickade till varandra. Deras kärlek hade ingen framtid men de kunde inte stå emot lockelsen att träffas.

Mörka kvällar sågs de två i hemlighet vid kyrkan på Skeppsholmen där de satt på en bänk, hon i hans knä. Ibland ett rendezvous i en täckt droska, osynliga för omvärlden. Men det blev allt svårare för dem att mötas. August var en offentlig person, en hyllad hjälte. Både kungen och Alfred Nobel stöttade hans idé, och förberedelserna för den äventyrliga resan tog alltmer av hans tid.

Andrées polarexpedition

Dagen för hans avfärd till Nordpolen närmade sig. Vid deras kvällspromenader försäkrade han Gurli att han skulle återvända hem efter de två år som expeditionen enligt planerna skulle pågå. Hon skänkte honom ett guldhjärta att fästa vid sin klockkedja, med orden: ”Måtte denna lilla tingest ge dig goda, vänliga tankar”.

I juli 1897 blev så den uppmärksammade polarfärden verklighet. Från Spetsbergen lyfte Örnen och seglade iväg mot ishavet där Andrée och besättningen skulle komma att möta döden några månader senare.

I Stockholm gick allehanda rykten om deras öde. Gurli väntade otåligt på hans hemkomst, men med en ständig oro att då kanske förlora honom. Hon såg framför sig att den hyllade hjälten skulle gifta sig och bilda familj. I memoarerna skrev hon: ”Det måste ju sägas att det för mig och min kärlek till dig var lyckligt att du blev borta. Nu blev det aldrig någon annan, och mina minnen behövde aldrig förbittras”.

Så ofta hon kunde besökte hon deras hemliga mötesplats på Skeppsholmen, där kände hon att han fortfarande fanns vid hennes sida.

Gurlis äktenskap blev alltmer konfliktfyllt och ledde till skilsmässa. Hon förlorade rätten till sina älskade barn, enligt dåtidens lagar som hon kallade ”barbariskt orättvisa”. Hon fick flytta ut ur det gemensamma hemmet och sporadiskt träffa sina döttrar när det passade exmaken. När han dog, bara några år efter skilsmässan, blev Gurli ensamförsörjare av barnen. Ansvaret och arbetet som kritiker höll henne uppe, och hon förblev trogen sin kärlek till August Andrée livet ut.

Gurlis memoarer – en dialog med August Andrée

När polarfararnas kvarlevor i sakta procession fördes till Storkyrkan för jordfästningen, 33 år senare, fanns Gurli bland de många tusen som kantade Stockholms gator för att hedra de hemkomna hjältarna.

För henne upphörde inte kärleken till honom, den var ”en oförstörbar rikedom”, trots att den ”aldrig fick levas fullt ut”.

När Gurli passerat 60 år bestämde hon sig för att skriva sina memoarer, som en dialog med August. Hon ville återge ”minnen av en stark och ren kärlek, därför att du var den du var eller rättare sagt som du brukade säga: vi voro vi”. Hon kunde alltid höra hans röst, förnimma hans ”skyddande ömhet”.

Under de femtio år som Gurli levde ­efter Augusts död ägnade hon sig åt att hålla hans minne levande för den fram­tida historieskrivningen: ”Ja, så länge jag lever skall åtminstone världen här hemma ej få glömma dig”, skrev hon.