Titti Sjöblom: “Jag blir inte som min mamma men det har jag heller aldrig velat”

Den andra veckan i mars 2020 ringde Titti Sjöbloms telefon för jämnan. Varje gång hon svarade var det någon musikarrangör i andra änden som ville avboka ännu en spelning som Titti och hennes man, Ehrling Eliasson, hade inplanerad.

Med covid-19 på inmarsch i Sverige var det inte längre läge att samla stora folkskaror. Istället för att lägga sig ner och gråta över de förlorade inkomsterna bestämde sig Titti för att använda den ofrivilliga ledigheten till de memoarer som hon i många år tänkt skriva men aldrig riktigt haft tid för.

Efter sin sedvanliga kaffeslurk satte hon sig tidigt varje morgon vid datorn, öppnade minnesslussarna på vid gavel och lät fingrarna dansa fritt över tangentbordet.

– Jag blev överrumplad över hur roligt det var att skriva. Anledningen till att jag skrivit boken är att jag ville berätta om alla roliga saker jag gjort och människor som jag mött. Därutöver ville jag bjuda på en tidsresa i den föränderliga musikbranschen. Jag minns ju hur det var att stå i en musikstudio och sjunga på den tiden då det inte gick att ta om utan alla sånger spelades in i en enda tagning, förklarar Titti.

Hon var bara 2 år gammal första gången hon följde med mamma Alice Babs och storasyskonen Lilleba och Lasse till studion. Familjen Sjöbloms röststarka minsting var så sångglad att mamma Alice emellanåt var tvungen att hålla för munnen på henne för att hennes trallande i orkesterns mellanspel inte skulle fångas upp av mikrofonen.

Även under de många milen i bil mellan olika spelplatser sjöngs det så att det stod härliga till. Alice var mån om att ha med sig familjen på turné så ofta det var möjligt. När hon var bokad på den legendariska nattklubben Cocoanut Grove i Los Angeles bilade hela klanen ner till italienska Genua. Där hoppade de på en lastbåt som tog dem över Atlanten till New York, varifrån bilfärden sedan fortsatte till Kalifornien.

Ibland tvingades dock Alice motvilligt lämna kvar familjen hemma – något som inte föll i god jord hos lilla Titti som ofta grät sig till sömns av saknad.

– Även om min barndom genomsyrades av en längtan efter en mamma som inte alltid var där minns jag den som väldigt harmonisk. Det var en lycka att få växa upp med två föräldrar som älskade varandra så mycket som min mamma och pappa gjorde. De gav även mig och mina syskon mycket kärlek. Jag har aldrig känt mig åsidosatt eller övergiven.

Förste hemmapappan

Titti lovprisar särskilt pappa Nils Ivar, som hon kallar för “Sveriges förste hemmapappa”. Han var en ovanlig man för sin tid som prestigelöst anpassade sitt arbete efter sin hustrus så att barnen alltid skulle ha en förälder på hemmaplan. Den omvända familjedynamiken gav upphov till en del höjda ögonbryn.

– Det hände att folk nedlåtande frågade pappa hur det kändes att vara herr Babs. “Det skulle ni allt bra gärna vilja veta, va?” svarade han med glimten i ögat. Han hade en sådan humor och var så befriad från statustänkande. Jag och mina syskon är överens om att utan pappas stöd hade vår mamma aldrig blivit lika stor och framgångsrik som hon var.

Trots att den musikaliska talangen gått i arv till Titti ville hon absolut inte bli artist. I hennes ögon var kändisskapet ett alltför högt pris att betala för att få ägna sig åt sången på yrkesbasis.

– Det var ju på grund av kändisskapet som vi inte fick ha mamma i fred. Jag minns hur underbart det kändes att vara med henne i Spanien, där hon bara var “señora Sjöblom” och mamma, för här hemma kunde vi inte gå någonstans utan att folk vill ha hennes autograf. Det är förmodligen därför som jag själv alltid har varit totalt ointresserad av berömmelse.

Succédebut i tv

Att hålla sig borta från rampljuset skulle dock visa sig vara svårare än Titti hade räknat med.

Efter flera barnskivor med mamma Alice och en succé-artad tv-debut i Lennart Hylands underhållningsprogram Stora famnen blev hon som 15-åring tillfrågad om att medverka i en internationell barngala tillsammans med storheter som Ingrid Bergman, Sammy Davis Jr och, förstås, Alice Babs. Galan ägde rum på Johanneshovs isstadion, där Titti bara några månader tidigare stått i publikhavet och sett Beatles uppträda. Nu befann hon sig själv i blickfånget för de över 7 000 åskådare som fanns på plats.

– Jag trodde inte att jag skulle älska att stå på scen så mycket som jag gjorde. Ändå ansträngde jag mig för att hitta ett annat yrke. Jag jobbade bland annat som sjukvårdsbiträde och lärarvikarie, plus att jag gick en utbildning på Tillskärarakademin och tog en universitetsexamen i språk och andra ämnen. Det var ett sätt att förhala mitt slutgiltiga yrkesval. Jag ville hålla alla dörrar öppna inför framtiden.

Yrket valde henne

I sin bok konstaterar Titti att det inte var hon som valde artistyrket utan att det var artistyrket som valde henne. Medan andra musiktalanger var beredda att gå genom eld och vatten för att få ett skivkontrakt avvisade Titti konsekvent alla förfrågningar om att spela in en skiva.

När nyfikenheten på att få göra ett eget album till sist tog överhanden var kravlistan lång. Med löfte om att få välja både låtar och musiker själv, och därtill slippa folkparksturnéer och lansering i Tyskland, satte hon sin signatur på kontraktet.

– Mina villkor var en följd av att jag var mammas dotter. Utöver att jag skydde offentligheten ville jag inte behöva vara borta från mina barn så mycket som min egen mamma hade tvingats vara.

I efterhand kan Titti konstatera att hennes okonventionella förhållningssätt till artistyrket har varit ett vinnande koncept.

– Tack vare att jag inte siktade mot berömmelse blev min karriär väldigt lång och mångsidig. Genom åren har jag ofta skämtsamt sagt att eftersom jag aldrig är inne är jag heller aldrig ute. Jag har gått min egen väg och konsekvent trotsat det generella rådet till artister om att man måste sticka ut. Det är min musik som ska sticka ut, inte jag själv. Folk får gärna glömma vad jag hade på mig under själva uppträdandet, så länge de blir berörda av mina låttolkningar.

Oavsett vilken genre Titti har gett sig i kast med har hon tvingats utstå ständiga jämförelser med mamma
Alice Babs, som med sin höga sopran sjungit sig in i musikhistorien.

– Tidigt fick jag bekräftat att om jag står på scenen tillsammans med mamma syns bara hon. Alla andra hamnar i skymundan av en sådan fantastiskt lysande stjärna. Redan efter min första skiva insåg jag att om jag inte stod ut med att bli jämförd med mamma så var jag tvungen att antingen byta yrke eller flytta utomlands. Men jag ville inte göra någotdera. Ingen kommer någonsin få mig att säga att jag hade haft en större karriär utan släktskapet med mamma. Visst hade min karriär säkert sett annorlunda ut – på gott och ont – men oavsett det hade jag aldrig velat ha någon annan mamma än den jag fick.

Ständiga jämförelser

Titti tillägger att de flesta i hennes publik som refererar till Alice gör det på ett positivt och respektfullt sätt.

Men sedan finns det också en liten minoritet som med ett stråk av illvilja vräker ur sig: “Som din mamma blir du aldrig.”

– Då brukar jag instämmande säga: “Nej, det blir jag inte. Men det har jag heller aldrig velat.” Man når inte mammas nivå som sångerska om man inte satsar helhjärtat på sången. Själv har jag tyckt att det känts för ensidigt att bara fokusera på sången. Jag har alltid varit mer inriktad på helheten och även gillat
att dansa, skapa kläder, skriva mina egna manus och låtar och producera min egen musik.

Roat drar sig Titti till minnes hur en äldre dam en gång kom fram till henne och maken Ehrling och lyriskt berättade om hur hon några år tidigare sett en konsert med Alice Babs. “Var ni också där och tittade?” undrade damen intresserat. Varpå Titti svarade: “Ja, det var vi som stod på scenen bredvid mamma.”

– Den där historien är ganska signifikativ för hur det alltid har varit, inflikar Ehrling som precis gjort entré och börjat duka upp fika.

Vi träffas i Stockholm, men efter intervjun ska färden gå vidare till Västervik, där paret Sjöblom-Eliasson är bokade som hemliga gäster på ett evenemang. Dagen efter framträdandet är det åter dags att sätta sig i bilen och köra de 75 milen tillbaka till huset vid Höga kusten som sedan drygt två decennier tillbaka
är Tittis och Ehrlings gemensamma bas.

Att Titti en dag skulle starta ett nytt liv med en ny man i en ny del av Sverige var inget hon kunde föreställa sig då hon efter 20 års äktenskap skilde sig från sönernas pappa.

– Efter skilsmässan flyttade jag tillbaka till min lilla studentlya och tog en dag i taget. Det där med tvåsamhet och äktenskap var något som jag var övertygad om låg bakom mig och jag var helt inriktad på att jag hädanefter skulle leva ensam.

Men ödet ville annorlunda. Under ett turnéstopp i Kramfors flera år tidigare hade Titti blivit bekant med den lokala gruppen Just for Fun. En tredjedel av gruppen utgjordes av det unga stjärnskottet Helen Sjöholm och en annan tredjedel av gitarristen och sångaren Ehrling Eliasson.

Titti, som under många år var ordförande för Försvarets fältartistförening, värvade Just for Fun som fältartister. Hon och Ehrling sågs titt som tätt i musikaliska sammanhang, men det var inte förrän Ehrling bad Titti uppträda tillsammans med honom på skidåkarparet Magdalena och Henrik Forsbergs bröllop som de började lära känna varandra på ett djupare plan.

– Övergången från vänskap till kärlek var ganska odramatisk. Det var inget klick utan mer en känsla av: “Men gud vad jag trivs med den här personen.” Ehrling är på många sätt lik min far. Han har en osviklig förmåga att stötta mig utan att jag ber om det. Det är som om vi intuitivt vet vad den andra tänker och behöver.

Konstant stress

Tillsammans har Titti och Ehrling kuskat runt i både Sverige och världen och bland annat sjungit för soldater i krig, hemlängtande utlandssvenskar och sjukhuspatienter. År 2004 gjorde de en utsåld turné tillsammans med Alice Babs.

Under turnén märkte Titti att hennes mamma inte var sitt vanliga jag. Såväl orken som minnet sviktade. När Alice drabbades av en kraftig stroke 2012 fick Titti och hennes syskon av läkarna veta att deras mamma haft en stroke redan många år tidigare – förmodligen samma år som turnén ägt rum.

– Det förklarade hennes trötthet och nedstämdhet. Skadorna efter slaganfallen ledde till vaskulär demens. Dessutom drabbades mamma av alzheimer. Visserligen är demens en anhörigsjukdom, men på något konstigt vis hade vi inga problem att hantera mamma. Långt efter att hon slutat förstå vad som visades på tv eller stod i tidningarna kände hon fortfarande igen mig.

– Eftersom hon inte kunde se dörren så blev hon orolig om man bara klev in. Därför började jag alltid sjunga när jag var på ingång. Så snart mamma hörde mitt trallande utbrast hon förtjust: “Lilla Titti, åh vad roligt att du är här!”

Betydligt svårare att hantera var de braskande tidningsrubriker och hatbrev som dök upp i kölvattnet av en uppmärksammad dokumentär som gjorde gällande att de anhöriga isolerade Alice från sin omgivning. Titti avslöjar i sin bok att hon kräktes när dokumentären, som senare fälldes för osaklighet och intrång i privatlivet, sändes.

Den negativa publiciteten fick konsekvenser för hennes hälsa.

– Varje gång någon tidning ringde och bad om ett uttalande från mig så gick min puls upp till mellan 120 och 140 slag i minuten. För första gången i mitt liv fick jag högt blodtryck. Den konstanta stressen fick mig dessutom att rasa i vikt. Prover visade att jag hade drabbats av celiaki. Skriverierna gick också hårt
åt många andra i familjen. Därför kändes det som en upprättelse när dokumentärfilmen blev fälld i Granskningsnämnden.

Det är med viss motvilja som Titti pratar om de sista åren av sin mors liv. Det är viktigt för henne att sjukdomen och de mörka efterdyningarna inte överskuggar hennes mammas livsgärning utan att Alice Babs blir ihågkommen som den enastående artist hon var.

Hur vill då Titti själv en dag bli ihågkommen?
– Mamma går till historieböckerna, det gör inte jag. Jag har inga ambitioner att folk ska minnas mig, men om de trots allt gör det får de gärna tänka på mig som en ovanligt lycklig människa som älskade sång och musik.