Hennes farfar låg bakom morden i Nyköping – Jenny Rosencrantz har skrivit om rådhusdramat

En dag tog hon med sig tonårsdottern Leah till Nyköpings rådhus för att titta på skotthålen i väggen.

Ett försök att sudda ut en skamfläck, utan tvekan.

Men också finna inspiration till en bok som förhoppningsvis ska läka 90-åriga sår.

Försökt förstå sin farfar

– Vad min farfar Ragnar gjorde när han mördade två människor, var förstås oförlåtligt, säger författaren ­Jenny Rosencrantz.

– Men jag ville ändå göra ett försök att förstå honom.

Har du lyckats?

– På sätt och vis. Dels var detta en hård, fattig och svår tid i Sverige. Dels var han en mycket pressad man. Jag har pratat med läkare som förklarade hur svår stress kan framkalla en kemisk obalans i hjärnan som till slut leder till både manodepressivitet och schizofreni. Och jag kan förstå Ragnars upprördhet över att ha känt sig felaktigt behandlad.

Blev han det?

– Ja, det tycker jag nog. Och domaren som han mördade, Harald Cederbaum, verkar knappast ha varit någon jättemysig typ. En pompös streber, kallade Ragnar honom, och det tycks ha stämt.

När fick du första gången höra talas om morden?

– Jag var åtta tio år när jag hörde min farmor Elsa och min pappa Sven prata om det. Under hela min uppväxt hade jag tyckt att det var konstigt att jag hade två farmödrar. Nu insåg jag att min pappa hade blivit bort­adopterad och fattade plötsligt varför: Att farmor blev gravid med en man som först övergav henne och sedan sköt ihjäl två personer och sig själv.

En chock?

– Ärligt talat snarare en sorts ”wow”-känsla. Att det faktiskt var lite häftigt att ha en farfar som var mördare. Min kära mor tyckte inte det här var något att prata om, men det hade ju gått så många år nu och min familj var väldigt tajt och kärleksfull. Jag ­älskade verkligen min egen pappa, Ragnars oäkting, och min farmor. Morden är inget jag någonsin har lidit av.

Fick Ragnar Willéns dagböcker

När började du på allvar gräva i vad som hänt?

– När jag kom upp i tonåren och förstod att min faster Inga-Lill i Simlångsdalen hade börjat släktforska. Hon hade fördjupat sig i Ragnars tio syskons öde och insett att flera varit frikyrkliga missionärer i Libanon. Och sedan gift sig där. Några av deras barn hade i sin ­tur emigrerat till Australien och när jag senare hamnade där, skickade min faster deras adresser och Ragnars dagböcker.

Vad kunde du utläsa av det han skrev?

– Att han var en väldigt duktig skribent, vilket också bevisas av att han gav ut en egen diktsamling. Men man kan också se hur han allt mer hamnar i psykisk obalans. Först är han bara förbannad på någon, som senare visar sig vara Cederbaum. Men sista halvåret blir det bara knasigare och knasig­are ...

På vilket sätt?

– Alldeles före morden har han närmast en form av kärlekshistoria med de här revolvrarna som han sedan avlossar i rådhuset. Han beskriver vad de ska göra tillsammans.

Övergav kärleken när hon blev gravid

Kärlekshistorien med din farmor då, vad vet du om den?

– När jag väl började gräva i Ragnars öde, var farmor väldigt generös med att berätta. Hon beskrev honom som väldigt charmerande, påhittig, artig och välutbildad. Han var alltid väldigt framåt, sa hon. Så det var nog inte konstigt att hon blev förälskad.

Stämmer det som står i romanen att han lämnade henne i samma ögonblick som hon berättade att hon var gravid?

– Ja, läser man mellan raderna i min farmors berättelse, inser man också att det måste ha varit lite maktobalans dem emellan. Hon var hans hushållerska och i hans vänners ögon aldrig fin nog. Och precis som i romanen måste hon lämna sitt jobb som servitris på Tennstopet för att föda min far på landsbygden, som man ofta gjorde med ”oäktingar”. Så småningom gifte hon om sig och ­bytte sitt efternamn Rosengren mot Åhlander.

Tog din pappa skada av det som hände?

– Han växte upp i Skänninge i Öster­götland med väldigt bra fosterföräldrar och blev så småningom en mycket framgångsrik läkare. Tyvärr gick han bort i en hjärnblödning bara 54 år gammal, när jag själv var 18.

Ännu en familjetragedi, alltså?

– Ja, och eftersom jag var yngst av fem syskon och pappas flicka, så tog jag hans död extra hårt. Fram tills dess hade allting varit väldigt idylliskt. Vi bodde i ett hus på 400 kvadrat precis vid havet i Steninge utanför Halmstad, farmor besökte oss ofta och allt var mycket kärleksfullt. Nu rasade allt lika hastigt som oväntat. Det finns mycket känslor kring det där ...

Tittat på skotten i rådhuset

Vad tycker dina barn om att du skrivit en bok om att deras farfars far var en mördare?

– De har snarast uppmuntrat mig och tyckt det varit jättespännande. Speciellt min dotter Leah har hela ­tiden varit med och läst mitt manus. Hon ville verkligen själv besöka rådhuset i Nyköping för några år sedan och titta på hålen efter Ragnars skott, bland annat i målningen av Karl XII.

Känner du att du saknar någon pusselbit som du aldrig fann?

– Möjligen vad som sedan hände med familjerna till dem han sköt, inte minst domaren Harald Cederbaum. Jag skulle vilja träffa hans barnbarn och försöka förstå hur de bearbetat det som hände.