Kristian och Martin Luuk: Scener ur ett brödraskap

Martin klappar Kristian på axeln:
– Det känns så jävla kul att få vara med den här pajsaren hela tiden. 
Vi är på hotell Rival. “Pirrigt”, sammanfattar Kristian. Det är ju här den ska spelas – föreställningen om dem själva, som har premiär den 24 april. Bröderna slår sig ner i soffan, och vänder sig omedelbart mot varandra. Det förblir riktningen under intervjun – såväl i kroppsställningen som i “du-tilltalet”.

Scen 1 – om uppväxten
M: Jag träffade en kompis innan jag gick hit: “Hur går det med föreställningen?”, frågade han. Jag kan inte säga annat än att det är roligt att vara med dig Kristian så här på daglig basis. Vi är så långt ifrån det som föranledde showen – att vi hamnade i en slags kris där vårt syskonskap sattes på prov. Den har vi liksom gått igenom så ordentligt. Nu är det bara lyx, glädje och enkelt.
K: Ja, vi skrattar mycket när vi ses. Vi har roligt. Jag tycker att Martin är roligast i Sverige. Både privat, och i sina texter.
M: Kristian är också väldigt rolig. Det kanske man glömmer bort när man bara ser honom i På spåret. Eller du är ju lite rolig i På spåret också. Vår vänskap bottnar egentligen i humor. Vi flyttade till USA 1977, och på helgerna tillbringade vi jättemycket tid i en Volkswagenbuss, en sån som de åker runt med i filmen Little Miss Sunshine. Kristian och jag satt där bak och skrattade åt våra föräldrar. Jag tror att hela vår vänskap och humor sattes där. Vi har nog aldrig varit så tajta som då. Vi är uppfostrade lite auktoritärt, men med väldigt fina föräldrar. Vår skola, estniska skolan, var också en auktoritär miljö med skoluniform och gamla lärare och rektorer. Allt det där har vi behövt punktera – genom att skratta åt det. Vi har ägnat oss mycket åt att imitera gamla människor.
K: Vår familj flydde från Estland. Våra föräldrar kom till ett nytt land – Sverige. Det var oerhört viktigt för dem att etablera sig, lära sig språket, skaffa sig jobb, göra rätt för sig, inte ta några lån. Allt det där fördes vidare till oss, och det blev lite strängt. Vi skulle skaffa oss ordentliga utbildningar, och ta plats i det svenska samhället. Hela humorgrejen blev därför som en katapult. Jag var duktig och läste på Handelshögskolan, sen började jag jobba med radioprogrammet Hassan, som ju är Handelshögskolans motsats. Vi ringde upp Jarl Kulle och sa “bajs”. Så otroligt barnsligt, men för mig var det sånt jävla schvung att få jobba med humor. För att det var en så oförlöst sida hos mig.
M: När vi kom hem från USA 1980 började vi umgås i olika gäng och kretsar. Jag hängde med ett estniskt modsgäng som hade en humor som inte var helt olik Kristians och min – också väldigt auktoritetsfientlig, men kanske ännu mer absurdistisk.
K: Ja, jag tror att det fanns en exilestnisk humor där bland alla oförlösta duktiga, estniska barn.
M: Som gick ut på att vara jävligt konstig. Det fanns ett egenvärde i att bryta normer och i att vara konstig. Vår kompis Leo var roligast och mest extrem. Han kunde åka hela vägen till Jordbro, ringa från en telefonkiosk och säga: “Jag är i Jordbro.”.
K: Som en humor-installation?
K: Det som händer under den här perioden är att Martin snabbt blir tuffare än jag. Han har spännande kompisar. Jag sitter hemma och gör geografiläxor och umgås med vanliga, snälla människor. Men vi var båda duktiga i skolan. Du levererade det som skulle levereras, Martin – men med en twist. Men jag fick inte vara med i Martins gäng. Jag gillade också musik. Jag ville vara med i det där modsgänget, och beställa avancerade skivor från England. Men jag fick inte.
M: Jag var själv osäker då. Jag var inte en helgjuten del i den gruppen. Det var säkert därför jag höll dig utanför. Och så ville jag ha något eget. Kristian var väldigt inne på det vanliga, på mainstreamkultur – både vad gäller kläder och musik.
K: Ja, jag kunde Trackslistan utantill.

Scen 2 – om krisen
M: Jag tycker ju inte att jag har kritiserat Kristian så mycket. Men det har funnits en underbyggd konflikt i sättet vi har levt våra liv under senare år. Kristian kanske har varit känslig, och plockat upp lösryckta kommentarer.
K: För att ta ett exempel. Du kunde uttrycka: “Vi vill inte vara en sån där borgerlig familj som åker skidor i Sälen.” Men min familj var ju precis den familjen. Det är klart att jag blir ledsen.
K: Klyftan mellan oss förstorades med tiden. Jag började på Handelshögskolan, jag träffade min fru, jag fick barn. Samtidigt isolerade sig Martin i Lund, han kommunicerade bara med brev, höll på med smala grejer. När han kom på besök hos oss, så var det mer att han bara “tittade in”. Vi befann oss i olika faser i livet.
M: Det stämmer att jag sökte mig mer och mer till periferin. Jag ville klara mig helt själv och fly alla former av konstellationer. Men Kristian var en viktig person för mig under den här perioden. Det var du som hindrade mig från att tappa fotfästet. Du var en brygga in i den riktiga världen.
K: Men jag förstod inte det. Du gjorde din grej, tittade in hos mig ibland, var väldigt formulerad och genomtänkt i hur du tyckte att man ska leva livet. När du sagt ditt försvann du igen. Jag hade väldigt svårt att känna att vi var jättetajta då.
M: För mig var det aldrig en stor grej att vi tyckte och levde olika. Jag tänkte att vi har det här brödraskapet i botten som gör oss oskiljbara. Att brödraskapet skulle övervinna allt – hur olika vi än var. Jag tror att jag tänkte att du nog var omgiven av en massa ja-sägare. Jag kände att jag hade någon slags plikt att säga precis vad jag tyckte till dig. För du kan aldrig bli av med mig och jag kan aldrig bli av med dig – vi är ju syskon.
K: Att jag blev offentlig och kändis tror jag förstorade gapet mellan oss. Det har inte att göra med att jag syntes på tv, jag hade lika gärna kunnat bli en framgångsrik advokat. Men mycket fokus var på mig – till exempel vid familjesammankomster – samtidigt som Martin blev mer perifer. Jag tror att det här var dåligt för vår relation. Att det hade varit bättre om du blev känd.
M: Paradoxalt nog sammanföll krisen med en period då vi umgicks väldigt mycket. Vi hade barn i samma åldrar, du hade gift om dig, vi umgicks familjevis. På ett sätt intensifierades vår vänskap under den här tiden, och det var konstigt att uppbrottet kom just då. Men kanske gjorde vår intensivare vänskap att du fick anledning att må dåligt oftare.
K: Jag kom på att jag blev ledsen varje gång vi sågs. Jag tolkade det som att allt jag gjorde var dåligt. Från skidorna i Sälen till att Martin tyckte att jag ledde ett pajigt program – Melodifestivalen. Till slut kom jag på: jag behöver inte höra det här längre.
M: Vi byggde upp mot en upplösning. Det var något som skavde, som jag bankade emot. Jag tänkte nog att jag skulle riva ner en vägg. Men i stället sparkade Kristian bakut: “Nej, nu får du fan sluta banka!”.
K: Martins reaktion när jag berättade hur jag kände var fantastisk. “Käre vän”, var ingången. Han släppte allt, och kom omedelbart till mig. Det är en klyscha men tänk vad mycket friktion man skulle slippa om man bara pratade lite mer med varandra. Tänk så många familjemedlemmar som skaver mot varandra på julafton och födelsedagar, men som aldrig riktigt tar tag i det.
M: Det här var ju en konflikt som byggts upp under flera år. Vi har så mycket stolthet och principer i oss. Men ibland finns det anledning att lägga sig platt. Om båda fortsätter stångas kommer man inte till en lösning.
K: Det blir ju en öppning när den andre lägger sig platt, vi kunde börja reda ut. Man har säkert vänner som man har sådana här konflikter med. Med dem kan man välja att undvika – man kan ju faktiskt tyna bort från varandra. Med syskon är det annorlunda. Vi kommer att stöta på varandra på mammas födelsedag.
M: Jag tror att hela konflikten fick mig att tagga ner i min syn på dig. Jag tror att tanken att du skulle kunna vara något annat än du är, försvann.

Scen 3 – om syskonskap
M: Du säger hela tiden: “Carina är så bra för att hon är stöttande.” Man vill ju inte ha kritik på hemmaplan. Kanske är det ett syskons uppgift att vara ärlig?
K: Då vill jag säga så här: tänk så många syskon som bryter upp, som inte umgås. Det stöter vi ju på när vi berättar om showen: “Nej, jag har ingen kontakt med min bror, han bor i Umeå. Vi är så olika.” Det är ett tecken på att man inte alls kan ta varandra för givet.
K: Det är supersorgligt, för syskon är viktiga. För mig är det så. Särskilt nu när vi börjar bli äldre, våra föräldrar börjar bli äldre, vi kanske snart behöver ta hand om dem, begrava dem. Snart är det bara Martin och jag kvar. Det är vi som kan historien, som vet vad som hände, som kan hjälpas åt, som kan minnas. Till slut blir också vi gamla – och kan ta hand om varandra. Om våra fruar lämnar oss och våra barn flyttar till Japan – då har vi i alla fall varandra. Det är dumt att bråka med sina syskon.
M: Det är dumt att inte bråka med sina syskon. Vi är uppvuxna i en familj där bråk är det sämsta som finns. Men det stämmer inte. Bråk kan vara bra.

Scen 4 – om föreställningen
K: Det är oundvikligt att det blir roligt. Vi kommer ju från humorvärlden. Vi jobbar mer på att få det allvarligt. Vi har ju också en allvarlig historia att berätta.
K: Arbetsprocessen är väldigt rolig. Vi gör sånt som vi inte har tid med i vanliga fall. Går på Abba-museet, tittar på Anna Odells Återträffen. Det är också ett sätt att lära känna varandra. Vi betraktar saker, gör inte bara sånt som enbart handlar om oss.
K: Det är ett mission för mig att berätta den här historien. Jag tänker att den kommer att beröra andra som sitter i publiken och kanske, kanske kommer någon gå hem och ringa sitt syskon och säga: “Hej, ska vi ses?”. Då skulle jag känna mig jättenöjd och glad.
M: När Kristian säger så tycker jag att han är pretentiös och präktig, att han låter som våra föräldrar då vi skrattade som mest åt dem, att han har en alldeles för duktig agenda.
K: Det ligger en sanning i att Martin aldrig tänker på publiken. Mina synpunkter är ofta: “Hänger publiken med?”, “Ska vi visa en bild här, så blir det enklare att förstå?” På riktigt tänker inte Martin på det sättet. Och det blir ett bra möte. Martin har pennan och jag har ett brett tilltal – där har du våra styrkor.
Intervjun går mot sitt slut. Kristian tar några bilder med sin iphone som han lägger ut på instagram. Bröderna ska snart hasta vidare – äta lunch och fortsätta fila på manuset. Jag frågar var de sitter när de skriver. Hemma? På kontor? Olika varje dag? De börjar skratta och prata på estniska.
M: Våra föräldrar hade en väninna som en gång ställde frågor om baseball: “Hur slår man bollen?”, “När slår man bollen?”. Du lät plötsligt som henne. Estniskan är vårt hemliga språk, som vi använder för att kunna prata om folk. Varje gång jag åker till Estland är jag fascinerad över att det där humorspråket faktiskt fungerar. Estniska är, skulle man kunna säga, motsatsen till italienska. Om bokföring kunde tala, så skulle den tala estniska.
K: Vi kan sitta på tunnelbanan, och då säger Martin plötsligt vad mannen mitt emot oss tänker: “Har ni sett mina fina byxor, pojkar?”. Det är väldigt roligt. Men man måste vara försiktig. Vår farmor berättade en gång en historia om två estniska flickor som kommenterade en man på tunnelbanan: “Han är så tjock, han kommer snart att spricka.” En kvart senare skulle mannen gå av. Han riktade sig mot flickorna, lyfte på hatten och sa: “Jag sprack inte.”

Av Anna Wahlgren