Minnena från karriären är många, och bokförlagen har dragit i honom. Tidigare har han inte orkat, men nu kände Christer Lindarw att det var dags.
– I tjugo år har det tjatats om att jag ska skriva om After Dark och mitt liv. Men hallå, man måste ju leva livet innan man skriver om det, har jag tänkt. Nu är det dock ett bra tillfälle. After Dark firar 40 år som artister, och till hösten sätter vi upp den sista, stora produktionen. Jag säger inte att jag aldrig mer kommer att stå på scenen, men på något sätt är showen en avrundning av det som har varit.
– Att summera sitt liv är lite speciellt. Jag inser ju att jag befinner mig i en nedförsbacke. Att jag inte längre är mitt uppe i en stigande karriär. Att jag inte går runt med ungdomens framtidsplaner. Att jag på något sätt har gjort min resa.
Folkkär dragshowartist
After Dark fick tidigt en stor publik. Det var Christer och hans kollegor som tog dragshowen till Sverige. Och svenska folket kom att älska deras glamour, kläder, shower och parodier på svenska kändisar.
– Boken är ett tidsdokument över After Dark, men också över gayutvecklingen i samhället. För bara några decennier sedan fanns ingen gayrörelse, ingen Jonas Gardell, ingen Pridefestival, inga Efva och Eva.
Du är ju väldigt folkkär, och många har följt dig genom åren. Är det något i boken som du tror kommer att göra läsarna förvånade?
– Det är ingen skandalbok. Vänta er inte massa avslöjanden. Jag har inte så mycket att avslöja. Men det finns bitar i boken som är tunga och som tidigare inte är så omskrivna. Hiv- och aidsåren, Torka aldrig tårar-tiden, var tuff. Flera i gruppen gick bort, och det var väldigt tungt. Jag pratade inte så mycket om det då, jag orkade inte med att alla gick bort, så jag sköt det ifrån mig.
Hade en bra barndom
Christer Lindarw skriver med stor kärlek om sin mor, som stöttade honom i allt han ville göra; rita, sy kläder, sjunga och spela teater.
– Jag hade en bra barndom och uppväxt med mamma, mormor och vännerna på en liten skola. För att vara en udda kille med udda intressen gick det väldigt bra för mig. Jag blev ju aldrig mobbad eller så.
– Flytten till Stockholm var också fantastisk. Jag levde ett jävla kul liv med kläder, underhållning, Beckmans och shower. Och jag levde ut mitt gayliv. Mitt yrkesliv har också varit lyckat. Jag har gjort precis det jag har velat. Fått stå på scen, och fått utlopp för mina klädfantasier.
Ni hade kul, men ni ansågs också spränga gränser.
– Att vi var modiga reflekterade vi aldrig över. Vi körde bara på.
Utdrag ur boken:
Om uppväxten
“Mamma och jag bodde i ett rum och kokskåp, där vi hade möblerat med bäddsoffa, ett matbord och en bokhylla. Vi hade bara toalett, ingen dusch, inget badrum och gick till mormor och morfar när vi skulle bada. Som barn förstod jag inte riktigt hur knapert vi hade det. För mig var vårt liv lyxigt. Jag tyckte att jag fick allt jag ville ha, att vi hade det bra. Och mamma stöttade mig i allt.”
Om pappan
“Min pappa Bert Lindarw var en känd speedwayförare. Speedway var en jättestor sport på den tiden, och Bert var en glassig stjärna som flickorna trånade efter när han tävlade på Vallen i Eskilstuna. Alla visste vem Bert Lindarw var.
Han och mamma träffades 1952, jag vet inte hur, kanske på dans i Folkets park. Mamma hade blivit ihop med en riktig tuffing, och han hade fått Eskilstunas Elizabeth Taylor. Han brukar säga att mamma var lika vacker som hon.
Bert och mamma förlovade sig det året, men när mamma väntade mig lämnade han henne. Jag har aldrig frågat varför. Jag vet att han träffade en annan och skippade mamma, något som jag var arg och bitter över under hela min uppväxt. Men jag har inte fått höra hans version.”
Om pengar
“Ibland tänker jag: Fasiken att jag lyckats få det så bra! Att jag har råd att bo så här nu med tanke på hur knapert mamma och jag hade det.
Men det är samma sak nu som då. Ungdomar som inte har stenrika föräldrar måste bo inneboende, i studentrum eller i en andrahandslägenhet.
Jag bor bra, men står kvar med fötterna i mammas och mitt lilla rum med kokskåp. ‘Du som bor så fint och tjänar bra med pengar, hur kan du vara socialdemokrat’, får jag ibland höra. Men jag tar inte mindre socialt ansvar för att jag har det gott ställt, och jag betalar mycket i skatt om det går till bra saker. Jag vet hur knapert mamma hade det när jag växte upp, hur lite hjälp hon fick, och att livet lekte den dag hon fick bostadsbidraget på sjuttiofem kronor. Jag kan bli förbannad på människor som lever i lyx och tar för givet att alla har det likadant.”
Om mamman
“Mamma började tidigt umgås med några jämnåriga tjejer, och när hon var sjutton bildade de en syjunta. Kvinnorna i den fanns med henne i hennes liv ända tills hon gick bort. Tanterna i den har funnits i hela mitt liv. De var nio väninnor från början, så småningom blev de sju.
De träffades en gång i veckan och höll ihop i alla år. I början sydde och stickade de, men med tiden träffades de bara för att prata.
När de kom hem till oss fick de sitta på bäddsoffan, så mamma kunde inte bädda den åt mig. Då kröp jag in bakom ryggen på tjejerna och låg och lyssnade på dem medan de drack kaffe, rökte, pratade och skrattade. Det var rogivande för mig. Sedan dess kan jag sova i vilket skrammel som helst.
Syjuntetjejerna, som de kallade varandra, började träffa killar samtidigt och fick barn när de var i ungefär samma ålder. Men bara mamma var ensamstående.
De följde varandras bestyr genom åren, vädrade sina problem och var tvärraka och lojala mot varandra. Syjuntan var mammas bästa psykolog, och det var bra för både mig och henne att hon hade den.
Sedan mamma gick bort är bara tre av dem i livet, och de träffas fortfarande. Det händer att de ringer och säger: ‘Vill du komma hem? Vi ska ha syjunta.’ Jag har varit med några gånger och tycker om att sitta och dricka kaffe med dem. “
Om att ragga
“Lasse och jag gick mest på straighta ställen, för vi var mer intresserade av ‘riktiga’ karlar. Det blev något slags sport att förföra dem, och jag hade nästan fler flirtar med straighta män än med gaykillar.
När jag varit privat, och inte utklädd till tjej, har jag kunnat spela på min androgynitet. På gayklubbar hade jag ingen chans, för i de kretsarna är jag inget ideal. De vill ha killar som ser så killiga ut som möjligt. Ju mer maskulin du är, desto mer populär är du bland gaykillar. Men jag var smal och flicksöt och har haft det emot mig raggningsmässigt.
Det finns en hierarki i gayvärlden. Längst ner finns transvestiterna och de transsexuella. Jag finns steget ovanför, för jag är klädd som tjej bara när jag showar.
Gayvärlden är ganska hård, och toleransen kan vara snäv. Det finns olika klubbar med olika regler, som innebär att vi diskriminerar oss själva och ger uttryck för fördomar mot varandra, som vi inte vill att straighta ska ha mot oss.
När jag var i New York för många år sedan, på den tiden jag hade ganska långt hår, gick jag till en mer machoinriktad gayklubb. Men jag kom inte in. ‘Vi vill inte ha din sort här’, sa de.
Jag har haft större chans att få hem en kille på en straight klubb, något som jag dessutom tyckte var mer spännande. De killarna kunde vara nyfikna och ville testa. Men de som jag var tillsammans med var i grunden heterosexuella, så för dem var jag inget att bygga vidare på.
I längden var det väl lite dumt av mig, för de kärleksäventyren blev bara tillfälliga. Jag var inte ute efter de rätta killarna, som kunde ha lett till ett förhållande. Det är väl därför jag är ensam idag.”
Om droger
“Under alla år har jag inte sett särskilt mycket droger när jag varit ute. Kanske för att jag själv inte varit intresserad. Jag såg reportage i tidningarna om att det snortades kokain på Café Opera, men jag som jämt var där såg inget. Utom en gång. Då fattade jag hur enkelt det kunde vara att få tag på droger.
Det hände på Alexandra´s. Dolph Lundgren var där med Grace Jones och Grace kom fram till mig och sa: ‘Christer, vet du var jag…’, och så drog hon med ett finger under näsan. Jag visste att diskjockeyn var lite halvsuspekt och sa till honom: ‘Grace undrar om det finns kokain att få tag på.’
‘Ok, hur mycket vill hon ha?’
‘Du, nu är jag inte med längre. Nu sammanför jag er’, sa jag.
Så lätt var det, och jag var lite chockad. Jag hade aldrig tidigare sett spelet, kanske för att folk visste att jag inte ens drack. Var vi på en klubb stod jag där med min Coca-Cola, och var det middag kunde jag dricka mjölk till maten. Och i de kretsar jag umgicks använde folk inga droger.
Jag har ett stort behov av kontroll, och därför har jag varit rädd för att testa. Tänk om jag skulle tycka om det! En gång på Ibiza prövade jag hasch men blev bara snurrig och inåtvänd. Det var inte så mycket party precis.”
Om kärlek
“Jag har haft tre stora kärlekar i mitt liv. Annars har det mest varit ragg. Flirtar som projekt, fälla byten. Klassisk självbekräftelse. När jag fällt bytet har jag tröttnat.
Min första stora kärlek var bilskolläraren Roland. Sedan var det Pontus Platin och efter honom en läkare, som jag hade ett förhållande med ett par år i början på åttiotalet.
Jag gjorde nyligen en statusuppdatering på Facebook när jag träffat honom under Pridefestivalen.
Så här skrev jag:
“Helt plötsligt stod han framför mej
i går i Prideparken. Mitt livs stora kärlek från 80-talet. Vi stod tysta och kramades hårt i ett par minuter. Sen presenterade han mej för fru och barn. Det kunde kanske ha blivit vi, om inte jag varit så strulig. Men den långa, tysta kramen i går sa och betydde mycket.”
Om sina älskare
“Jag har en jämnårig tjejkompis som alltid varit singel. Men för en tid sedan träffade hon en karl på nätet, så det kanske inte är för sent!
Jag har själv varit inne på sådana sajter, men det är ingen fördel att vara en känd person. De flesta ifrågasätter att jag är jag, och ibland har jag undrat om jag ska behöva skicka dna-prov för att bli trodd.
På den tiden jag hade romanser med kända och okända var jag alltid hänsynsfull och diskret. Jag har aldrig outat någon, aldrig avslöjat kända personer som jag varit tillsammans med. Det har varit något mellan honom och mig.
När jag var med i SVT:s Stjärnorna på slottet 2012 sa jag att några av mina älskare varit straighta artister, skådespelare och idrottsmän. Men jag tänker inte avslöja dem här heller, eftersom de före och efter mig haft enbart heterosexuella relationer.
Jag gillar egentligen mest vanliga, straighta karlar. När det kommer hit en hantverkare och jag bjuder honom på kaffe kan jag tänka: här sitter en trygg, trevlig man. Sådana gillar jag. Någon som inte har något med inne- eller kändisliv att göra.
I Stockholms uteliv måste man igenom så mycket attityd innan man får kontakt.”
Om att förlora mamma
“Livet blev ganska meningslöst när jag förlorade mamma. Jag lever ju ensam och det jag tycker är roligt har jag alltid delat med henne. Hände något kul var hon den första jag berättade det för, och då blev hon glad och uppspelt. Mina glädjeämnen var hennes glädjeämnen.
Vem ska jag nu dela det roliga med? Att jag åker till Berlin i helgen, att jag i dag mötte Lill Lindfors på stan, att jag var på fest i går. Klart hon kunde vara lite överbeskyddande, men jag kunde prata med henne om allt.
Här hemma har jag ett porträtt av henne på ett litet bord. Hon finns med mig. Men livet känns inte lika roligt längre.
Nu har jag en ny show på gång, Melodifestivalen, en bok. Å, vad spännande hon hade tyckt att det var!”
Källa This is my life, (Bonnier Fakta) av Christer Lindarw och journalisten Christina Kellberg
