Cecilia Frode om teatern, att leva med ständig smärta – och försoningen med mamma: ”Pappa var allt jag hade”

Den som vill ta del av dålig stämning ska googla upp det gamla Youtube-klippet från 2009 när Cecilia Frode roastar kändisar på Berns. Programmet går ut på att komiker med glimten i ögat häcklar och skämtar om en gäst. Cecilia bjuds in för att roasta, men istället för att skämta om gästen (Markoolio) vänder hon sig direkt till komikerna. I en lång monolog ifrågasätter hon hela den svenska stå upp-genren. Hon talar om innehålls­lösa skratt och en rädsla för tystnad. Det blir knäpptyst i publiken, och komikerna ser allt mer skärrade ut. Petra Medes leende stelnar, Magnus Betnér gömmer händerna i ansiktet och David Batra ser uppriktigt ledsen ut. Av reaktionerna att döma är Cecilia uppenbarligen något på spåren.

Typiskt Cecilia, tänker jag när jag tittar på det gamla klippet. Hon verkar inte bry sig ett dugg om att passa in eller vara till lags. Cecilia själv minns att det var alldeles tyst i logen efter föreställningen.

– Ganska direkt när jag ställde mig på scenen kände jag att jag inte passade in i det där sammanhanget. Att det blev för allvarligt när jag kom dit med mina insikter och reflektioner. Jag och standup-komikerna jobbar på väldigt olika sätt. Deras framträdande bygger på att de vill ha skratt. För min del får det gärna vara tyst i salongen, för då vet jag att folk lyssnar.

Cecilia Frode slog igenom i ”Fru Marianne”

Cecilia Frode är en av Sveriges mest kända skådespelare. Hon slog igenom i Carin Mannheimers tv-serie ”Fru Marianne” i början av 2000-talet. Sedan dess har hon synts i filmer som ”Tillsammans” och ”Tårtgeneralen”, och tv-­serier som ”Mäklarna”, ”Blå ögon” och ”Coacherna”. Hon har fått en Guldbagge, vunnit internationell utmärkelse, erhållit konstnärsstipendium, sommarpratat – två gånger till och med – samt blivit folkets favorit i ”Alla mot alla”. Dessutom har hon gjort egna uppmärksammade föreställningar som ”Ängelen”, ”Från det blå skåpet”, och ”En Stjärt på Himlen, Gud Hund eller Boll”.

Vi ses på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Också det här mötet inleds med dålig stämning. Cecilia tycker att hon borde ha fått veta att fotograferingen ska ske före intervjun (på grund av dagsljuset), och inte efteråt som vi hade kommit överens om. Och att vi dessutom ska vara utomhus – inte inomhus, som det var sagt. Hon har tidigare förklarat att hon inte står ut med att göra intervjuer på bullriga kaféer där bordsgrannarna lyssnar på samtalet, så jag har fixat ett eget rum åt oss. Cecilia vet vad hon vill och hon uttrycker det. Det är liksom inget mer med det.

– Jag ser det ganska klart – det är jag som är objektet i den här intervjun. Jag är den som vi ska göra något av, och då måste jag ta ansvar för att jag har det jag behöver för att känna mig bekväm och avspänd. Du kan ju inte veta vad jag behöver, det måste jag kommunicera. Men man kan förstås kommunicera på olika sätt. I början av min karriär var jag kanske lite osmidig och odiplomatisk. Det är faktiskt lätt att få stämpeln diva om man uttrycker sina behov.

”Vill omge mig med människor som tänker själva”

Det låter så självklart när du ­säger det. Men många har svårt att säga vad de behöver.

– Till syvende och sist – och det här säger jag också i min föreställning – så är vi ensamma, och var och en måste ta ansvar för sig. Om jag inte kommunicerar det jag vill kan jag heller inte vänta mig att du ska förstå. Det här gäller i arbetslivet, men också i privat­livet, till exempel hur man ska lägga upp julafton. När jag ansvarar för en produktion vill jag absolut inte ha ja-sägare omkring mig. Jag vill omge mig med människor som tänker själva. Det kan vara obekvämt och jobbigt, men det är det som gör att man kommer vidare.

Så du kan ta kritik?

– Ja! Jag tycker att det är taskigt om jag inte får kritik. Det är som att sjunga falskt i en kör. Man står där och tror att man sjunger rent, men alla andra hör att det är falskt. För att vi ska utvecklas behöver vi varandra.

Cecilia Frode växte upp i Linköping

Östgötskan tränger igenom. Cecilia Frode är född och uppvuxen i Linköping som yngst av fem syskon. Hon var bara 16 år när hon flyttade hemifrån. Då hade hon kommit in på ett teatergymnasium i Helsingborg, och hon formulerade för sig själv: ”Jag ska bli Sveriges bästa skåde­spelerska, jobba på de stora scenerna, och bli herre över mitt hantverk”.

– Jag förstod väl inte riktigt innebörden av allt det där, men jag kände instinktivt att jag inte bara ville bli skådespelare. Jag ville inte spela i någon källare, jag ville ut på de stora scenerna. Och jag ville jobba i olika forum – på teatern, med film, men jag ville också skriva eget material.

Du var driven redan som ung.

– Otroligt driven. Jag minns att jag tänkte att jag inte skulle ha någon kille. Jag ska inte ner i något kuddrum och bli trygg, tänkte jag. Utan jag måste hålla mig här uppe på den kalla marken, och behålla min klara, nyktra blick. Kompisarna drack öl och vin, men jag drack juice. Dessutom var det mycket droger i Helsingborg, men inte jag. Nä, I had a mission. Redan som ung sket jag i vad folk tyckte om mig, jag fokuserade på det jag själv ville göra. Jag har aldrig känt att folk måste tycka om mig, jag har inte sökt bekräftelse. Jag har aldrig velat tillhöra en grupp i den bemärkelsen.

Att hon blev så jagstark tackar hon sin pappa för. Han lärde henne att ta vara på livet, och att satsa på sin grej.

– Att leva dekadent är inte att ta vara på livet. Istället gjorde vi fysiska saker. Vi cyklade, klättrade i berg och jag tittade på honom när han tränade bodybuilding. Sedan lekis hängde jag med honom till tyngdlyftningshallen. Pappa var verkligen one of a kind.

Övergavs av mamma

Cecilia Frode var inte ens tre år när hennes föräldrar skilde sig, och delade upp de fem syskonen mellan sig. Tre hamnade hos pappa, två hos mamma. Cecilia träffade sin mor någon gång per år och de ringde i princip aldrig.

– Under min uppväxt var mamma inte där. Hon övergav mig, det är ett faktum. Pappa var allt jag hade. I och för sig kan man väl säga att både mamma och pappa övergav oss syskon i hur de hanterade skilsmässan. Att det skulle bli så var inget de planerat eller önskat. Om de hade haft den klokskap och insikt som de fick senare i livet hade de säkert gjort annorlunda. Men det var så här det blev. I dag har mamma och jag funnit varandra, vi har en fantastisk relation. Vi har verkligen gjort en resa, för jag gav mig fan på att jag skulle få en mamma.

Grattis!

– Ja, jag som aldrig har haft en närvarande mamma, kan idag tänka: ”Jag ska nog ringa mamma och fråga om det där”. Det känns jättehärligt. Jag kan ringa till mamma och gråta, och berätta vad jag är rädd för och fråga hur jag borde tänka. Det kan handla om saker som hon knappt förstår, hon lever inte alls mitt liv. Men det betyder ändå så mycket att höra vad hon har att säga om saken. Vid det här laget har jag nog kommit ännu närmare mamma än vad jag någonsin var pappa, som dog för tjugo år sedan.

Känner du ingen bitterhet?

– Jag har gått runt allt det där. Jag har skrivit de där breven. Jag har konfronterat mamma. Hur kan man göra så här mot sitt barn? Men sedan kom jag till en punkt när jag började se mamma som en person. Som en individ med en egen historia, precis som man gör med en rolltolkning. Vilka situationer har mamma varit i, varför hamnade hon där hon hamnade? Hon blev av med sin pappa när hon var 13 år. Vad hände efter det? När jag ser på henne utifrån ser jag en kvinna som får sitt första barn när hon är 18 år, och som sedan får fem barn på lika många år.

”Som skådespelare jobbar jag hela tiden med mig själv”

Du menar att du har förlåtit?

– Det finns inget att förlåta. Det var så här det blev, för det var så här mamma och pappa hanterade situationen. Och det var inte bra, det är uppenbart. Men jag måste acceptera att det blev så. Vi är en stund här på jorden och då handlar det inte bara om mig, mig, mig. Jag är förvisso barn till någon hela livet, men någon gång blir jag ju vuxen. Och då har jag inte samma rättigheter som ett barn i barnåldern. Nu när jag är vuxen kan man förvänta sig av mig att jag ser saker från lite olika perspektiv.

Du är mogen.

– Som skådespelare jobbar jag hela tiden med mig själv. Vissa rollgestaltningar gör jävligt ont, jag måste ner och gräva och använda mina erfarenheter. Och för att kunna hantera det måste jag känna mig själv, och vad som är mitt sår. Ju mer självkännedom jag har, desto lättare. Då kan jag sätta mig över känslorna och inte bli så drabbad.

Två hjärtoperationer och migrän

Cecilia är tyst ett tag, sedan konstaterar hon att hon är född med migrän och ett medfött hjärtfel, och att hon har gjort två hjärtoperationer. Den som ­lever med kronisk smärta lever också nära det existentiella, menar hon.

– Det viktigaste för mig är inte att tillhöra en grupp, eller att bli accepterad av alla, utan det är… vad vill jag? Ni behöver inte bekräfta mig eller tycka om mig, men jag måste få göra det här på mitt vis. Det hänger ihop med att jag har ett litet fängelse att förhålla mig till i form av kronisk smärta. Migränen har som tur är blivit bättre med åren. För många sker en förbättring i samband med klimakteriet. För mig blev det mycket bättre efter min andra hjärtoperation. Jag äter hjärtmediciner och kanske är det någon av dem som också påverkar migränen.

Cecilia föddes alltså med ett hjärtfel. Hon opererades när hon var 29 år, då satte läkarna in en grisklaff. Det har fungerat utmärkt i alla år, men förra året blev hon akut sjuk. Hon hade fått bakterier på grisklaffen, men det visste man inte då.

– Ingen anade att mina smärtor hade med hjärtat att göra. Jag var ju så otroligt stark, jag höll på med rodd, spelade en föreställning i två akter, byggde och rev scenen före och efter föreställningen, så det ansågs osannolikt. Jag var i Linköping när det hände. Det var natten till julafton och jag blev jätte­dålig och det blev akut ambulanstransport till Karolinska sjukhuset. När jag kom in till sjukan var det som att jag släppte taget. Jag kunde inte fästa blicken och plötsligt mindes jag ingenting. Jag tittade på min dotter och sa: ”Jag vet vem du är, men jag minns inte ditt namn”.

Cecilia opererades akut, och blev ­inlagd i en månad. Hon rasade i vikt, till slut vägde hon 48 kilo.

– Nu gäller det att äta, tänkte jag. Jag åt allt de ställde fram, även om det aldrig är gott att äta på sjukhus. En strömming med en stekyta som en kokt julkorv. Men jag åt när jag fick och rörde på mig när jag fick, och så sov jag. Det är ett trauma att uppleva något liknande, och att se sig själv förändras så mycket på så kort tid. Vad jag ville var en sak, vad jag förmådde en annan. Men jag åt upp mig och har återfått muskelmassa och kondition. Jag mår så himla bra nu. Tack gudomliga krafter!

Fick hörselskada under en föreställning

Vi tar en paus i intervjun och äter gluten­fria bakverk, som Cecilia föredrar. Hon är glad över att vi sitter i det rum vi sitter. Hon har svårt att höra i vissa miljöer, hon har hörapparat på båda öronen. Hon är hörselskadad på vänster öra, och bullerskadad på båda. Och det på grund av att hon som nyutexaminerad skådespelare skulle skjuta med en pistol under en föreställning. De fyra skotten på generalrepetitionen skulle förändra hennes liv.

– Jag är så jävla förbannad på den ­regissören. När man ska skjuta på scenen så kollar man ut lämplig kaliber tillsammans med en sakkunnig. Vi kom överens om en kaliber som jag kunde hantera. Men förmodligen tyckte regissören att det lät töntigt, och utan min vetskap bytte han kaliber. Redan vid första skottet kände jag att något var fel. Hade det här varit idag hade jag brutit, men då var jag så ung… Och det här var hela uppgörelsen i pjäsen, så jag sköt de ytterligare skotten. Det var katastrof för min hörsel. Jag var tvungen att bära hörselskydd i ett halvår för att vila öronen, ändå blev hörselskadan permanent.

Hälsoproblemen har gjort att hon är mån om att ta hand om livet. Det är inte hur man har det, utan hur man tar det, som är viktigt.

– Alla i världen kan inte välja, men vi som lever i ett privilegierat samhälle kan det. Att få vara fri och herre över sitt eget liv – det värdesätter jag mycket.

Cecilia Frode turnerar med sin föreställning

I vår fortsätter Cecilia Frode att turnera med sin föreställning. Hon har gillat att varva mellan att vara skådespelare och en del av vad andra vill uttrycka, och att själv få vara visionären och förmedla det.

– Jag har alltid känt att jag har något att säga. Och jag vill berätta om det jag ser, jag tror att det är mitt ärende här på jorden. Den här föreställningen hade urpremiär på 2008. Jag har en tendens att spela mina produktioner under väldigt många år. Jag gör små uppehåll då jag ägnar mig åt annat, sedan tar jag upp materialet igen. Det jag skriver är tidlöst. Den här föreställningen handlar om mellanrummet mellan de vi är och de vi tror oss vara. Detta glapp gör oss komiska och förfärliga på samma gång. Som Strindberg sa: ”det är synd om människorna”. Men jag skulle vilja uttrycka det som att vi är för smarta för vårt eget bästa. Min ambition med föreställningen är att vi ska se oss själva från ett nytt perspektiv, och bli lite längre.

Cecilia jobbar också halvtid på kulturskolan med teater för barn. Dessutom är hon utbildad stressterapeut och andningscoach och för motiverande samtal i den mån hon hinner, men max två klienter per säsong. Det hon gör vill hon göra med omsorg.

– Jag har alltid tackat nej till fasta tjänster. Om jag är ett element så är jag vinden. Inte så att jag saknar värderingar och bara är en vindflöjel. Men jag är inte i en box, utan jag hoppar i och ur olika boxar.

Vann publiken i ”Alla mot alla”

Och så har hon tävlat, tillsammans med grävreportern Janne Josefsson, i frågesportprogrammet ”Alla mot alla”. Duon stack ut bland de övriga – ofta så rappa – deltagarna. Cecilia och Janne tog det i sitt tempo, och allt som oftast kom de inte på svaret på frågan. När de efter tjugo raka förluster äntligen vann en match var det så sensationellt att det skapade rubriker i kvällstidningarna. Duon dominerade inte i tävlingarna, men de vann publikens pris. Och charmfaktorn var skyhög.

– Egentligen kan jag mer än vad som framgick, men jag kom inte på svaren när jag satt där. Ibland fattade jag inte ens frågorna. ”När det inte är skottår hur många dagar är det då?” Det började bara snurra i skallen. Jag bjussade på att det framstod som att hon Frode inte har någon allmänbildning alls. Jag vet ju att jag är lika intelligent och allmänbildad som de flesta andra. Jag anses lyckad, Janne anses lyckad, då kan vi göra en god gärning genom att vara lite puckade. Jag måste inte alltid vara den snygga, förträffliga och prisade. Jag vill inspirera andra att våga gå utanför sin komfortzon.