Lasse Kronér: Jag skrev kärlekslåtar till tjejerna!

Nu gör Lasse Kronér sin femte säsong som programledare för det populära underhållningsprogrammet “Doobidoo”. Det är en man med många idéer, bland annat om hur man kombinerar smågodis för att få fram en helt ny sort.

Vem skulle du ha i ditt lag om du själv tävlade i “Doobidoo”?
– Babben om jag vill skratta. Pernilla Andersson om jag vill mysa. Anna Christoffersson eller Jessica Andersson om jag vill vinna. Men jag är kär i dem allihop!

Vem är din drömgäst i programmet?
– Benny Andersson. Han är den förste jag alltid ringer och frågar om han vill vara med. Vi pratar i 20 minuter, sedan säger Benny nej. Men jag ger mig inte, jag ska ordna det!

Vilken svensk schlager önskar du att du hade skrivit?
– ”Judy min vän” som Tommy Körberg sjöng i Melodifestivalen. Den är annorlunda och så fruktansvärt bra. Framför allt “sticket”, melodislingan mellan vers och refräng, är så vackert. Det fanns en tid när jag kunde alla Melodifestival-låtar, men efter 2003 är det noll i huvudet på mig. Jag har helt tappat intresset, idag tycker jag de kokar soppa på en spik och det är alldeles för mycket glitter för min smak.

Vilken barndomssynd har du haft svårt att komma över?
– Det är ganska många, tyvärr, jag var lite stökig på den tiden. Jag var klassens clown, gillade att ha publik, då finns det alltid en risk att man överdriver för att få ännu mera skratt. Man balanserar mellan det som är bra och det som en dåligt. När jag var 13-14 år kom jag en gång i trubbel med rättvisan och det är klart att jag ångrar det. Det var på spårvagnen här i Göteborg, jag minns faktiskt inte vad som orsakade alltsammans, men jag reagerade väldigt kraftfullt mot en spårvägskontrollant. Jag är övertygad om att det är därför som jag idag är den ende Göteborgskändisen som inte fått någon spårvagn uppkallad efter sig.

Vilken barndomskärlek glömmer du aldrig?
– Ingegärd, Annika, Eva och Anki. Tjejerna jag aldrig blev ihop med. Och sorgen när jag satt och skrev kärlekslåtar på mitt rum och grät över mina egna texter.

Du var gatumusikant på 70-talet, hur mycket spelade du ihop?
– Vågar jag säga det? Det var ju svarta pengar! Fast det är väl preskriberat. Jag tjänade riktigt bra, för jag och mina kompisar var lite annorlunda. När andra gatumusikanter spelade ihop 60 kronor på en dag, kunde vi tjäna 1 200. Det var mycket pengar på den tiden, även om vi var två, tre som skulle dela. Vi spelade oss neråt kontinenten, drog in stark valuta i Schweiz och levde sedan gott i Italien där liren var svag. Det var härliga tider!

Vilken hett efterlängtad present fick du aldrig som barn? – Vi hade det knapert när jag växte upp. Ändå fick jag de presenter jag ville ha. Jag fick gitarren, walkie-talkien och bilbanan. Mamma och pappa la allt på oss barn. Det enda jag nu som vuxen önskar att jag fått, var ett piano. Jag berättade aldrig om den drömmen, jag visste ju att den var omöjlig. Men jag hade nog blivit en begåvad pianist. Jag hade garanterat övat mycket eftersom hela min tillvaro bestod av musik. Vad handlar det om när du har dåligt samvete? – Alla mejl jag borde ha svarat på men sparat till “sen” och glömt bort. Det finns säkert folk som muttrar över svar de aldrig får. Då kan jag få lite ångest och tänka att fasen, vad många jag säkert har missat.

TV-aktuella och otroligt folkkära programledaren Lasse Kronér – en vänlig, rak och ärlig person enligt HJ:s reporter.

Hur skulle du betygsätta dig själv som vän på en skala från 1-5?
– Fem, absolut! Det är jag övertygad om. Eller, jag hoppas att det är så! Men då pratar jag om de närmsta vännerna, dem jag ringer varje dag. Jag är väldigt öppen och hjälpsam och vännerna är oerhört viktiga för mig. Jag har alltid haft äldre vänner, Oldsberg och Brandeby har jag känt sedan jag var 20-25 år. Och nu börjar jag samla på mig lite yngre vänner. Det är skönt med olika ålderstyper.

Vilken levnadsregel skulle du kunna sätta på kylskåpet?
– Framåt! Jag tittar aldrig bakåt, jag vill alltid gå vidare. Det är på gott och ont, det är lätt att glömma bort allt bra man varit med om. Så en sak kan jag svära på – ni kommer aldrig att få läsa mina memoarer!

Vilken barndomsvän skulle du vilja träffa igen?
– Allihop! Det skulle vara fruktansvärt kul med en sittning med hela ligan. Då kunde de påminna mig om allt det där som jag glömt bort!

Har det hänt att du fått tecken från någon som inte längre finns i livet?
– Ja, det händer hela tiden. Jag har min tro, men om det kan kallas andlighet vet jag inte. Jag tror väldigt starkt på att det finns en fortsättning efter jordelivet. Det handlar inte bara om här och nu. Det är en positiv tanke att det finns något mer. Jag lite tveksam till kyrka och religion men jag gillar buddismens tankar och värderingar.

Vilken tv-serie från 60- eller 70-talet skulle du vilja se i repris?
– ”Alias Smith & Jones”. Det visas mycket gammal skit på tv om nätterna, men den har jag aldrig sett i repris. Och jag har så mycket minnen till den. Ja, här har jag faktiskt klara minnen! Programmen började halv sju på kvällen och mamma kom alltid hem från jobbet då, sen var hela familjen samlad och det var mys.

Vilken Astrid Lindgren-film hade du velat vara med i?
– Alla! Jag älskar hennes idyller, det har jag fått med bröstmjölken. Sen tycker jag att jag är lite lik Karlsson på taket. Men ska jag bara välja en film blir det Ronja Rövardotter och den väljer jag av en enda anledning. Då hade jag fått träffa Tage Danielsson. Det fick jag aldrig.

Vilka tre godisbitar finns alltid i din smågodispåse?
– Tefat, sockerbit och skruv. Och skruven ska självklart ligga inne i sockerbiten som en varmkorv i ett bröd. Jag fattar inte att de inte tillverkat en godisbit som är sådan.

Lasse mellan två syskonpar som tävlar i “Doobidoo” den 30 oktober. Magnus och Erik Rongedal samt Lili och Susie Päivärinta.