Hon törs se döden i vitögat

Anna Lindman Barsk är inte rädd för vad som ska hända när hon dör, snarare för att hon ska bli sjuk och dö och tvingas lämna människor hon älskar.

Så länge Anna Lindman Barsk kan minnas, har hon varit intresserad av livet.

– Jag tycker det är spännande med frågor som präglar alla människor, som varför vi gör som vi gör, meningen med livet och döden. I Sverige finns det, enligt Anna, ett tomrum när det gäller dessa frågor.

Anna själv är uppvuxen i ett icke religiöst hem.

– Mina föräldrar är klassiska barn av sin tid, att fråga frågor kring tro var lika privat som att fråga någon vilket parti man röstade på.

– Jag å andra sidan är ett klassiskt 70-talsbarn som kritiserade och ställde en massa frågor om allt. Så än idag, menar Anna.

Få journalister och programledare har intervjuat och pratat så mycket om döden, som Anna. Enligt henne är vi svenskar väldigt rädda för den dag livet tar slut.

– Folk är jätterädda. Det är som ett obearbetat trauma hos folk. Vi lägger ner så otroligt mycket fokus på vår ungdom, på det vackra livet, att vi ska lyckas med vårt äktenskap, karriär med våra hem. Så mycket tid på att lyckas, vilket är ganska tragiskt med tanke på att livet faktiskt är ett ganska hopplöst projekt eftersom vi ändå alla ska dö. Där i ligger komplexiteten. Det är en omogenhet som jag kan se hos hela folket, även hos mig själv, att vi ska åldras och dö. Att vi inte kan ta detta basala livsvillkor till oss.

Hon törs se döden i vitögat

I tv-programmet

Döden, döden, döden har Anna Lindman Barsk belyst döden ur alla möjliga synvinklar.

Meningslöshet

Anna menar att vi endast väljer att fokusera på livsdelen och “kör järnet”. Hon tror inte det är bra för människan.

– Det är då vi blir deprimerade och flyr till droger, förälskelse- eller karriärskickar. Vi är så ogrundade, det är som att vi lever en halvmeter ovanför marken. Istället för att ta reda på vad det handlar om att vara människa så jagar vi efter att vara smala, snygga och göra allt rätt.

De flesta tror att det bara blir svart när vi dör. Men Anna tror inte att det är “svartheten” som skrämmer människan.

– Jag tror att det är känslan av meningslöshet som skrämmer, att allt man har kämpat för och alla timmar man lagt ner på gymmet hela livet bara är förgäves. Döden gör livet meningslöst.

Anna tror att alla som kommer nära döden, som får en dödsdom eller överlever någon svår olycka, automatiskt får en annan relation till livet. Visst kan de gnälla över väder och andra småsaker, men det finns en annan djupare kärna hos dessa människor.

– Det är de här människorna som på riktigt förstår vad livet handlar om. De upplever glädje på ett helt nytt sätt och vet hur de ska prioritera. Varför kan de människor som inte upplevt döden på nära håll prioritera på samma sätt, undrar Anna uppgivet.

Existentiella frågor

År 2003 började Anna som programledare i programmet Existens. Sedan dess har vi kunnat se henne i Annas Eviga samt Från Sverige till himlen. I det sistnämnda reste Anna runt och levde med människor med en stark tro. Hon fick hon mycket positiva reaktioner.

– Jag har aldrig fått så positiva reaktioner på något jag gjort. Målet med serien var att nå de som inte tittar på religionsprogram annars och det har vi gjort.

Anna har vägrat att svara på frågor om sin egen tro och religiösa identitet.

– Det skulle inte funka att jobba med det jag gör om jag skulle berätta vad jag tror på. Om jag hade en egen hållning, skulle de människor jag möter i första hand behöva möta min hållning.

– Med det sagt, jag skulle inte ha det här brinnande intresset för existentiella frågor om jag inte hade respekt för hela grundidén att det finns något att tro på. Och det kan jag så klart stå för.

Skilsmässa

Anna har nyligen skilt sig från den man hon har sina två barn, Noa 3 och Ella 8, tillsammans med.

– En skilsmässa behöver inte vara bara sorglig, trots att vi inte lever ihop är vi goda vänner och har en fin relation, det är ett ansvar man har inför barnen, att få det nya livet att fungera harmoniskt, säger Anna.

Hon tänker jättemycket på kärlek.

– Margareta Strömstedt sa en gång till mig: “Om man är varandras människor” – det är precis det som kärlek handlar om.

Anna lever halvveckors-liv med sina barn.

– Under denna tid har jag eget fullt ansvar för dem, vilket gör att jag blir väldigt närvarande som förälder. Jag har kanske blivit ännu mer fokuserad på min relation med dem sedan det blev så här, säger Anna som beskriver sig själv som en väldigt engagerad mamma. Helst läser, pysslar eller spelar hon spel med sina barn.

Genom att visa aktivt att hon engagerar sig i sådant som hon finner är av betydelse i livet försöker Anna försöker vara en bra förebild för sina barn.

– Att ta ansvar för hur man lever sitt liv och visa att livet och världen är viktig för mig. Jag visar för dem att jag har egna intressen, att barnen inte alltid ska få avbryta när vuxna pratar eller om man vill se på nyheterna till exempel.

Hur tar du dig bäst igenom en sorg?

– Jag pratar med min mamma. Men ibland kan jag behöva ta hjälp av terapi och det har jag gjort vid två olika tillfällen i mitt liv. Terapi är en slags skyldighet som man har gentemot sina medmänniskor och sig själv – om man har möjlighet ska tilläggas. Jag gick i terapi en kort sväng efter Ellas förlossning som var otroligt traumatisk och svår. Det handlade om komplikationer som uppstod som inte behandlades på rätt sätt. Vi fick sedan gå i stödsamtal för att våga bli gravida igen. Min andra förlossning var fantastisk och otroligt fin. Det tog många år innan jag kunde prata om Ellas förlossning utan att må illa eller få svimningskänslor.

Är du rädd för döden?

– Ja, jag är oerhört rädd för döden. Inte så mycket för vad som ska hända när jag dö Jag är jätterädd för att dö eller bli sjuk i dödliga sjukdomar, som cancer. Andra gången jag behövde gå i terapi var när en nära vän till mig fick diagnosen ALS. När småbarnsföräldrar rycks bort, det funkar inte för mig. Det gör att livet känns helt meningslöst.

– Jag är lika rädd förstås att mina barn ska dö. Jag upplever att döden är ett helt orimligt livsvillkor som vi människor ställs inför, att vi ska älska, föda, leva, bara för att sedan dö! Vi är det enda djur som tvingas leva med den här insikten och jag tycker att vi har rätt usla redskap att hantera det hela med.

Har du varit nära döden någon gång?

– Nej, människor jag älskat har dött, men jag är hittills skonad och lyckligt lottad. Det gör mig säkert mer rädd. Jag tror att vi är mer rädda för döden i dag, för att vi lever så långt från döden. Människor som varit nära verkar få en sorts insikt och ett slags lugn inför döden som i alla fall jag saknar.

Tror du på ett liv efter döden?

– Jag har ingen aning om vad som ska hända efter döden och som sagt, det är inte det som är det läskiga. Det läskiga är vad döden gör med livet!

Vad är meningen med livet?

– Jag tror att meningen är att söka mening. Och att älska! Meningen med våra liv är att vi ska älska, så mycket vi hinner, vågar och kan.

Personligt