Christoffer blev trippelamputerad som 17-åring: “Jag trodde att livet var över”

Christoffer Lindhe var 17 år den där dagen då allt skulle förändras. Det var en kylig sommarnatt och han hade besökt bilevenemanget Wheels and Wings i Varberg tillsammans med några kompisar.

Det hade varit lyckat med många skratt men han ville avsluta och lägga sig tidigare än de andra. Tältet stod redo ute på Getterön och han gick dit själv efter att ha tackat nej till sällskap.

När han kommit en bit upplevde han plötsligt att han var förföljd. Det kändes obehagligt och han började springa. Det är hans sista minne från natten.

Idag vet han att någonstans där i mörkret hade han sneddat över ett järnvägsområde i mörkret, snubblat och ramlat, slagit i huvudet så att pannan krossades.

Samtidigt kom ett godståg över rälsen. Samma räls som Christoffer låg på. Det kördes lugnt eftersom det var dålig sikt men när föraren såg en kropp på spåret var det ändå alldeles för sent för att hinna stanna.

– Båda mina ben amputerades vid låren. Det enda som räddade livet på mig var att min kropp var kall i kylan och det mesta blodet dragits mot hjärta och hjärna. Det gjorde att jag inte förlorade så mycket blod trots omständigheterna, säger Christoffer.

I kraschen fastnade också hans jeans i tåget och hans kropp kastades in mot rälsen igen och även hans vänstra arm amputerades.

– Föraren larmade direkt trots att han var chockad. Poliserna som kom dit och hittade mig räddade livet på mig genom första hjälpen, berättar Christoffer.

Kritiska veckor

Christoffer fördes direkt till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. I flera dygn var det kritiskt. Det var svårt att stoppa alla blödningar. Han fick sårfeber och flera andra komplikationer.

– När jag vaknade upp två veckor senare förstod jag först inte vad som hänt. Det var som en obehaglig mardröm, berättar Christoffer.

Till slut insåg han ändå vidden av sina skador och han trodde att livet var över. Han var trippelamputerad och bara 17 år.

– Det kändes totalt mörkt. Vad skulle jag ha för framtid? Dessutom hade jag fruktansvärt ont.

Men en dag tog hans pappa med sig en film som handlade om Cameron, en kille i USA med liknande amputationer och han kunde springa, åka skidor, köra bil och leva ett ­aktivt liv. Det skulle visa sig bli avgörande.

– Efter det insåg jag att allt är möjligt, även för mig. Det var en total vändning. Det skulle bli en lång väg men det skulle gå, säger Christoffer.

Nu blev han den pådrivande och tjatade till sig mer och mer rehabilitering.

– Jag hoppades på snabba resultat men det tog tid. ­Balansen fungerade inte som tidigare, bara att sitta var komplicerat och att gå med proteser var både smärtsamt och svårt.

Efter sex månader blev Christoffer utskriven från sjukhuset. Han återvände till skolan och lyckades ta studenten med sin gamla klass och bara ett år efter olyckan hittade han den stora kärleken i Martina.

– Vi kände varandra sedan tidigare och vi sågs på hennes student. Martina har varit med på hela resan och det är jag verkligen tacksam för.

Nästa steg för Christoffer var att våga sig tillbaka i bassängen och ännu en gång ta sig an ett av sina största intressen – tävlingssimning.

– Det kändes bra direkt men nervöst först. Jag hade ingen aning om jag skulle sjunka som en sten.

Bättre proteser

Christoffer började därefter inrikta sig på att ta sig till ­Paralympics och två år efter olyckan var han med i Peking.

– Det blev två fjärdeplatser men det häftigaste var upplevelsen, berättar Christoffer.

Fyra år senare tog han sig även till Paralympics i London. Under tiden fram till dess utbildade han sig till ingenjör och flyttade hem­ifrån.

Men Christoffer ville mycket annat också och det var entreprenörskapet som tog över allt mer av hans tid.

Han ville göra verklighet av en idé han haft om att göra bättre proteser som var mer lika den mänskliga fotens funktion.

– Våren 2012 kom den första prototypen. Det såg lovande ut men jag saknade något och vi gick vidare med nya material.

Han hade insett att den gamla sortens proteser inte anpassade sig till underlaget vilket gjorde det svårare att hålla balansen utan att ramla. Det behövdes innovation och nytänkande.

Till slut hittade de rätt och när Christoffer provade den nya prototypen blev han upprymd av glädje.

– Det var den där känslan jag saknat. Man kände sig fri.

Allt går att lösa

Företaget blev hans stora intresse och det fanns inte längre tid för simningen. Något annat som han däremot gärna hittade tid för var dottern ­Ellie som föddes 2015.

– Vi hade dessutom köpt en tomt 2013 och byggt eget hus för att få det så specialanpassat som möjligt.

Att bli pappa var en omtumlande upplevelse.

– Det är klart att jag var orolig innan. Det var många frågor. Hur skulle jag kunna bära henne, byta blöjor, tänk om jag skulle snubbla med mina proteser? Men jag insåg snabbt att allt går att lösa, ­säger Christoffer.

Mycket hjälp fick han från ortopedtekniker och han har aldrig varit rädd att fråga. Det mesta går att lösa den vägen.

– Men det är klart att med företaget och allt så har Martina fått dra ett tyngre lass med familjen. Jag kan inte på samma sätt komma upp snabbt på natten om någon skriker, säger Christoffer.

Idag har paret två barn efter att Mollie föddes 2018 och det är full fart.

– Både hon och Ellie förstår situationen väldigt bra och kanske är de stolta över pappa.

Christoffer har även hunnit starta ett dotterbolag i USA och han slutar aldrig med att utveckla bättre produkter.

– Vi har fokuserat på komforten när man går. Det ska vara så likt en riktig fot som möjligt och det ska vara superenkelt och snabbt att ta av och på protesen, säger Christoffer och visar snabbkopplingssystemet.

– Till slut kanske jag är först uppe även när barnen skriker om natten.