Markoolio: Det är en myt att pengar inte ger lycka!

Han har sålt skivor som smör, äger flera företag och bor granne med Björn Borg. Marko Lehtosalo är framgångssagan ingen trodde på. Nu firar "Markoolio" tio år som artist – men han glömmer aldrig de tuffa åren…

 Markoolio: Det är en myt att pengar inte ger lycka!

För tio år sedan var det ingen som trodde att Markoolio skulle hålla, allra minst jag! säger Marko Lehtosalo, här med Griffon-hundarna Nisse och Hugo.

 

Orminge – en grå betongförort till Stockholm. På Skarpövägen i ett “hus för fattigt folk” bor den unge Marko Lehtosalo tillsammans med sin ensamstående mamma Irma, som är städerska, och två syskon. Det är 1990-tal och familjens ekonomi är knapp. När klasskamraterna på Myrsjöskolan köper dyra märkesjeans får Marko gå ner i husets tvättstuga, där någon spontanstartat en second hand-butik, och köpa ett par kopior. Den åtråvärda märkeslappen snor han och syr på de oäkta byxornas bakficka.

 

Efter att ha bråkat sig igenom grundskolan har han hamnat på plåtslagarlinjen. Han vantrivs, fortsätter att bråka och drar på sig två villkorliga domar för olovlig körning. För att utöka kassan jobbar Marko nattskift på en Seven Eleven-butik vid Mariatorget. Han reser med pendeltåget på kvällarna, fram och tillbaka, för att i slutet av varje månad få en lön på femtusen kronor.

 

Drygt tio år senare har Marko Lehtosalo, 34 år, för länge sedan bytt pendeltåg mot en svart, blänkande bil av märket Lexus. Betongghettot i Orminge är ett minne blott – idag bor han ett stenkast från Björn Borg i en lyxvilla i skärgården med egen sandstrand och konstgjorda palmer. Bockat plåt har han inte gjort sedan skoltiden. Av den bråkige unge killen blev en av Sveriges största artister med över 700 000 sålda skivor i bagaget. Han blev Markoolio.

 

– Ja, än idag kan polarna och jag titta på varandra och säga: “Vad fan var det som hände egentligen?” skrattar Marko “Markoolio” Lehtosalo. Ingen, allra minst jag, trodde att det skulle gå så här. Jag hade aldrig en tanke på att bli artist! Och nu har jag hållit på i tio år och gjort allt från musik till TV, radio och teater.

 

Har ett eget kafé

Han hänger av sig sin tjocka jacka, hälsar vänligt på kaféets servitris och ber om en grov smörgås och kaffe. På armen blänker en tung klocka, pikétröjan med det stora märket lär Marko knappast ha bytt till sig i någon tvättstuga – och just det – kaféet där vi träffas äger han själv.

 

– Det är skitsnack att pengar inte kan köpa lycka. Tänk att gå från att inte ha några pengar alls till att kunna gå ut och käka en god middag, köpa den bil du vill ha och resa till häftiga ställen. Det är frihet! Den som påstår något annat ljuger, säger han med eftertryck.

 

Men låt oss återvända till barndomens Orminge en stund, för vad var det egentligen som hände? Han letar i jackfickan och räcker sedan fram ett tummat foto av en liten kille i brun, urtvättad tröja och med uppdragna axlar. “Titta på den skabbiga, gamla tröjan! Och kolla tapeterna i bakgrunden!”

 

– Vi hade inte så bra med pengar, mamma jobbade ju som städerska. Det var frustrerande att försöka hänga med och ha rätt kläder och rätt cyklar. Men vi vågade inte ens drömma om att få det bättre… Vi försökte nog bara förneka att det var som det var.

 

Fadern som kommit till Sverige från Finland tillsammans med mamma Irma och sonen lämnade familjen när Marko bara var ett och ett halvt år gammal. Hans namn nämndes aldrig därhemma och för Marko är han fortfarande inget mer än en axelryckning.

 

– Han kom tillbaka när jag var 15. En dag när jag kom hem satt han i köket med morsan. “Jag är din pappa”, sa han. “Jaha”, sa jag. Jag reagerade över att vi var lika men jag kände ingenting. Man kan inte känna något för det man aldrig haft. Jag tror att han förstod det.

 

Han tystnar, tittar återigen på fotot och stryker sig över det kortsnaggade håret.

 

Blev mobbad i skolan

– Usch, jag skäms över hur stökig jag var i skolan på den tiden. Jag både mobbade och blev mobbad eftersom jag var från Finland och hade ett skumt efternamn, Lehtosalo. Det fanns många likasinnade, frustrerade därute. Det blev en del slagsmål och jag fick åka in till polisstationen. Mamma var inte stolt kan jag säga. Jag var så omogen.

 

Och när de knackiga betygen mer eller mindre tvingade in honom på plåtslagarlinjen tänkte Marko: “Är det så här livet ska vara?” Han åkte fast för polisen ytterligare en gång och nu med hot om fängelse.

 

– Och det hade jag ingen lust med, säger han allvarligt. Då sa jag att om ni släpper mig nu är det sista gången ni ser mig. Och så blev det.

 

Nu var det slutbråkat. Stärkt av beslutet bestämmer han sig även för att säga tack och hej till plåten för att påbörja en lokal-TV-utbildning i Nacka.

 

– TV-utbildningen var som att hitta hem! Det var min grej. Först var jag inne på att bli studioman och jag fick erbjudande om att jobba på Alice Bahs talkshow. Men jag var för feg och tackade nej… av rädsla för att tappa säkerheten hos polarna, säger han och skakar på huvudet.

 

Av samma skäl tackade Marko kort därefter återigen nej när den unga TV-kanalen Z-TV ringde och ville anlita honom. Om inte polarna var med fick det vara. Det var Orminges grabbar mot världen.

 

Tills den där omskrivna kvällen på bussen in mot city 1998. Gänget var på väg ut och Marko rappade en låt, “The Man”, som de skrivit på skoj under utbildningen. Två musikproducenter råkade sitta på samma buss och när de klev av gav de Marko ett telefonnummer: “Ring oss, vi vill göra en skiva med dig.” Och resten är, som det heter, historia.

 

Tog chansen

– När första singeln “Sommar och sol” släpptes såg jag det bara som en kul grej. Jag hade absolut inte tänkt uppträda. Men så ringde någon och ville boka mig för en spelning i Gävle. Då tänkte jag: “Jag jobbar sena kvällar på Seven Eleven och tvingas bråka med knarkare för femtusen i månaden. Här får jag femtusen för tre minuter på scen.” Jag var fortfarande feg, men jag tog chansen.

 

Han minns knappt hur scendebuten förlöpte. 400 ansikten som förväntansfullt tittade på honom, en okänd kille från ingenstans. Men publiken älskade hans akt och Markoolio, den smågalna rap-stjärnan var född. Fler singlar släpptes, publiken växte och plötsligt insåg Marko att Markoolio var mer än ett gott skratt. Han betalade faktiskt hyran.

 

– De första fem åren var jag livrädd att allt plötsligt skulle ta slut. Kritikerna sågade mig ju rejält! Ingen trodde att det skulle hålla. Men folk verkade gilla det jag gjorde.

 

Markoolio, Markos “skruvade alter ego” är sig fortfarande lik tio år efter debuten. Okomplicerad spontan humor som inte sällan beskrivits som pubertal. Och då har vi ändå inte nämnt Doktor Mugg, Markos barnprogramsfigur, som iklädd en dykardräkt åker omkring på en toalettstol med en toalettring runt halsen. Barnen skrattar gott men gör 34-årige Marko Lehtosalo detsamma?

 
– Ja!, säger han och rynkar på näsan av skratt. Det är så här: Jag hade det inte så kul när jag växte upp – därför vill jag ha kul nu när jag har möjlighet. Det behövs någon i Sverige som lättar upp, som får folk att skratta.

Markoolio: Det är en myt att pengar inte ger lycka!

En 5-årig Marko hemma i lägenheten i barndomens Orminge. Hans pappa försvann tidigt och mamma Irma uppfostrade ensam de tre syskonen.

 

Vill dela med sig

Svåra och komplicerade kan andra artister vara. Marko sover gott om han lyckats få någon att dra på mungiporna. Och av framgångens frukt delar han med sig rikligt. “Jag är givmild.”

 

– Mamma försörjde mig och mina syskon ensam. Jag har alltid haft respekt för henne och det är skitkul att kunna ge tillbaka. Jag lovade att köpa henne ett hus och en dag ringde hon och sa: “Jag har hittat ett hus i Kramfors, får jag det?” Så nu bor hon däruppe. Hon har fått en bil av mig också och jag ger henne pengar ibland. Det är viktigt för mig att hon har det bra.

 

På samma sätt håller han en skyddande hand över barndomsvännerna från Orminge. De som oförtrutet ställde upp för honom när han var ung, okänd och pank i förorten.

 

–  Jag har till exempel anställt min kompis Filip här på kafét. Och för ett tag sedan bjöd jag med honom till Jamaica. Alltså, han gav mig en minicall när jag var 16. Du vet en sådan där liten grej som man kan bli sökt på. Jag glömmer aldrig hur glad jag blev över den! Sånt betyder mycket för mig.

 

Lägg därtill att han regelbundet besöker barnsjukhus. För när kritiker och tyckare högdraget skakat på huvudet, har de minsta omfamnat honom med värme. Marko vet och han glömmer inte.

 

– Det kan vara barn som fått cellgifter och legat i samma rum i flera månader… Att bara få dem att garva i tre sekunder kan betyda så mycket. Jag vet ju att barn blir glada av att träffa mig.

 

Han sänker rösten och lutar sig fram över bordet:

 

– I början visste jag inte riktigt hur jag skulle bete mig. Vad säger man till ett barn som kanske är så sjukt att han eller hon inte kommer att överleva? “Var bara dig själv!”, sa de på sjukhuset. Det har varit en del tuffa möten. Ibland har man bara brutit ihop efteråt.

 

Han vet inte varifrån han fått det – förmågan att ta alla sorters människor, att underhålla och väcka känslor. Han vet heller inte hur han lyckats hamnat i kategorin folkkär.

 

Ödmjuk och tacksam

–  Farsan sjöng tydligen på Finlandsfärjor. Kanske kommer artisteriet därifrån? Jag vet inte… Att vara folkkär handlar nog bara om att vara sig själv. Att vara ödmjuk och tacksam och inte tro att man är något.

 

Han berättar att många blir förvånade över hur tillbakadragen han kan vara privat. Hur Markoolios överdimensionerade självförtroende ofta förväxlas med Markos. “Varför står du där tyst i ett hörn?”

 

Han berättar också om hur oerhört rädd han är för att vara ensam.

 

– En gång gjorde jag “en Ulf Lundell” och reste ensam till Mauritius i tre veckor. Jag hade jobbat hårt och behövde komma bort. Efter två dagar drabbades jag av panik! Jag är urdålig på att ta kontakt med folk. Jag minns hur jag satt på en bar och såg en ensam tjej en bit bort. Jag laddade i två timmar innan jag vågade fråga: “Får jag köpa en öl till dig?” “Nej”, sa hon. Jag blev helt förstörd…

 

Självförtroende kommer inte automatiskt med guldskivor och utsålda scenshower. Han tittar ut mot gatan där regnet börjat falla i feta droppar mot marken.

 

– Min uppväxt i Orminge ligger i bakhuvudet hela tiden. Jag glömmer inte var jag kommer ifrån.

Scroll to Top