Linda Lampenius om stödet från sin mamma: ”Jag har aldrig behövt henne så mycket som då”

Världsberömda violinisten Linda Lampenius växte upp med en mamma med missbruksproblem. Själv kämpade hon länge mot anorexi och bulimi. Men när hon mådde som sämst hade mamma Ulla blivit nykter och blev ett ovärderligt stöd för sin dotter.

Linda Lampenius

Ålder: 51 år.
Familj: Maken Martin, 48, döttrarna Olivia, 12, och  Cecilia, 8.
Bor: I Nacka utanför Stockholm.
Gör: Världsberömd violinist.
Aktuell: Med självbiografin Klassisk rebell (Bazar förlag).

Jag hade så många problem i mitt liv då, säger Linda Lampenius. Det var så mycket som jag höll inom mig och skämdes för, saker som jag inte ville prata med andra om.

Trots att hon bara är 51 år har Linda hunnit ge ut två självbiografier. Den första, som kom 2003 och enbart släpptes i Finland, skrevs av andra händer än hennes egna och gav en tillrättalagd bild av Lindas väg genom livet.

När tanken på att skriva en ny självbiografi många år senare dök upp bestämde sig Linda för att göra allt annorlunda jämfört med första gången. Den här gången skulle hon inte låta sin livshistoria filtreras genom någon annan. Istället skulle hon själv fatta pennan och skriva den osminkade sanningen om sitt liv.

Till skillnad från första gången tänkte Linda varken låta sig begränsas av överdrivet hänsynstagande till andra människor eller rädsla för repressalier. Hon var fast besluten att ge sin uppriktiga version så långt de juridiska gränserna tillät henne.

Den här gången skulle hon inte skygga för svåra ämnen som nedbrytande relationer, sin mångåriga kamp mot anorexi och bulimi och sin mammas ännu mer långdragna strid mot tablett- och alkoholberoende. Fast just i det sistnämnda fallet hade hon fortfarande vissa betänkligheter.

– Nu när vi sitter här vet min mamma fortfarande inte om hur stor del av boken som handlar om hennes missbruk. Jag hoppas att hon och alla andra som läser min självbiografi förstår hur mycket jag älskar henne och att det är just därför som jag har valt att skriva om hennes sjukdom.

Linda Lampenius om stödet från sin mamma: ”Jag har aldrig behövt henne så mycket som då”
Linda med mamma Ulla och pappa Börje. Båda var skådespelare och Linda gjorde sin debut på Svenska teatern i Helsingfors redan som 3-åring. Foto: Privat

Debut som 3-åring

Linda säger att en del av förklaringen till mamma Ullas beroendesjukdom går att spåra ända tillbaka till hennes barndom.

– Min morfar dog då min mamma bara var 2 år. Han sköts i ryggen av ryssar när han var på väg hem från kriget. Som en konsekvens av det skickades mamma vid 11 års ålder till en internatskola, vilket i sin tur ledde till att hon fick sömnproblem.

Sömnrubbningarna följde med upp i vuxen ålder och förvärrades av mammans hektiska tillvaro som skådespelerska som alternerade mellan två olika teatrar. En läkares övergenerösa utskrivning av ett lugnande och numera narkotikaklassat preparat blev starten för missbruket.

Efter att Linda 1970 kommit till världen hade hennes mamma några nyktra år då familjen levde ett tämligen bekymmersfritt liv. Lindas pappa Börje arbetade som regissör, skådespelare och sångare. Båda föräldrarna var knutna till Svenska teatern i Helsingfors som blev Lindas andra hem under uppväxten. Hennes scendebut ägde rum vid 3 års ålder.

– Mamma har gjort anteckningar om hur jag gick upp på scenen och ställde mig framför henne och började sjunga hennes sånger när hon uppträdde tillsammans med pappa. Från att jag var 4 år medverkade jag i pjäser på Svenska teatern. Parallellt gick jag på musiklekskola. Jag var jättelycklig när jag fick hålla på med musik.

Att just violinen blev det instrument som Linda kom att ägna sig åt var en ren slump.

– Mina föräldrar uppmuntrade mig att börja spela piano eftersom de trodde att jag skulle ha mest nytta av det. Rektorn på min musiklekskola var av en annan mening. Hon övertalade mina föräldrar att istället låta mig ta violinlektioner. Ingen frågade mig men sanningen är att jag gillade alla instrument.

Linda Lampenius om stödet från sin mamma: ”Jag har aldrig behövt henne så mycket som då”
Linda med violinen som barn. Redan som 8-åring åkte hon på turné till Nordamerika med en ungdomsorkester.
Foto: Privat

Kände maktlöshet

När hon var 5 år gammal blev Linda antagen som elev hos en framstående ungersk violinist som drillade henne och de andra eleverna hårt.

– Om man inte hade övat ordentligt blev man förnedrad och utskälld inför de andra barnen. För att inte riskera att hamna i den situationen övade jag som en galning. Idag tycker jag behandlingen av oss var för hård.

– Samtidigt anser jag att det kan vara lite för slappt här i Sverige där man applåderar barnens insatser fast de egentligen borde öva mer. Min äldsta dotter slutade spela violin eftersom hon blev uttråkad av att det inte ställdes tillräckligt höga krav på henne.

De högt ställda förväntningarna i kombination med mammans eskalerande missbruk fick Linda att känna maktlöshet.

– Det var hela tiden andra personer som styrde min tillvaro. Jag ville ha någonting som jag själv bestämde över, vilket ledde till att jag som 14-åring utvecklade ätstörningar. Jag upptäckte att ingen annan kunde kontrollera vad jag åt eller hur mycket jag sprang för att göra mig av med det lilla jag hade fått i mig, förklarar hon.

Linda Lampenius om stödet från sin mamma: ”Jag har aldrig behövt henne så mycket som då”
Linda har via bittra erfarenheter lärt sig att vara på sin vakt mot alla former av ekonomiska oegentligheter.

Världen låg öppen

När Linda ser tillbaka på sitt liv kan hon konstatera att hon aldrig riktigt fick vara barn. Hemma var hon den ansvarstagande dottern som i sin hårt arbetande pappas frånvaro påtog sig uppgiften att skydda familjehemligheten och övervaka sin mamma.

– Det var jag som såg till att mammas tablettintag låg på rätt nivå så att hon skulle klara av att genomföra sina föreställningar. Samtidigt vaktade jag noggrant vår hemtelefon. När telefonen ringde var jag livrädd för att inte hinna svara före mamma så att den i andra änden skulle höra att hon var påverkad.

Parallellt med bataljerna på hemmaplan var Linda på stadig väg mot en professionell karriär som violinist. Som 8-årig medlem av ungdomsorkestern The Helsinki Junior Strings reste hon på turné till Nordamerika tillsammans med de andra orkestermedlemmarna som var flera år äldre.

Efter studier på solistlinjen på prestigefyllda Sibelius-Akademin provspelade hon för en eftertraktad plats i Nationaloperans orkester och fick den. Under en tv-gala riktades tv-kamerorna mot den unga blonda violinisten i orkesterdiket. Ett spontant soloframträdande på en bardisk gav ytterligare publicitet.

Snart började förfrågningar om modelljobb och skivbolagserbjudanden att droppa in. Världen låg öppen för Linda som valde att hoppa av sin orkestertjänst till förmån för en solokarriär. Det hastiga beslutet att ta klivet över Atlanten hade dock ingenting med karriären att göra.

– Den verkliga anledningen var att jag befann mig i ett destruktivt förhållande där det fanns våld. Jag flydde helt enkelt från mannen ifråga.

Lurad på pengar

De två åren i Los Angeles bjöd på ömsom vin ömsom vatten. Till höjdpunkterna hörde en gästroll i tv-serien Baywatch och ett omtalat utvik i herrmagasinet Playboy. Även om bilderna inne i tidningen nog får betraktas som ganska utmanande är Linda noga med att påpeka att hon hade tackat nej om hon fått förfrågan om att vara månadens omslagsflicka, eller “playmate” som det kallas.

– Kontraktet jag erbjöds var för ett årligt specialnummer som tidigare prytts av berömda kvinnor som Sharon Stone, Dolly Parton och Kim Basinger. Tyvärr missuppfattades det där av finländsk och svensk press där jag buntades ihop med Victoria Silvstedt och andra modeller som varit månadens “playmate”.

Playboygrundaren Hugh Hefner blev som en extrapappa för Linda. Han upplät ett rum åt henne på sin mytomspunna egendom Playboy Mansion. Och när Linda hamnade i en juridisk tvist med sitt dåvarande managementbolag, som lurade henne på pengar, gjorde han allt han kunde för att stötta henne.

Hefner hjälpte bland annat till att smussla ut Linda ur Los Angeles så att hon skulle undkomma att bli delgiven stämning för förtal av en finsk modemagnat som var knuten till managementbolaget och nu många år senare står åtalad för en rad sexualbrott mot minderåriga kvinnor.

Stämningsmännen hann ikapp henne i London när hon flyttat dit. För att slippa betala skadeståndskravet på
40 miljoner dollar var Linda tvungen att köpa en helsida i en av Finlands största dagstidningar där hon under förödmjukande former dementerade sina tidigare uttalanden.

Den ständigt gnagande oron över de utdragna rättsprocesserna ledde till att hennes anorexi övergick i bulimi. De stunder hon mådde som sämst ringde hon sin mamma som några år tidigare lyckats göra sig fri från sitt missbruk och nu var klippan i Lindas liv.

– Varje gång jag mådde dåligt satte sig mamma på ett flygplan och åkte till mig. Jag har aldrig behövt henne så mycket som då. Plötsligt kände jag ett stort behov av att få vara ett barn. Men även om jag sökte tröst hos mamma berättade jag inte för henne att jag kräktes mellan tre och åtta gånger per dygn. Jag var livrädd för att hon skulle bli olycklig och återfalla i missbruk om hon fick vetskap om mina problem.

Linda Lampenius om stödet från sin mamma: ”Jag har aldrig behövt henne så mycket som då”
Linda träffade Martin Cullberg 2006 och han blev ett ovärderligt stöd när hon kämpade mot sina ätstörningar.
Foto: TT

Svårt få behandling

Hemlighetsmakeriet hjälpte inte, mamman fick återfall ändå. Linda relaterade hennes tillbakagång i missbruk till sina egna juridiska bekymmer som hon däremot inte lyckats undanhålla föräldrarna. Skuldkänslorna ledde henne ännu djupare in i bulimi och självförakt.

– Jag hatade mig själv till den grad att jag vid några tillfällen funderade på att avsluta mitt liv. När det var som värst satt jag och ringde runt till olika psykmottagningar och bönföll dem att ta emot mig.

Att få rätt behandling för bulimin var knepigt. När Linda sökte hjälp för sin sjukdom bemöttes hon ofta av en nonchalant och oförstående attityd från sjukvården. “Låt bara bli att kräkas så blir det bättre”, fick hon exempelvis höra av en läkare.

Vid det laget hade karriären fört Linda till Stockholm. En decemberkväll 2006 presenterades hon och advokaten Martin Cullberg för varandra av gemensamma vänner. Mötet blev avgörande på flera sätt. Martin visade sig inte bara vara hennes livs stora kärlek utan också den person hon behövde som sin ledsagare på den långa och knaggliga vägen mot tillfrisknande.

– Martin distraherade mig från maten och bulimin genom att prata om vardagliga saker under våra måltider tillsammans. Om vi inte kunde äta ihop gjorde han samma sak över telefon. Tack vare honom slutade jag se mat som en fiende. Det var också Martin som hjälpte mig att lägga upp en realistisk plan för mitt tillfrisknande så att jag slapp känna mig misslyckad när jag fick återfall. Han fick mig att förstå att återfallen var en del av processen mot att bli frisk.

Kärlek till violinen

Förhållandet med Martin innebar även brytpunkten för åratal av destruktiva relationer med manipulativa och opålitliga män, såväl i privatliv som i yrkesliv. De många sveken i det förgångna har satt sina spår hos Linda.

– Jag är mycket mer på min vakt idag, plus att jag nu har Martin vid min sida som är advokat och en god människokännare. I höstas hade jag en stor konserthusturné i Finland inplanerad. När jag upptäckte att personen som ansvarade för ekonomin var dömd för skattefusk och andra brott drog jag mig ur, trots att det medförde att jag gick miste om hundratusentals kronor. Innan jag träffade Martin värderade jag inte mig själv tillräckligt högt för att våga säga ifrån i liknande situationer, men idag vägrar jag att jobba med tvivelaktiga människor.

Lindas nyutkomna bok är inte bara en kärleksförklaring till maken Martin och föräldrarna – pappa Börje dog 2016, 95 år gammal – utan också till hennes musikaliska följeslagare genom livet, violinen. I de perioder då livet känts nattsvart har violinspelandet varit hennes enda fristad.

Samtidigt som det frekventa musicerandet har berikat Lindas själ har det också slitit på hennes kropp som efter långvariga protester en höstmorgon förra året sa ifrån en gång för alla.

– Jag fick så ont i huvudet att jag låg hemma på golvet och kräktes. Eftersom orsaken misstänktes vara en blodpropp eller hjärnhinneinflammation fördes jag med ambulans till sjukhus. Så småningom uppdagades det att värken berodde på slitage i nacken där vissa nerver var illa klämda mellan kotorna.

Linda gick igenom en omfattande operation där två benbitar avlägsnades, två diskar i nacken byttes ut mot nya i plast och en titanplatta sattes in i ryggraden. Under konvalescensen var hon tvungen att ta flera månaders paus från violinspelandet.

– För första gången sedan jag som 5-åring började spela violin kunde jag inte öva. Det var hemskt! När jag väl fick börja igen stod jag saligt och övade från morgon till kväll. Jag älskar verkligen att spela på min violin. 

Scroll to Top