Linda Lampenius: Efter ett tufft år njuter jag i fulla drag av en riktig gammaldags jul!

Året som har gått började i moll för violinisten Linda Lampenius. Med sjukdom, inställda föreställningar och uppbrott från pojkvännen.

Men allt hann vändas till dur innan året var till ända.

Nu syns Linda överallt. Hon har nyss kommit ut med en skiva, är nyförlovad och förälskad och snart väntar julfirande på den plats som hon älskar mest på jorden, den 300 år gamla släktgården tio mil öster om Helsingfors.

– Det är där jag finner ro och för mig är det där julen finns. Jag har ju bott och turnerat utomlands i många år, men var jag än har befunnit mig i världen så har det varit självklart att komma hem till gården när det är jul.

– Det har hänt att jag har kommit nerdimpades direkt från ett hektiskt Los Angeles med palmer och stekande sol, till 20 minusgrader och massor av snö på den finländska landsbygden. Det är stora kontraster, men det är ingen tvekan om var jag har mitt hjärta!

Vad gäller kontraster och motsägelser så är Linda sådan också som person. Blond, glamorös och välsvarvad. För några år sedan var hon modell för Björn Borgs underkläder och hon har visat mycket av sig själv på omslaget av amerikanska Playboy.

Samtidigt har hon en utbildning på prestigetyngda Sibelius-Akademien i Helsingfors, en bakgrund i Finska Nationaloperans orkester och är högt respekterad av kolleger inom den klassiska musiken. Hon har också medverkat i Andrew Lloyd-Webbers verk Metal Philharmonic, där hon framförde flera verk som specialskrivits för henne.

– Det beror nog på mina skådespelande föräldrar. Jag har under hela min uppväxt sett dem varva Shakespeare och lätt underhållning, till och med ren buskis, och aldrig haft intrycket att det ena är finare än det andra.

– För en del verkar det som om ens begåvning och kunnande plötsligt bara försvinner när man medverkar i lite mer lättsamma sammanhang, men det tänkandet har jag aldrig förstått mig på!

Men Playboy – ångrar du inte det?
– Nej inte alls! Om man blir nu blir erbjuden att vara med på ett så kallat kändisomslag och dessutom får väldigt, väldigt bra betalt, så tycker jag inte att det är ett dugg konstigt att tacka ja. En del tror att jag har “vikt ut mig”, som det heter, men så är det inte.

– Det enda som kan reta mig är att uppmärksamheten kan bli så enormt mycket större kring en bild som har tagit en dag att fotografera än en lång musikkarriär. Jag har turnerat som violinist sedan jag var 8 år och det är den klassiska musiken jag brinner för!

Berätta om dina finska rötter!
– Jag är född i Helsingfors och tillhör finlandssvenskarna – en minoritet som utgör 6 procent av befolkningen i Finland. Svenska är mitt modersmål och det språk som vi talar hemma, men jag lärde mig finska redan som liten.

– Jag är till stor del uppvuxen i kulisserna på Svenska Teatern i Helsingfors, men passades också av en äldre tant som lärde mig finska. Hon talade den mycket vackra finska som man talar i mellersta Finland, så där hade jag tur!

– Jag har studerat och arbetat i Helsingfors, men tillbringat väldigt mycket tid på den släktgård som har gått i arv i många generationer på mammas sida. Den ligger utanför Lovisa i det område som heter Lappträsk och där en stor del av befolkningen är svensktalande.

– Finland var ju en del av Sverige fram till 1809 och den svenske kungen Gustaf III vistades mycket i just Lovisa. Staden har för övrigt fått sitt namn efter hans mor, drottning Lovisa.

Är det stor skillnad mellan de svenska och finska jultraditionerna?
– Ja, jag vet ju egentligen inte så mycket om de svenska traditionerna, eftersom jag alltid har firat jul i Finland. Men hemma har vi både skinka och gröt, julbord och klappar och det vet jag att man har i Sverige också. Julgran har vi förstås och på den tiden det fortfarande fanns kor på gården var det självklart att de också fick en julgran med elektriska ljus inne i lagården.

– Precis som i Sverige sätter vi ut ett fat gröt på farstutrappan, men där tror jag det finns en skillnad. I Finland säger man att gröten är till tomtarna, för det är så vi kallar tomtenissar. Men tomten, han som kommer med paket, han kallas julmannen i Finland. Hemma är det pappa som är julman.

– Det som verkligen är speciellt med mitt julfirande är nog att det sker på den gamla gården som ligger inbäddad i snö vid den här tiden på året. Även om Lappträsk inte ligger så långt från Helsingfors är det betydligt kallare här. Det finns både lo och mård runt vår gård och som vuxen har jag förstått att gröten som jag som barn brukade sätta ut till tomtarna, den åts nog ofta upp av de vilda djuren!

Med en pappa som är skådespelare föreställer man sig att det alltid har varit en viss klass på julmannen hemma hos familjen Lampenius?
– Jodå, det stämmer – både vad gäller förklädnad och rolltolkning. Och han har aldrig sett likadan ut år från till år!

– Det hör också till traditionen att pappa läser “Tomten” av Viktor Rydberg.

Deltar du i julförberedelserna?
– Det har jag gjort i många år och jag vet inget roligare. Hos oss är all julmat hemlagad, brödet hembakat och det är faktiskt inte så länge sedan man slaktade på gården.

– De senaste åren har jag tyvärr inte haft möjlighet att vara med under julförberedelserna. I år arbetar jag ända till den 22 december, men morgonen efter tar jag min bil och kör ombord på färjan till Finland.

– När jag sedan är framme kör jag direkt mot Lovisa, där familjen väntar. Pappa, som är 16 år äldre än mamma, fyller 84 år precis före jul, så det känns extra viktigt att vara på plats!

Du är nyförlovad med skånske Johan. Firar ni jul tillsammans?
– Det vet jag uppriktigt sagt inte än, men jag förstår ju att hans familj i Skåne vill ha hem sonen till jul, så det är väl inte alldeles troligt att vi firar tillsammans i år. Men i framtiden får vi förstås försöka lösa det!

Var Linda Lampenius än har befunnit sig i världen har det alltid varit självklart att komma hem till den finska släktgården över jul. Det är där hon finner ro i själen.

Du har haft ett på många sätt tufft år och man har bland annat sett dig hoppa omkring på kryckor. Vad hände?
– Ja, det har varit ett elände. Jag upptäckte en knuta på vänster fot i våras och gick till doktorn och visade upp den. Han tyckte att den skulle opereras bort, men jag var inte ett dugg orolig. Jag har tidigare haft en knuta, en så kallad ganglion, på handleden. Det är en nervknut som i mitt fall berodde på överansträgning på grund av mitt fiolspelande. Nu var jag övertygad om att det var något liknande.

– När jag vaknade upp efter operationen fick jag dock veta att knutan på foten var en tumör och att den hade skickats till analys för att man skulle undersöka om det fanns cancerceller i den.

– Det tog två hemska veckor innan jag fick besked om att tumören var godartad. Jag blev förstås enormt lättad, men det visade sig att bekymren långt ifrån var över. Såret ville inte läka ihop riktigt och jag har haft upprepade, svåra infektioner.

– Fortfarande har jag lite besvär med foten, men nu verkar det som om det äntligen går åt rätt håll. Fast det har tagit sju månader av mitt liv och jag har inte minst varit ledsen över att ha varit tvungen att ställa in en del spelningar under året. Jag är inte lycklig om jag inte får spela!

Vem är din musikaliska förebild?
– Det är lätt att svara på – Jussi Björling! För mig finns det ingen större. Han hade för övrigt finska rötter.

– “Om du skulle sjunga det här stycket, hur skulle du vilja att det lät då?” Så säger man ofta vid musikundervisning och mitt svar har väldigt ofta varit att jag vill spela som Jussi sjöng.

– Det har förresten hänt att man har sagt att min musik låter som Jussis sång och då har jag blivit så stolt att det inte är klokt!

– Jag har också en stor förebild bland de som är aktiva idag och det är Kalle Moreus, som jag har arbetat mycket tillsammans med. Vi var bland annat ute på julturné tillsammans i fjol och hade enormt roligt. Åh, vad jag tycker om honom! Han är lite som en pappa-figur, trots att han inte är så väldigt mycket äldre än jag.

– Han har ju en klassisk bakgrund och har under många år spelat i Kungliga filharmoniska orkestern i Stockholm, men har sedan gett sig ut på lite andra marker, bland annat folkmusiken, så vi har mycket gemensamt.

– Kalle har alltid trott på mig och uppmuntrat mig. Sådant som att jag har varit underklädesmodell bryr han sig inte ett dugg om. Han ser mitt kunnande. Att jag nu har förverkligat en gammal dröm om en skiva med folkmusik kan jag till stor del tacka Kalle för, trots att han inte är med på skivan.

Har du gott självförtroende när det gäller musiken?
– Ja, det har jag nog. Jag vet vad jag kan. Jag har fått en gammaldags utbildning, en utbildning i den gamla ryska skolan, brukar jag säga. Pressats av stränga lärare sedan barnsben, gråtit många gånger, men mötts av en axelryckning och fått ta nya tag.

– De där hyllningarna som man får ta emot på scen ibland står verkligen i kontrast till undervisningen, då det bara är felen som påpekas!

Du har bott på många håll i världen. Nu bor du i Stockholm. Är det Sverige som är hemma nu?
– Ja, för första gången på många år känns det som om jag äntligen är hemma någonstans! Jag och Johan har precis flyttat in i en jättemysig, men än så länge nästan oinredd, lägenhet mitt i Stockholm. Där kommer vi att trivas!

– Visst känner jag varmt för Finland, men det är i Sverige jag vill bo. Men julen på finska landsbygden, den vill jag aldrig vara utan