Anna Odell: Folk var för snabba att döma mig

Alla har en stark åsikt om konstverket, men få har sett det. Det är sex år sedan som konstnären Anna Odell uppträdde som psykisk sjuk på en bro. Polisen hämtade henne och hon blev inlagd på psykakuten. Sedan visade det sig att allt var iscensatt som en del i ett konstverk.
Tilltaget slogs upp stort i media och folk rasade. Spektakulärt och oansvarigt, utan förståelse för “äkta” psykiskt sjuka! Anna Odell hade utnyttjat folks välvilja, missbrukat polisens knappa resurser och upptagit en dyr plats på psykakuten.
– Jag hade ingen aning om att det skulle få ett så extremt medialt genomslag, säger hon och skakar sakta på huvudet.
Kan du inte förstå att folk blev arga?
– Absolut! Särskilt efter hur det framställdes i media. Där pratades det om att jag bara provocerade för att få uppmärksamhet och skapa mig ett namn. Folk var väldigt snabba med att döma istället för att tänka efter om det kunde vara på ett annat sätt.
Vi sitter i en avsides soffhörna på Kulturhuset i Stockholm. Den stumma soffan inbjuder inte till något avkopplat häng – vi tvingas nästan sitta på kanten – och det understryker en känsla av stram försiktighet.
Eller kanske Anna Odell ännu är lite på sin vakt. Visst, det har gått en tid, men när drevet pågick som värst blev hon mordhotad och hade livvaktsskydd flera gånger.
Var du rädd?
– Nej, jag var aldrig rädd. Jag led inte av det själv, det var ju bra för mitt konstverk. Men det var en väldigt pressad situation. Jag var inte van vid att vara en synlig person. Idag vet jag att jag klarar av att framträda – i alla fall som konstnär, inte som person, säger hon och rättar till luggen.
Här i huset visas nu verket Okänd, kvinna 2009-349701 i sin helhet under hösten. Det är filmen från dramat vid bron, alla förberedelser och hur allt slutade med rättegång och 50 dagsböter för oredligt förfarande och våldsamt motstånd.

Turbulent tid efter dramat på bron

En del ansåg att domen var mumma för en ung konstskoleelev att kicka igång karriären med. Men Anna Odell var knappast någon konstnärlig dununge då det begav sig, med flera konstskolor bakom sig förutom de tre åren på Konstfack.
– Nej, åldersmässigt var det inte så tidigt. Jag var 35 år, hade barn och så…
Hur var det för din familj under all turbulens?
– Som för mig; lite chockartat men intressant. Så länge jag hanterade det så var det inget större problem för dem. De kände väl också någon stolthet, tror jag, för de visste vad jag hade gjort.
Anna Odell har själv haft perioder av psykisk ohälsa. Men hon hade aldrig kommit på tanken att iscensätta en psykos om hon inte en kväll sett en labil kvinna på precis samma ställe på den bro där hon själv varit tio år tidigare. En cyklist hade stannat till och höll koll på kvinnan i väntan på polisen.
– Det var en märklig känsla, som att möta sig själv, säger hon och borrar in den blå blicken i mig.
Händelsen satte igång tankarna på att i konstnärlig form iscensätta det hon själv hade upplevt långt tidigare. Anna Odell kollade med en advokat om någon del i konstprojektet kunde vara olaglig. Hon talade med sina tidigare psykologer som gav synpunkter både utifrån yrkesroll och hennes sjukhistoria.
Hon ringde också flera psykakuter och berättade om idén att spela psykotisk. Någon menade att det inte går att luras, alla skulle se att hon spelade – och var fullt frisk. Andra undrade om den som kommer på en sådan idé egentligen är riktigt frisk..?
Och förresten, med hennes sjukhistoria skulle hon kanske BLI sjuk av att spela sjuk.
Anna Odell slår ut med händerna.
– Det blev ett Moment 22: Om man en gång varit sjuk, är man någonsin “klar” nog att kunna ta ansvar för sina handlingar? Som att konstnären vore sjuk för att denne vill granska något. Att vilja undersöka något tas per automatik som kritik, att ställa en fråga blir att ifrågasätta, säger hon med ett skevt leende.
Och ibland behövs lögnen för att visa sanningen. Om det vore Uppdrag granskning som hade gjort något liknande för att undersöka hur psykvården fungerar, då hade det setts som viktigt, konstaterar hon.
Var dramat på bron som ur ditt liv?
– Ja, ja, det var extremt likt! Det var som att trycka på en knapp så fort jag kom upp på bron. Allt upprepade sig. Jag agerade förvirrat, pratade för mig själv för att verka psykotisk och när polisen tog tag i mig gjorde jag motstånd – jag betedde mig som om jag vore livrädd.

Spändes i bälte och drogades

Väl på psyket spändes hon fast i bälte med armarna över huvudet och benen isär. Flera höll fast henne med sin kropp, drog ner strumpbyxor och trosor och tryckte in tre sprutor i baken.
Ett ganska tufft bemötande av en skör person – särskilt när det fanns en misstanke om att hon kunde ha utsatts för sexuellt övergrepp.
– Det är oerhört viktigt att människor med makt, som polisen och psykiatrin, står för det de gör och inte säger en sak och gör en annan. Vem har rätt att definiera sanningen? Man tillmäter större trovärdighet till en person ju högre position den har.
En hätsk motståndare fick Anna Odell i överläkaren på den klinik hon varit inlagd på. Han påstod felaktigt i media att hon slagits, spottats och försökt bita personalen. Han kallade också sin forna patient för pajas och tyckte hon borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb.
– Hans uttalanden var som presenter till mitt konstverk, han gestaltade självmant den maktfullkomliga psykiatern. Däremot tycker jag att det är skrämmande att man inom psykiatrin accepterar ett sånt agerande från en läkare som då var chef för Sveriges största psykakut.
Efter att kritiken om konstnärens metoder klingat av, blev det trots allt en debatt om hur psykiatrin fungerar. Fokus flyttades från Anna Odells person till det hon ville lyfta fram.

Återträffen blev kritikerhyllad

Ganska snart gick också kritiken över till djupa sympatier och hyllningar genom filmen om mobbning Återträffen, där hon fortsätter undersöka makt och hierarkier. I den ställer en vuxen Anna sina gamla klasskamrater till svars för mobbningen hon utsatts för genom skoltiden. Filmen från 2013 har vunnit flera priser och samma dag vi träffas visar siffror att den har fått högsta sammanlagda kritikerpoängen av alla svenska filmer på åtta år!
Hon ler försiktigt.
– Ja, jag hörde det, vad kul! Kanske att många som såg filmen och bara har hört om konstverket, efteråt tänkte att jag nog hade haft något jag ville säga.
Varför tror du filmen berör så många?
– Mobbningen visar ju hur en grupp kan fungera. Alla har upplevt gruppdynamik och filmen gestaltar våra olika sätt att agera mot något vi upplever som störande.
Det finns en rädsla för svaghet, konstaterar Anna Odell. Hon ville utforska varför vi är så rädda att prata om det som varit svårt och peka på vår stora respekt för personer som står högt i kurs.
– Ju högre upp i hierarkin man befinner sig, desto större frihet har man att uttrycka åsikter. Om däremot en person långt ner i hierarkin uttrycker åsikter, framförallt kritik, då blir det ofta: “Men gud, vad jobbig hon är!”

Agerar som skådespelare i filmen

Filmen är baserad på egna erfarenheter, men Anna Odells mål var aldrig att berätta sin historia. Hon betonar att hon har gjort filmen i konstnärligt syfte och agerar som skådespelare.
– Ja, o ja! Det som Anna gör i filmen skulle jag inte ha vågat eller velat göra som privatperson. Jag skulle inte så enträget gå på folk, jag var tvungen att gå in i en roll och lägga ner alla normala sensorer. Jag har ju samma känslighet som de flesta andra att ta ett steg tillbaka om jag känner att den andra inte vill.
Nej, istället är filmen en gestaltning av vad klasskamraterna möjligen var rädda för skulle hända om hon hade kommit till festen.
För det var så det var. Tiden närmade sig 20-årsjubileum efter grundskolan och en återträff låg i luften. Konstnärs-Anna HADE faktiskt tänkt göra ett konstverk kring festen och HADE faktiskt börjat skriva på ett tal. Men mitt i förberedelserna fick hon reda på att återträffen
redan varit. Anna Odell hade aldrig blivit inbjuden – och fick undvikande svar om anledningen.
Idén om konstverket föll. Istället omformades tanken till en spelfilm.
Varför blev du inte bjuden, tror du?
– Jag tror att efter att jag hade uppmärksammats för iscensättningen på bron, fanns nog bilden av att jag var galen och gränslös. Så de var säkert oroliga för vad som skulle hända om de bjudit mig.
Fast åter poängterar hon att Återträffen inte är Anna Odells personliga
revansch. Det är och förblir en konstnärlig gestaltning. Dessutom tror hon inte på möjligheten att få upprättelse på ett sådant sätt som filmen visar.
– Anna i filmen säger det hon vill ha sagt, men hon får ju ingen upprättelse av dem.
Har du fått upprättelse?
– Jag har inget behov av att få bekräftelse av de personerna. Jag är väl så fri man kan vara idag men erfarenheterna är för alltid en del av mig.
Som liten var Anna Odell en glad och nyfiken unge i Enskede, som då inte var den trendiga villaförort till Stockholm den är idag. Hon älskade att leka. Men i mellanstadiet började flickor leka två och två. Anna blev över. Ju ivrigare hon försökte få vara med desto mer blev hon utesluten och bortvald. Efter hand fick hon ofta höra vilken tönt hon var.
– Jag började förlora tron på mig själv. Gradvis anammade jag också bilden att det var mig det var fel på. Sedan tror jag det var många olyckliga omständigheter som gjorde att mobbningen kunde fortgå.

Ingen går opåverkad av mobbning

Hennes mamma försökte prata med barnens föräldrar och få Anna att byta skola.
– Ja, mamma gjorde verkligen allt hon kunde men det lyckades inte ändå.
Nej, Anna ville absolut inte byta skola, då skulle ännu fler få reda på vilken tönt Anna Odell var. Hon ville heller inte vara hemma från skolan, då skulle hon bli synlig genom sin frånvaro. Till slut ville hon inte prata om saken hemma.
Mobbning kan börja med att någon känner sig fundamentalt hotad och lätt får andra med sig. Vem som helst kan bli utsatt, menar Anna Odell. Barn som vuxna, chefer som kollegor.
– Jag kan inte tänka mig att någon skulle kunna gå opåverkad när andra börjar prata bakom ryggen, tystnar när man kommer eller tittar konstigt på en – särskilt om man är tvungen att vara kvar i den miljön.
Efter högstadiet blev Anna Odell allvarligt sjuk och var inlagd på psyket till och från under flera år. Möjligen var mobbningen en av orsakerna till den själsliga skörheten, men det är inget hon vill spekulera i. Därtill är psyket för komplicerat och det skulle aldrig kunna ledas i bevis.
Gjorde utanförskapet dig till konstnär?
– Nej, jag tror jag hade blivit konstnär ändå. Men när jag gick i mellanstadiet ville jag absolut inte bli det – för mig var det dåligt att vara konstnär eftersom “det var ju tönten Anna bra på”.
Hon ler åt logiken med skapandet som last istället för tillgång. För hon var tidigt duktig på att måla och har alltid hållit på att bygga och fixa. Anna var “familjens lilla konstnär”.
– Jag var livrädd för att bli vuxen eftersom jag då skulle vara tvungen att sluta leka. För mig var leken räddningen från det som var svårt.
–  Och mamma sa alltid: “Du får leka så länge du vill!” När jag försökte ta mig tillbaka efter att ha varit sjuk insåg jag att konstnärsyrket är ett sätt att få leka fast som vuxen.
Blicken söker sig mot golvet.
– Ja, jag har ett behov av att hela tiden hålla på med någonting – det kanske är en tillgång…
Anna Odell har levt länge som ensamstående mamma och nu har 19-årige sonen precis flyttat hemifrån till en folkhögskola, berättar hon.
– Det är en omställning. Fast jag har jobbat så mycket så jag har nog inte hunnit förstå det än, säger hon dröjande.
När allt lugnat ner sig har Anna Odell två nya projekt på gång. Det är filmer hon ska regissera, den ena efter en egen idé. Mer vill hon inte berätta än. Klart är förstås att det kommer ha med makt och hierarkiska strukturer att göra.