Meta Velander: Teatern är min tröst när sorgen känns tung!

Saknaden efter Ingvar är ofattbart stor, men Meta Velander har fortfarande familjen, teatern och trädgården.

Få 90-åringar har en lika välfylld kalender som Meta Velander. Några dagar efter att vi stämt träff ringer hon och ber vänligt om att få byta dag för intervjun. Inspelningen av en Beckfilm har kommit emellan. Senare samma vecka väntar två föreställningar av pjäsen Alla dagar, alla nätter på Stockholms stadsteater.

I pjäsen spelar Meta den åldriga modern Alice. När pjäsen börjar har Alice precis begravt sin livskamrat, som gått bort i sviterna av lunginflammation och hjärtproblem. Samtidigt som ensemblen i december förra året började repetera uppsättningen åkte Metas livskamrat Ingvar Kjellson in och ut på sjukhus för samma åkommor.

När Meta efter en repetitionsdag kom för att besöka honom på Danderyds sjukhus hittade hon honom sittande livlös i en stol framför tv:n.

– Jag förstod på en gång att han var borta. Det var en enorm chock. Jag sprang ut i korridoren och bara skrek. Barnen kom störtande direkt och tog hand om mig. Vi åkte hem till huset och packade ihop lite grejer och sedan kom jag inte tillbaka hem förrän två veckor senare.

Efter trettonhelgen återvände Meta till teatern för att fortsätta repetitionerna.

– Först tänkte jag att jag inte kunde spela pjäsen, eftersom likheterna med min privata situation var så påtagliga. Men så småningom ändrade jag mig. Man måste hålla isär fiktion och verklighet. När jag gör begravningsscenen tänker jag inte på Ingvar, utan på min rollfigurs man Axel. Det går inte att sitta och vara privat på scenen.

70 år tillsammans

Metas bärkraftiga röst blir märkbart svagare när hon pratar om sorgen efter Ingvar.

– Efter 70 år tillsammans känns det väldigt konstigt att plötsligt bli ensam. Det är så fruktansvärt ofattbart att han inte längre finns. Samtidigt är jag glad över att jag har min familj, mina vänner, jobbet och det här huset där jag har bott i 56 år. Jag känner mig oerhört trygg här med mina underbara grannar omkring mig.

Att jobbet är viktigt för henne råder det ingen tvekan om.

– Vad skulle jag annars göra? utbrister hon. Jag vill inte sitta hemma och rulla tummarna, då blir jag bara otrevlig och på dåligt humör. Det är underbart att få ingå i ett sammanhang och vara behövd. Dessutom är den sociala biten viktig, att få träffa kompisarna på teatern. Och så blir man så bortskämd med uppskattning från publiken. Varje gång jag går och handlar på Konsum kommer det fram folk och tackar för en fin föreställning. Då blir jag så himla glad!

Meta var bara sex år då hon gjorde sin teaterdebut som Mors lilla Olle i Kungsholmens församlingshem. Under skoltiden blev det fler roller.

Hösten 1939 behövde pojkläroverket Östra Real behövde flickor till en uppsättning. Meta och hennes kompis sökte och blev antagna. Huvudrollen skulle göras av en yngling vid namn Ingvar Kjellson och Meta blev omedelbart förtjust. Men när andra världskriget kom behövde militären skolaulan där repetitionerna hölls, med följd att det aldrig blev någon premiär.

– Då slutade Ingvar att hälsa på mig när vi gick förbi varandra på gatan. Han kom inte ihåg att vi hade träffats. Jag däremot hade dyrkat honom sedan jag var 14 år.

1943 korsades Metas och Ingvars vägar på nytt i samband med att de medverkade i ett nyårsspex. Den gången tog de tillfället i akt att lära känna varandra. Den 2 december året därpå blev de ett par.

Oro för hälsan

Mamma Maj insisterade på att Meta måste ha något att falla tillbaka på. Pliktskyldigt studerade Meta maskinskrivning och stenografi. Därefter tillbringade hon åtta månader med att räkna sälsvansar på Lantbruksstyrelsens fiskeribyrå. Skådespelardrömmen levde dock kvar. I sällskap av Ingvar och Jarl Kulle sökte hon till Dramatens elevskola.

– Ingvar och Jarl kom in på tredje försöket, men inte jag. Det var lite synd om Ingvar som inte riktigt kunde glädjas åt att han blivit antagen, eftersom jag bara satt och grät över att ha blivit nobbad. Året därpå läste han mot mig i scenproven, och då gick det vägen.

Meta tycker det har funnits många fördelar med att ha samma yrke som sin äkta hälft.

– Det har varit jättekul att kunna följas åt i jobbet, även om vi ofta varit upptagna på olika håll och kommunicerat med varandra genom lappar i köket.

Meta har alltid oroat sig för sin hälsa – en ängslan som har tilltagit med stigande ålder. Natten före en av generalrepetitionerna av Alla dagar, alla nätter spenderade hon på akuten till följd av en luftvägsinfektion. Under våren har hon också fått ställa in ett par föreställningar på grund av en blödning i ena knäet. Knäproblemen hindrar henne dock inte från att utföra ett litet dansnummer i föreställningen.

– I början var jag livrädd för den scenen. När jag fick veta att de skulle ta dit en koreograf för att instruera mig sa jag: “Men snälla ni, jag har ju så dålig balans att jag knappt ens kan stå på benen. Hur ska jag då kunna dansa?” Men det har gått bra, även om jag blir rysligt andfådd. Hjärtat har varit stökigt sedan Ingvar dog.

Sen glansperiod

Att hon skulle bli så efterfrågad på ålderns höst var något som Meta inte kunde föreställa sig då hon som 67-åring tvångspensionerades från teatern.

– När den dåvarande teaterchefen sa att jag inte kunde få vara anställd där längre blev jag förtvivlad. Stadsteatern hade varit mitt andra hem i 31 år. Nu får jag aldrig något mer jobb tänkte jag när jag gick därifrån, minns hon.

Men det dröjde inte länge innan Meta stod på scenen tillsammans med Tommy Körberg och Carola Häggkvist i musikalen Sound of Music. Frilanskarriären rullade på, och när Stockholms stadsteaters nya chef, Benny Fredriksson, bad henne att komma tillbaka till sin gamla arbetsplats var hon inte nödbedd.

Tack vare hans satsning på henne har Meta fått en ny glansperiod i yrket efter fyllda 80.

Trots sin enorma yrkesrutin – med medverkan i 87 produktioner bara på Stockholms stadsteater – är det med fjärilar i magen som Meta beträder scenen.

– Numera är jag nervös inför varje föreställning. Dels är jag orolig för att halsen inte ska hålla, dels är jag rädd för att jag ska komma av mig. När man är så här gammal kan det ibland bli tvärstopp i skallen. Men det händer inte så ofta, peppar, peppar. Jag försöker lugna mina nerver genom att säga till mig själv: Du kan ju det här!

I Alla dagar, alla nätter spelar Meta Alice som också har sorg efter sin bortgångne make.