Amanda Jansson: ”Att våga berätta om min ångest stärkte mig”

Runt halsen dinglar en silverkedja, fingrarna är prydda av ringar och i öronen sitter rejäla ringar. Gemensam nämnare för Amanda Janssons smycken är att de är signerade guldsmeden Maria Karlström, Ålands svar på Efva Attling, som gör rena, avskalade smycken inspirerade av den åländska naturen. Senaste kollektionen tar avstamp i storfilmen ”Stormskärs Maja”, som hade premiär i våras. Amanda Jansson spelar huvudpersonen Maja, och nu har hon blivit hela Ålands favorit. Och kärleken är besvarad – Amanda fullkomligt älskar öns karga klippor och Ålands öppna hav. ”Hon är verkligen världens bästa Ålands­ambassadör”, konstaterar en bekant till mig som jobbar med att marknadsföra öriket.

När guldsmeden skänkte hela Maja-­kollektionen till Amanda blev hon så glad att hon började gråta. Mest gillar hon ringen där orden ”Du ska inga va rädd för någe” är ingraverade. De påminner henne om att inte gå runt och oroa sig så förbaskat.

– Så sa Janne till Maja inför flytten till Stormskäret. Den repliken är så fin tycker jag. Jag kan verkligen stärkas av de där orden.

”Stormskärs Maja” fick stående ovationer

I flera år har Amanda Jansson främst associerats med Sara i ”Tunna blå linjen”, men det senaste halvåret har hon blivit Maja med hela Skandinavien. Jag var på Sverigepremiären av ”Stormskärs Maja”, och när den nästan tre timmar långa filmen var slut gick ensemblen upp på scenen. Amanda fick stående ovationer. Med rätta. Hon fullkomligt briljerar som Maja. Inte bara tekniskt – hon sätter åländskan och klarar av att spela Maja i vitt skilda åldrar. Men framför allt är hon så närvarande och totalt icke fåfäng. Hur sjutton gör hon?

– Jag försöker hänge mig. Våga kasta mig ut, och jag tror att har jag har blivit bättre och bättre på det, ju tryggare jag blivit i min yrkesroll. I ”Stormskärs Maja” jobbade jag mycket med Majas tankar. I första boken om Maja finns ett kapitel som heter ”Maja tänker”. Jag är ju själv en övertänkare av rang, så jag känner verkligen ett släktskap med henne. Jag skrev ner alla tankar som kom upp, och som gav idéer till hur jag skulle gestalta Maja.

Amanda tar fram datorn och klickar fram en Word-fil, ett dokument på fyrtio tättskrivna sidor.

– Så här ser det ut, mitt tankemanus. Här har jag skrivit hur jag tror att Maja skulle ha uppfattat olika situationer.

Du är väldigt ambitiös?

– Jag har höga krav på mig själv. I intervjuer, i jobbet, privat… jag har kämpat jättemycket med prestationsångest. Jag minns när jag gjorde första säsongen av ”Tunna blå linjen”. Jag var så glad över att ha fått en stor roll så tidigt, samtidigt var det skitläskigt. Tyvärr kunde jag inte acceptera att jag kände mig rädd. Nu borde jag bara vara glad och njuta, tänkte jag. Jag hade nog tjänat ganska mycket på, både i jobbet och mitt liv överlag, att våga uttal – för mig själv och andra – att jag tycker att något är läskigt.

Ny säsong av ”Tunna blå linjen”

SVT-serien ”Tunna blå linjen”, där Amanda spelar den troende polisen Sara, har ju nästan älskats sönder av såväl kritiker som tittare. Men vad är det egentligen vi tycker så mycket om? Amandas teori är att serien erbjuder något som vi tittare har längtat efter, men som vi kanske inte riktigt visste att vi längtade efter.

– Det är mer drama, mer relationsdrivet än i en vanlig polisserie. Det visuella – att det är ruffigt, autentiskt och mycket handkamera – var också nytt. Man kan nästan få känslan att det är på riktigt. Jag tror också att folk kan känna igen sig i den problematik som skildras. De flesta av oss har någon i vår närhet som dricker för mycket, erfarenhet av en destruktiv relation, eller sett barn fara illa. Det är mycket igenkänning. Och så tror jag att vi har skapat karaktärer som tittarna känner sig investerade i, och som de har fått ett förhållande till.

---

LÄS ÄVEN: Per Lasson i tv-succén Tunna blå linjen: ”Okända kvinnor började höra av sig”

---

I nya säsongen har Sara och Magnus blivit småbarnsföräldrar, och kämpar för att försöka få ihop livspusslet.

– Två poliser som jobbar skift, och som ibland har lite olika syn på föräldraskap… ja, som många andra småbarnsföräldrar försöker Sara och Magnus få ihop livet. Det övergripande temat för säsongen är dock narkotika. Vi skildrar gatuhandeln med kriminella, partyfolket som lyxknarkar, medberoende, och om det är rätt att legalisera eller inte?

Hjälp av kristen polis för sin rolltolkning av Sara

Under repetitionerna har teamet som vanligt haft hjälp av riktiga poliser, bland annat av Jimmy Endeley, som är skådespelare i grunden, men som sadlat om till polis. Han har varit både regissörens och skådespelarnas bollplank, inte minst i det praktiska. När använder man olika grepp? Och hur närmar man sig egentligen en person?

– Om vi är två personer som ska prata med dig så kommer vi inte båda härifrån, utan en kommer där, och en där, säger Amanda och pekar.

– Sådana detaljer kunde vi prata med Jimmy om, allt för att slutresultatet skulle bli så trovärdigt som möjligt. I alla scener där vi bär uniform har vi dessutom haft en poliskonsult på plats. Om det här var på riktigt, hur skulle ­polisen ta sig an situationen? Tack vare konsulten har serien förhoppningsvis blivit mer autentisk, och riktiga poliser kan titta utan att få kryp i kroppen.

Amanda har dessutom bollat karaktären Sara – den godhjärtade och troende – med en kristen polis. Amanda vill gestalta en realistisk Sara, inte stämpla en schablonbild av religion i pannan på henne.

– Jag är väldigt nöjd över att vi inte har gjort Sara from och rättfärdig med vita pärlor i öronen. Jag har förstått att kristna personer uppskattar Sara. Jag har till och med blivit inbjuden till att samtala om serien i kyrkor runt om i Sverige. De gillar att det kristna inte är en så stor grej, utan att Sara är som vilken som helst. En kristen person kan ju också svära, dricka alkohol och tvivla på Gud.

Och så kommer vi in på varför många svenskar har ett så laddat förhållande till tro. Att det tycks vara en större sak att säga att man är kristen här i Sverige, jämfört med till exempel i Sydeuropa. Amanda Jansson själv då, tror hon på Gud?

– Jag kanske inte tror på gud Gud. Men jag tror att det finns något större, något som jag kan bli hjälpt av. Jag kan prata med min döda mormor ibland, det är som att hon hjälper mig. Samma känsla kan jag få i naturen. Jag skulle inte säga att jag är troende, men på ett sätt är jag ju det. Tro är jätteintressant, inte minst ordet i sig. Om jag säger att jag ”tror att klockan är fem”, så betyder det att jag inte riktigt är säker. Men när det kommer till religion så måste det vara så bestämt, då blir man genast ifrågasatt: ”Tror du verkligen på det där?”. Jag tycker att det är fint att vi har byggt hus – kyrkor, moskéer och tempel – där vi kan gå in och just – tro. Egentligen är det konstigt att det finns så mycket konflikter runt religioner när det egentligen bara handlar om vad folk tror på.

Arbetet med ”Tunna blå linjen” har gett Amanda en annan respekt för poliser och en förståelse för att deras arbete kan vara känslomässigt svårt.

– De ser så mycket skit och tråkigheter. De ger ofta mycket av sig själva, men får aldrig veta hur det går för människor som de träffar på. Tänk att jag möter dig i ditt livs svåraste stund, sedan åker jag snabbt vidare till en annan som behöver min hjälp. Antagligen får jag aldrig veta hur det gick för dig – om du lämnade din misshandlande man, eller slutligen lyckades ta livet av dig.

Men hon har också fått en förståelse för att folks bild av polisen inte alltid är så positiv. Amanda Jansson är uppvuxen i lilla, trygga Skärplinge i Norduppland, där det inte ens fanns någon polis. Enda gången hon såg en människa i uniform var när en polispatrull hälsade på i skolan. För Amanda har polisen varit någon man ringer när man behöver hjälp.

– Men så tänker ju inte alla. Beroende på vad man har varit med om i livet, men också hur man ser ut, så kan man ha en annan bild av poliser.

Klev in som ”polis”

Emellanåt har hon känt sig så trygg i polisrollen att hon har tänkt att hon nog skulle kunna hoppa in på ett pass, ja vikariera som polis på riktigt alltså.

– Men sedan har jag tänkt ett varv till. Det är ju tryggt att vara polis på film, när man vet vad som ska hända. Men jag har ofta, som privatperson, haft nytta av att ha spelat Sara. När jag mötte en person som ville ta sitt liv på min Icaaffär i Gävle klev jag in i rollen. ”Just nu känner du så här, men det kommer att gå över”, sa jag. Eller var det Sara? Hon hjälpte mig i alla fall i vad jag skulle säga. Men det var en väldigt traumatisk situation, och efteråt satte jag mig ner och grät.

---

LÄS ÄVEN: Oscar Töringe: ”Jag har ändrat åsikt om polisen”

---

Tv-serien har garanterat bidragit till att fler söker sig till polisyrket.

– Ja, så har jag hört att det är. När första säsongen hade premiär började min bonusbrorsa på polishögskolan. Han berättade att de använde serien i sin undervisning. Men olika avsnitt som utgångspunkt diskuterade de hur polisen skulle ta sig an svåra situationer.

Amanda Jansson gick på Teaterhögskolan i Luleå

Amanda Jansson växte alltså upp i trygga Skärplinge. Hon gjorde som de flesta andra i samhället – ägnade sig åt sport och träning. Men hon hade också en dragning till teatern och sökte till teaterlinjen på gymnasiet, och så småningom till Teaterhögskolan i Luleå.

– Jag har alltid känt en sådan support från Skärplinge och Gävle. De är stolta över mig, det är jättefint. Och jag bor ju i Gävle. Det är intressant att ett så litet beslut – var man ska bo – har blivit en stor grej. Jag får ofta förklara, eller försvara, varför jag bor där. Ofta är det stockholmare som undrar. Jag tycker jättemycket om mina vänner i Stockholm, men de säger alltid: ”Hör av dig nästa gång du är i stan”. ”Mmm, men det är ju lika långt för dig att åka till Gävle”, tänker jag.

Hon tycker att det finns fördelar att ­betrakta huvudstaden lite på avstånd. Hon får perspektiv, och i vardagen träffar hon människor som inte har ett dugg med kultur att göra. Dessutom tycker hon om att värna om dialekter. I ”Tunna blå linjen” glänser hon på umemål, och i ”Stormskärs Maja” talar hon flytande åländska.

– Jag tycker att det är kul, dialekten ger ett mervärde till karaktären. I ”Stormskärs Maja” tycker jag att ­dialekten gifter sig med replikerna. Om jag skulle säga ”Gud bevare, kom inte ut vad det än är” på svenska så låter det konstigt. Men om jag säger det på åländska (Amanda pratar plötsligt åländska och jag ser Maja och hela Ålands hav framför mig), är det en annan sak.

Mycket prestationsångest och tvivel

Rösten i sig är också något hon brukar uppmärksammas för. Amandas röst är djup och grundad. Hon talar tydligt och relativt långsamt, och ger intrycket av att vara ovanligt trygg och grundad.

– Jag har ju det yrke jag har, och då ingår det att jobba med rösten. Jag är medveten om röster, och kan höra på andras röster hur de mår. Men jag är inte alls alltid så lugn och trygg. Det är ju det där med prestationsångesten… I många sammanhang har jag sett mig som mindre än andra, och tyckt att jag behöver bevisa något. Kanske har jag känt underläge för att jag kommer från ett litet ställe, för att jag inte kommer från den här världen. På ett sätt har jag ju gjort en klassresa in i kulturvärlden. Inför inspelningen av ”Stormskärs Maja” hade jag jättemycket ångest. Jag ifrågasatte om jag ens skulle vara skådespelare. Om det var värt det, jag tvivlade mycket på min kapacitet.

Men innan hon kastade in handduken fick hon för sig att hon skulle testa att jobba på ett annat sätt, och våga var mer öppen med sina känslor inför kollegorna.

– Jag får puls bara vi pratar om det… å ena sidan var det så jobbigt, å andra sidan var det så lärorikt. Att våga säga att jag har skitmycket ångest, och att jag faktiskt inte vet om jag klarar att göra rollen som Maja. Det fantastiska var ju vilka reaktioner jag fick… Det var ju ingen som blev arg över det jag sa. Mina tvivel öppnade snarare upp för samtal, och plötsligt var vi ganska många som uttryckte osäkerhet och tvivel. Och kanske lade allt det här grunden till hur filmen blev, att jag vågade vara så generös med känslor i rollen. Det är väl därför Maja betyder så mycket för mig personligen. Hela filmen handlar ju om att hon får lov att vara den hon är.

Det känns som att du har kommit ganska långt i att våga vara sårbar?

– Ja, jag är sårbar med dig nu i och med att jag berättar om det här. Jag spelar inte upp en show och säger att jag är trygg, bara för att du tycker att jag framstår som det. Säger jag för mycket nu kanske? Samtidigt tänker jag att jag hjälper både mig själv och andra – i branschen, men också de som läser den här artikeln – att visa att vi alla är människor. Det man ser av oss skådespelare är ofta ett färdigt resultat, vi syns på en gala, eller är snygga på bild. Folk kanske tror att jag går runt och är lycklig hela tiden, men så är det ju verkligen inte.