Hans Rosenfeldt är inget välkänt ansikte, trots Bron och På minuten: ”Det är få som vet vem jag är”

Vi ses några timmar innan ­radioprogrammet ”På minuten” ska spelas in i Berwald­hallen i Stockholm. Hans Rosenfeldt har lagt undan två biljetter, han tycker att jag och fotograf Peter ska följa med och sitta i publiken. Det klassiska radio­programmet spelas alltid in inför ­publik, det är en del av konceptet. ”På minuten” började sändas 1969, då med Lennart Swahn som programledare. Trettio år senare tog Ingvar Storm över programledarrollen, och sedan 2018 är det Hans ­Rosenfeldt som försöker kontrollera den snacksaliga panelen. Panelmedlemmarnas uppgift är att prata om ett bestämt tema under en minut – utan att ­tveka, upprepa sig eller lämna ämnet eller ­lokalen.

Programeldare för ”På minuten”

”På minuten” firar snart 60 år. Varför tröttnar vi aldrig?

– Kanske för att vi som ­medverkar har så roligt? Det är opretentiöst och högt i tak, att lyssna kräver liksom ­ingen ansträngning. Många gillar ­dessutom tävlingsmomentet och att det är lite galet.

Och så sitter man hela tiden och tänker – undrar hur jag skulle klara mig?

– Jag vill inte vara sån… men sämre än du tror. Det är nämligen jättesvårt. De allra flesta avbryts för att de har upprepat sig. En rejäl synonymordbok i skallen är alltså inte så dumt. Jag har själv suttit i panelen, och jag var hyfsat bra tack vare att jag är ganska strukturerad i huvudet.

Vem är bäst?

– När det kommer till tävlings­momentet skulle jag nog säga David Batra. Men olika panelmedlemmar tillför olika saker. Pia Johansson håller inte många sekunder innan jag är tvungen att avbryta. Å andra sidan är hon otroligt rolig, och vi har ju mer och mer blivit ett humorprogram. Programmet har utvecklats under åren, tempot har ökat och det har blivit flamsigare. Ju bättre panelen och jag lär känna varandra, desto kackligare blir det. Emellanåt kan det vara väldigt lössläppt.

”Bron” och ny deckarserie

Hans Rosenfeldt är en av Sveriges mest framgångsrika manusförfattare, som bland annat har gjort hyllade SVT-serien ”Bron”, Netflixserien ”Marcella” och nya ”Ronja”. Tillsammans med Michael Hjorth skriver han dessutom kriminalromaner under namnet Hjorth Rosenfeldt. Efter åtta böcker har dock serien om kriminalpsykologen Sebastian Bergman satts på paus, för nu har deckarduon börjat på ny kula med en helt annan serie. Första boken är redan klar, men de ska skriva färdigt de två andra också innan alla tre lanseras vid samma tillfälle – om ungefär ett år.

För det mesta går Hans jobb ut på att sitta ensam och skriva, och varje dag beger han sig plikttroget till kontoret på Kungsholmen. Här sitter han och knattrar på datorn tills det börjar bli dags för middag. Antagligen är det förklaringen till att han tycker att det är så kul att med jämna mellanrum kliva in i programledarrollen.

– ”På minuten” är ju väldigt publikt, och det skadar inte att jag visar upp mig då och då. Jag gillar det direkta gen­svaret, det får jag sällan annars. När jag har skrivit färdigt ett tv-manus dröjer det flera år innan det blir tv, och böcker är ju heller inget som ger någon direkt respons.

Så det finns ett bekräftelsebehov där trots allt.

– Mmm. Ganska stort till och med. Dessutom är ”På minuten” en anledning att träffa folk. Annars är jag ju inte en särskilt social person.

Du brukar säga det. Ändå föreställer jag mig dig som just det – social.

– Jag vet ju hur man gör. Jag kan föra mig. Men ärligt talat är jag inte så intresserad av verkliga människor, jag föredrar att laborera med påhittade människor. Jag träffar gärna vänner på tu man hand, men jag är inte så mycket för att gå på deras födelsedagsfester. Att behöva tillbringa en hel kväll med folk jag inte känner, och som jag sannolikt inte kommer att träffa igen, är mitt värsta. Jag har noll talang för att mingla.

Är det för att du känner press att vara rolig?

– Absolut inte. Jag blir inte alls igenkänd på det sättet, det är få som vet vem jag är. Nej, det handlar nog mer om att jag bara är så dålig på kallprat.

Hans Rosenfeldt trivs med att jobba

Skrivandet går på rutin, Hans är inte typen som sätter sig ner och väntar på inspiration. I så fall skulle inget alls bli gjort. Med det sagt så har han känt sig ovanligt omotiverad det senaste halvåret. Kanske har det med åldern att göra, funderar han. Dessutom har han varit inblandad i ett projekt i England som inte blev som han tänkt sig.

– Vi försökte tvinga fram något som inte riktigt höll. Så sent som i ­förra veckan hoppade jag av utan att ha ­levererat det jag skulle. Vid det här ­laget borde jag ha lärt mig att lyssna på min magkänsla, och inte ge mig in i projekt som jag egentligen inte tror på.

Men att tacka nej har aldrig varit Hans grej. I början av karriären handlade det om en rädsla att inte få några nya uppdrag. Det var säkrast att hugga på allt som kom i hans väg.

– Om jag tackade nej var det ju inte så att de struntade i projektet, utan då gick jobbet till någon annan. Idag har jag förvisso en annan position, och behöver egentligen inte tänka i de banorna. Ändå är känslan svår att skaka av sig. Men det handlar också om att jag tycker att det är så roligt att jobba, och att skrivandet är en stor del av min identitet. Jag vet inte riktigt vem jag är om jag inte jobbar. Helt krasst kan jag inget annat än att skriva. Vad skulle jag göra? Fixa på sommarstället – kan jag inte. Fixa trädgården – kan jag inte heller.

Gillar att sjunga och har spelat basket

Så Hans fyller tiden med jobb. Just nu har han två böcker, och lika många tv-manus på gång. Han rattar som sagt ”På minuten” och gästspelar i andra program, senast i ”Masked singer”. Han har alltid gillat att sjunga, så det var ett ovanligt kul uppdrag.

Hans fick beröm för sin sångröst ­redan som barn, ändå var det basketen som slukade mest tid.

– Spela basket var det enda jag gjorde. Jag var aldrig på några fester, jag blev inte bjuden.

Hans utnyttjade sin längd – 2,06 meter – och blev en av Borås bästa basket­spelare. Under flera år spelade han i ett division ett-lag. Längden var en stor tillgång, och faktum är att han hade kunnat bli ännu längre. Prognosen var 2,36 meter, men föräldrarna slog larm, och såg till att Hans – då 13 år – fick börja äta tillväxthormon. Det gör att man växer snabbare, men har växt klart tidigare.

– Ett tag tänkte basketspelaren i mig att det hade varit fantastiskt att vara så lång. Tänk vad bra jag hade kunnat bli. Men det finns ju ett liv utanför basketen. Det hade varit jobbigt med kläder, bilar, sängar… ja, allt. Och det är inte säkert att det hade varit så bra för kroppen. 2,06 tycker jag däremot är toppen. Visst är jag lång, men det är inte så att man baxnar när man ser mig. Däremot är min fru bara 1,60, så det är ganska stor skillnad mellan oss.

Programledare i ”Parlamentet”

Efter gymnasiet var Hans plan att bli skådespelare, men enligt egen utsago var han aldrig särskilt bra.

– Jag hade helt fel ingång i skåde­speleriet. Jag ville bli känd och applåderad, det handlade inte alls om att utmana mig själv eller utforska något psykologiskt. Det var bara – se på mig! Antagligen hänger det ihop med att jag var ganska anonym under skoltiden.

Hans jobbade dock med skådespeleri under några år. Tills han fick höra att några gamla klasskompisar från Skara skolscen hade startat ett radioprogram tillsammans med Anders Lundin. ”Glädjetåget” hette det, och basen var i Stockholm. Hans flyttade upp och började göra humorsketcher. I samma veva behövde nya såpan ”Rederiet” författare, och så fick Hans sitt första manusjobb. Snart satt han som program­ledare i ”Parlamentet”. Sedan dess har det rullat på. Enda bottennappet i karriären var åren då han var nöjeschef på SVT. Hans säger själv att han inte var någon bra chef, framför allt tyckte han att det inte var kul.

– De hade målat upp en bild av att det skulle vara ett kreativt jobb, att de ville ha någon som kunde utveckla nya program och vara med i skapelseprocesser. Det blev absolut inget av det. Utan där satt jag med budgetar, rehab-listor och personalansvar. Och jag som inte är intresserad av människor. Jag avskydde utvecklingssamtalen där kollegorna lyfte saker de gjort som motiverade en löneförhöjning. Om någon får mer, ­innebär det ju att någon annan får mindre… Konflikter har aldrig varit min starka sida.

”Bron är det bästa och mest uppmärksammade jag någonsin kommer att göra”

Efter några år sade han upp sig, och snart kom det stora genombrottet. Vid det här laget är ”Bron” såld till osannolika 190 länder. Hans konstaterar krasst att han aldrig kommer att kunna toppa den succén. Han är glad att han var över femtio när det hände.

– Jag vet ju att ”Bron” är det bästa och mest uppmärksammade jag någonsin kommer att göra. Tänk att ha ett sådant genombrott när man är 25, och veta att man har ett långt arbetsliv framför sig som aldrig kommer att nå upp i de nivåerna. Det hade inte varit så kul. Nu kan jag rida på ”Bron”- vågen i tio, femton år till och sedan behöver jag inte jobba mer. Jag är så glad och tacksam för allt som ”Bron” har gett mig – jobb och uppmärksamhet.

Senast har han skrivit på fortsättningen till ”Vargasommar”. I nya ”Skördebarn” har det gått ett år. Katja har återvänt från Ryssland, och Hanna är tillbaka på jobbet efter att ha varit sjukskriven. Men hon hinner knappt landa i sin nya tjänst förrän ett nyfött barn hittas på kyrkogården – dött. ”Vargasommar” blev ju tv-serie, och visades i julas. Hans vet inte vad han ska hoppas på för ”Skördebarns” del.

– Jag var ärligt talat inte särskilt nöjd med ”Vargasommar”. Den blev väldig annorlunda boken, eller rättare sagt: den är i princip inte boken alls. Jag checkade ut långt innan serien blev klar. Från början var jag inblandad som manusförfattare, men jag och TV4 hade olika uppfattningar om hur jobbet skulle göras. Jag säger inte att det blev en dålig serie, men den har väldigt lite med boken att göra.

Intresserad av komplexa människor

Det Hans gillar bäst med skrivandet är att klura ut handlingen. Han går igång på den nästan matematiska utmaningen i att få historien att gå ihop.

– Jag gillar att pussla ihop en plot. Jag har svårare för filmer som man kallar karaktärsdrivna. Jag tycker att det är att fuska, det är för manusförfattare som inte orkar hitta på en plot. Karaktärerna är jätteviktiga – titta bara på Saga och Martin i ”Bron”. Utan dem skulle det ju inte ha blivit en framgångsrik tv-serie. Men det är inte de som driver historien.

Just Sagas karaktär – ­oinkännande och ibland chockerande rakt på sak – har det i och för sig pratats ovanligt mycket om. Många har spekulerat i om hon ligger på autismspektrumet, men det är inget Hans vill slå fast.

– Jag är intresserad av komplexa människor, helt enkelt för att det blir mer drama då. Men om vi säger rakt ut att en karaktär har en specifik diagnos, så kommer folk ha synpunkter. ­”Så där skulle en person på autismspektrumet aldrig bete sig”. Om vi däremot inte ­säger något om en eventuell diagnos har vi större frihet. Vi vet ju att Saga gör massa saker som en person på autismspektrumet inte skulle göra. Men det funkar bra dramaturgiskt. Helt ­uppenbart är Saga en udda karaktär som absolut inte förstår sociala koder. Som manusförfattare är det tacksamt, det är dessutom väldigt relaterbart.