Jill Johnson: Sorgen fick mig att fatta hur lycklig jag är!

För Jill Johnson var livet enkelt – trygg uppväxt, tur i kärlek och succé som artist. Då vände allt. För HJ berättar hon om ett år av sorg, om kärleken till dottern och om brevet hon aldrig ska glömma.

Visste du detta om Jill?

Hon har pensionssparat sedan hon var 19 år.”Många tror felaktigt att vi artister är mångmiljonärer. Så är det inte. Jag tjänar bra för att jag jobbar hårt men mycket går till skatt.”

Hon vann första pris i höjdhopp i nian.”Jag hade långa ben och vägde ingenting.”

Hon har precis köpt en lägenhet på Kreta.”Jag älskar greker och den grekiska maten.”

Jill Johnson: Sorgen fick mig att fatta hur lycklig jag är!

Jill Johnson berättar om brevet hon aldrig ska glömma.

 

Hon må klassas som en av Sveriges största artister, toppa skivlistor och fylla konserthus. Men när dagen är slut och scensminket tvättats av har Jill Johnson, 35, bara en önskan – att få somna tätt intill dottern Havanna, snusa på den lilla fyraåringen och i sitt inre tacka Gud för att dottern är frisk.

– Så har det varit ända sedan min väninnas dotter, och Havannas bästa vän, Elsa fick en hjärntumör. Plötsligt blev jag medveten om hur skört livet är, jag kände en sådan otrolig tacksamhet. Det är inte rättvist och inte logiskt att ett barn ska bli sjukt men ibland händer det ändå, säger Jill och lägger händerna runt sin varma kaffemugg.

Vi träffar henne på ett Söderkafé i Stockholm en vacker vinterdag. Till det yttre är hon sig lik – det stora, mörka, lockiga håret, höga klackar och ett smittande leende. Men det som förr var fart, fläkt och rastlöshet är borta. Efter ett år av turbulens, ”Det har varit helt galet!”, utstrålar hon ro och eftertänksamhet. Närvaro. Så har också Jills nya skiva ”Baby blue paper” kallats för hennes mest personliga någonsin.

– Jag har nog mognat, ler hon. Jag har alltid varit så rationell, ambitiös och målmedveten i mitt liv. Aldrig tagit mig tid att stanna upp och tänka efter. Allt i livet har gått min väg – jag har haft en lycklig uppväxt, fart i karriären. När jag träffade min man Håkan flyttade jag hem till honom i Borås inom loppet av 24 timmar! Vi gifte oss, skaffade barn och allt bara rullade på. Jag har varit förskonad från olycka.

Hon beskriver hur det höga tempot aldrig gav henne ro att landa i känslorna. Framgången som artist var ljuvlig och aldrig att hon tog den för given. Bakom allt låg hårt arbete. Men vem hade tid att njuta när det alltid fanns något nytt som lockade runt hörnet? Jill hade hunnit bli både mamma och över trettio år innan hon vågade stanna upp och andas.

– Startskottet var i januari 2007 då jag gjorde en konserthusturné som fick så otroligt fina recensioner. Jag har ju gått den långa vägen och är inte bortskämd med hyllningar. Nu plötsligt gillade alla Jill! Det var nästan som när någon håller tal till en, jag kände mig så otroligt berörd och tacksam.

– Och då! Hon sätter ner pekfingret i bordet. Då släppte jag för första gången locket till min känslobrunn och lät det flöda! Och det var både bra och dåliga saker som strömmade ut.  

Är som syskon
Det blev inledningen på ett år av såväl djup sorg som smärta, känsloupplevelser som hittills varit Jill främmande. Nu när hon äntligen vågade stanna upp och känna efter kom livet henne närmare än någonsin.

– Min man och jag har fyra par som vi umgås mycket med. Vi är nästan som bröder och systrar. I den vevan gick ett av paren igenom en tuff skilsmässa och jag blev lika berörd som om det hade hänt mig personligen. Jag levde så nära att jag kunde känna deras smärta. Det var jättejobbigt eftersom jag älskar dem båda! Den erfarenheten lärde mig hur olika män och kvinnor ser på saker, hur nära det är mellan hat och kärlek.

Kort därefter var det dags för nästa bakslag i den tajta vänkretsen när två av Jills väninnor miste sina mödrar i cancer. Sjukdom och död blev plötsligt en del av vardagens samtal – och det var på riktigt, det hade drabbat dem hon älskade som sin egen familj. Nu kunde det väl knappast bli värre?

– Då förlorade jag min svärfar, Havannas farfar. Och mitt i allt detta drabbades min väninna Annikas femåriga dotter Elsa av en hjärntumör, säger Jill.

Livet var ingen självklarhet. Insikten slog ner med en våldsam kraft och Jill, som sedan länge planerat att åka iväg till Nashville i USA för att skriva låtar, kände för första gången ett pockande behov att berätta. Ur sorgen föddes en kreativitet och en mognad.

– Jag skrev låten ”Little girl of mine” både till min egen dotter och till lilla Elsa som blev sjuk och kämpar så tappert. Elsa och Havanna är bästa vänner och de pratar om varandra det första de gör när de vaknar på morgonen. Hennes öde har fått mig att lägga mina egna problem åt sidan och inse vad som är viktigt i livet.

Jill Johnson: Sorgen fick mig att fatta hur lycklig jag är!

Hon ler och skakar på huvudet åt hur vuxna ofta komplicerar saker som egentligen är de mest naturliga i världen.

– Barn är så kloka! Vi har pratat om att Elsa är sjuk och Havanna tar det väldigt bra. Och när hon förlorade sin farfar försökte jag förklara att han kommit till himlen och att han inte skulle komma tillbaka mer. Då tittade Havanna på mig och sa: ”Jag vet det mamma, farfar är död.” Barn är inte så sentimentala som vi vuxna är.

”Min mamma dog”
Jill vet vad hon talar om. Mitt uppe i den kaotiska tiden av oro och förtvivlan kom ett brev. Ett brev som hon aldrig någonsin ska glömma. Det var fyra sidor långt och skrivet med färgpennor på ljusblått papper. I kuvertet fanns ett litet kort på en tolvårig tjej. Lisa. Brevets första rader löd: ”Idag för tolv dagar sedan dog min mamma”.

– Hon hade i detalj beskrivit hur allt hade gått till, från början till slut. I slutet av brevet stod det: ”Snälla Jill, kan du ringa mig?”
Orden träffade rakt i hjärtat och Jill slog genast numret som flickan bifogat. Men ingen svarade.

– Hade numret upphört att gälla sedan mamman gick bort? Hade jag missat en siffra i numret? Jag ringde på alla möjliga konstiga tider men kom aldrig fram.

Men så en dag, lillejulafton bestämt, ringde en vän till familjen som via en stiftelse för ungdomar kommit i kontakt med en liten tjej som var en stor beundrare av sångerskan. Kunde hon möjligtvis slå flickan en signal?

– Jag kände genast igen numret – det var ju Lisas! Jag ringde omedelbart och då äntligen kom jag fram, skrattar hon och rättar till den färgglada scarfen runt halsen. Hon blev så glad när hon hörde att det var jag! Vi pratade länge den kvällen.

Samtalen skulle bli fler och den oväntade vänskapen inspirerade Jill till låten ”Baby blue paper” – ljusblått papper, precis som det brevpapper Lisa skrev på.

– Lisa tycker mycket om låten men de första gångerna var det svårt för henne att lyssna på den. Låten väckte så många känslor. Vet du, när jag har spelat ”Baby blue paper” ute har vuxna kvinnor kommit fram och berättat hur de känt igen sig i den lilla flickan. När det handlar om sorg finns det ett litet barn inom oss. Man blir väldigt liten när man är sårbar…

Hon bryter en bit av en ugnsvarm giffel, stoppar den i munnen och torkar sedan snabbt av fingrarna på en servett. Detta, att skriva om riktiga människor av kött och blod, om sin egen smärta rakt ur hjärtat, hade aldrig varit möjligt för ett par år sedan. Hon trodde ju att hon – med sitt kringflackande liv – var unik, en sådan som lätt skakar av sig och rusar vidare.

– Tvärtom är jag så klassisk! ler hon. Jag reagerar precis som alla andra i livets olika skeenden. Människor är så oerhört lika innerst inne när det handlar om sorg och känslor. Särskilt tydligt var det för mig när mina väninnors mödrar dog. Plötsligt kände jag att jag ville ha mina föräldrar i närheten (som bor i Ängelholm, reds.anm.), att kunna träffa dem oftare. Tänk att bara kunna be mamma komma över en eftermiddag!

Var för blasé
Vardagslivet med Håkan och Havanna hemma i det stora timmerstockshuset i skogen utanför Borås är tryggheten. Där kan Jill vara sig själv, där bryr sig inte grannarna om att hon då och då syns i TV eller reser över till USA för att arbeta med några av världens största låtskrivare och musiker. Jill är bara Jill. Visst finns en möjlighet att flytta och göra karriär ”over there” men priset är för högt att betala. Det om något har det senaste årets erfarenheter lärt henne.

– Jag var nog blasé förut. Nu inser jag att klyschan verkligen stämmer – det är det lilla i vardagen som betyder något. Att vara med min dotter Havanna och bara prata, rita, ”pärla” eller baka med trolldeg. Vi har mycket mys! Ofta umgås vi med Elsa och hennes mamma. Då sitter jag och Annika och pratar och dricker kaffe medan barnen leker. Jag är så otroligt social och Havanna är likadan. ”Vem ska vi hem till nu?” kan hon säga när jag hämtar henne på dagis.

Jill och maken Håkan har trots det kringflackande livet klarat sig bra utan barnflicka. De hjälps åt och Håkan, betonar Jill, är en otroligt fin pappa som älskar att vara utomhus och hitta på aktiviteter med dottern. Hon beskriver honom som lugn och trygg, en man som stod pall när hans hustru genomgick en känslomässig berg-och-dalbana.

– Håkan har varit med på en jäkla resa sedan detta hände mig! Han var nog rädd ibland… Det var ju som att jag en dag bara vaknade upp och kände att det här är inte längre jag. Men vi har varit ihop i 12 år, han vet var han har mig.

Vill ha fler barn
På frågan om hon drömmer om fler barn kommer svaret blixtsnabbt:

– Ja, det gör jag! Havanna har börjat fråga om syskon. Jag får sätta mig med kalendern och pricka in en bra dag. Skämt åsido, jag vill gärna ha barn nu men det får bli när det blir.

Under tiden tänker hon njuta av det hon faktiskt har, sin hälsa, en trogen publik, en kärleksfull man och en kärnfrisk dotter. Tacksamhet, närvaro och kärlek – så enkelt men ändå så lätt att glömma bort.

– Man kan inte begära att människor ska leva nära döden, som om varje dag vore den sista, hela tiden. Det vore alltför slitsamt! Man får ju ta det med måtta.

Hon sträcker sig efter sin slitna, svarta skinnjacka som hänger över en stol och gör sig redo för att rusa vidare ut i vintervädret. Det nya året är ännu i sin linda, varje dag ett oskrivet blad.

– Jag kan bara hoppas att min känslobrunn fortsätter att flöda, att jag omfamnar högt och lågt och stannar upp och känner efter ibland. Jag vet ju att jag kan förlora allt så jag tar ingenting för givet.

 

Jill Johnson: Sorgen fick mig att fatta hur lycklig jag är!

Annons
Scroll to Top