Bob Hansson: ”Jag längtar efter Gran Canaria och en livspartner”

Nagellacket på fingrarna är lika blått som hans ögon. Brödet han bakat lika varmt och generöst som mottagandet. 

Plus det befriande i att se att det finns andra än en själv som har julstjärnan lysandes i fönstret – fast det snart är påsk.

– Sätt dig ner i fåtöljen och hämta andan, så fixar jag kaffe. Jag måste bara avsluta ett samtal först, inleder poeten och författaren Bob Hansson vårt möte.

Valet av yrke är ingen tillfällighet. Redan på högstadiet bestämde sig Bob för att det var poet han skulle bli.

– Jag ville förändra världen. Göra något mot krig och svält. Jag var till en början inte särskilt intresserad av litte­ratur och dikt i sig, såg dem bara som ett medel för att nå mitt mål. Alltså världsrevolution. Haha. 

– De första åren var jag en jättedålig poet. Det tog lång tid för mig att lyckas. 

---

TÄVLA: Vinn Bob Hanssons senaste diktsamling här!

---

Det lönar sig att vara snäll enligt forskning

En av drivkrafterna för Bob har varit att aktivt arbeta för att lyfta fram egenskapen snäll som något att sträva efter. 

Det handlar inte om att vara mesig, utan om omdöme, mod och integritet, funderar Bob som bygger mycket av sitt resonemang på modern forskning. 

– Min faktainsamling sker främst genom att läsa böcker och sedan följa upp de forskningsstudier som nämns. Resear­chen gör jag även via poddar, Ted-talk och personliga samtal med de som vet mer än jag gör. (Ted-talks kan beskrivas som korta, vetenskaplig föredrag på nätet i olika ämnen.)

Via dessa kanaler och källor skaffar han sig en balanserad syn på vad snäll är – och inte: 

– Snällhet är inte att alltid gå med på vad andra vill. Det kan istället vara att be någon att fara åt h-vete om man tycker personen är inne på fel spår, skadar sig själv eller beter sig illa, säger han och fortsätter: 

– Gör man alltid det som andra ber om så kan det handla om att skydda sig mot konflikter eller tänka att man själv inte är värd något. 

Det lönar sig att vara snäll, i meningen osjälvisk. Att vilja hjälpa andra och bry sig om hur ens medmänniskor mår, ger utdelning i form av till exempel bättre sociala relationer, fler barn och högre lön, visar forskning.

Mediterar och kollar på flera serieavsnitt i rad

I väntan på dessa förmåner mediterar han varje dag för sitt eget välmåendes skull. 

Andra gånger hittar han andrum och återkoppling på ett tvärtom-vis. 

– Det händer att jag bara sjunker ner i soffan och tok-kollar på flera avsnitt i rad av någon tv-serie, just nu dramakomedin ”Ted Lasso” för att koppla av och blåsa rent i skallen.

Skrev poesi i tio år innan han blev publicerad

Utkast till en dikt kan han numera få till på en kvart. Utmaningen kommer när alla lösryckta dikter ska fogas samman till ett sammanhang som fungerar i en diktsamling. 

– Är man en lustdriven människa som jag behöver man mer disciplin än andra för att få något gjort.

Tålamod är en annan nyckel till framgång. Bob skrev poesi under tio långa år – innan han blev publicerad:

– Inte ens amatörskrifter ville ha mina dikter, konstaterar han torrt. 

Han har sedan dess tragglat vidare även när han stundom fått och får fingret för sitt arbete. Trots det har han lyckat försörja sig som poet i 25 år nu.

– Jag är ingen naturbegåvning, hävdar Bob blygsamt.

När hans ego blir kantstött av en dålig recension frågar han sig om det verkligen är viktigt i det långa loppet?

– Det handlar om att inte ge sig, vara sann mot sitt hantverk. Om att inte ge upp och omskola sig trots en motgång efter en annan. 

Vill hjälpa människor med sina dikter

Oron för att Bob ska vara språksnobb och en svår och otillgänglig person som fnyser åt en reporters simpla frågor, faller under samtalets gång platt till marken. Ställer förutfattade meningar på skam. Här är en vältalig och vänlig man som bjuder på sig själv och sina tankar om livet och att vara människa.

– När man läser min nya diktsamling, ”Kan vi inte vara snälla nu för sen dör vi faktiskt” vill jag att man ska bli glad, känna sig stärkt och tröstad av orden. 

– Jag vill att det jag skriver ska vara brukslitteratur som hjälper andra och stärker livslusten, som är till tröst, gagn och nytta för den som läser den. 

Du måste inte förstå dikterna du läser

Bobs råd till dig som är läsa-­dikt-novis och vill bli insläppt i poesins värld är: Strunta i det du inte förstår. Läs vidare tills de ord kommer som träffar dig. Allt annat är oviktigt.

Ty att läsa dikter är enligt Bob att hamna i ett tillstånd där man inte alltid behöver förstå det man läser. Lite som att resa till ett land väldigt olikt ens eget.

– Det finns en frihet i att inte alltid begripa varför saker är på ett visst sätt, i att acceptera ”det bara är så här”. Det är som en förälskelse, man behöver inte förstå varför man blir kär. Att alltid sträva efter att fatta kan skapa en falsk känsla av trygghet. 

Det händer att folk stoppar honom på gatan för att tacka för hans dikter. 

– Det finns något fint i att någon använder mina ord och gör dem till sina. Ord som underlättar är något stort och häftigt.

– Jag har hört talas om företag som läser dikter av mig på sin morgonsamling. Medan andra finner tröst i dem i en svår stund som en begravning, säger Bob.

Att hans dikter gör skillnad till det bättre i människors liv gör honom glad och rörd. Det är för Bob det allra finaste som kan hända med hans alster, inte att få epitet som ”folkkär”. 

Bob Hansson var en värsting

Resan på vägen mot att bli en erkänd poet beskriver Bob som snårig. 

– Jag var en så kallad värsting i skolan. Det handlade om enstaka inbrott och en massa snatterier. Hos vuxna fanns en idé om att jag nog skulle hamna i fängelse om jag fortsatte på den vägen. 

Turligt nog hade han två lärare som inte såg Bob som ett störningsmoment som de helst ville bli av med och som inte uppfattade hans uppror som ett problem – utan en möjlighet. 

– De gav mig lästips, tog med mig på musikkonserter. Förmodligen trodde de inte bara på mig som individ utan även på sin egen inneboende förmåga att göra skillnad. 

Det är ingen slump att han idag skriver och föreläser om att vi alla kan vara viktigare för andra människor än vad vi tror…

Mobbad i skolan

Orsaken bakom den tidigare destruktiviteten tror Bob handlar om att han blev mobbad som litet barn, både i lekskolan, som fanns då, och på förskolan. Medan hemmiljön med mamma Anne-Marie var god.

– Jag förstod inte vad jag varit utsatt för, förrän en bekant till mamma sa att ”vad skönt att du inte är mobbad längre”. Jag trodde att glåpord och utanförskap var en del av att leva. 

Insikten om barndomens trauma ledde till en känsla hos Bob om att han var och är speciell. Sedan dess bär han på en fråga, som ständigt behöver få svar och bekräftas, nämligen: Får jag vara med?

– Att få vara med är absolut inte självklart för mig. Barndomen kan vara en diktator som har för mycket att säga till om alltför länge. 

Numera refererar Bob till sig själv som ”gubbe”. Man kan skratta igenkännande när det gäller åldersnoja och tro att det främst är sagt på skämt, men det finns en mörk klangbotten. 

Längtar efter kärlek

En brännande fråga som Bob på allvar ställer sig är om någon ska vilja ha honom i kärlek och romantik – som han längtar efter. Han ser trots allt en strimma av ljus och hopp i tunneln. 

– Män som är betydligt äldre än jag finner ju kärleken igen och får ligga… 

Tills dess har Bob som nuvarande livsfilosofi att tänka framåt: Hur vill han att livet ska se ut om fem eller tio år? Vad är viktigt att prioritera för att nå dit? Han tänker att de små val man gör i vardagen banar vägen. 

– Jag vill fortsätta ha en jättebra relation till min son Povel även i tonåren, som ju kan vara utmanande.

Det innebär till exempel att Bob utan tvekan överger en kopp nybryggt kaffe och säger ja om Povel vill spela fotboll med sin pappa en stund. Han kan ju brygga nytt kaffe sedan, som kommer att vara lika varmt och gott.

Sörjer kärnfamiljen som inte blev av

– Det är underbart att vara pappa, men det finns en sorg hos mig över separationen från hans mamma. Och att bara få rå om Povel varannan vecka. Jag sörjer kärnfamiljen som inte blev. Enheten som var vi. 

Lekfullheten och barnasinnet förefaller dock intakt hos Bob: I nya diktsamlingen finns rader av typen: Jag känner mig så barnslig när jag leker vuxen. 

– Det är lätt att ta på sig en kostym och se vuxen ut på utsidan, medan mognaden på insidan fortfarande är noll, utvecklar Bob sitt resonemang.  

– Att ta körkort, skaffa jobb, en relation och få barn uppfattas som vuxenhet. Medan barnet inom en fortsatt kan gå omkring i en vuxen kropp och på ett barnsligt vis hantera konflikter och utmaningar genom att skälla och skylla på andra, utan förmåga att hantera känslor som sorg och besvikelse.

Bättre på att vara snäll

Nu jobbar Bob vidare mot två av sina övriga mål i livet: Att bli ännu bättre på att vara snäll och att fokusera mer på andra än sig själv.

Vår rådande självständighetskultur, det vill säga vår strävan efter att klara oss själva i alla lägen och inte visa oss svaga, tycker han är osund: 

– Vi är alla mer beroende av varandra än vad vi låtsas om och därför är det trist att det i bokhandeln finns hyllor med självhjälpslitteratur istället för böcker om att hjälpa andra. För det är nämligen så evolutionen rör sig framåt. 

– Jag vill behöva och vara behövd…