Sophie övervann rädslan för att rodna: ”Då jag bjöd in rodnaden i mitt liv slutade den dyka upp”

Varje vecka möter Sophie Håkansson människor som lider av erytrofobi. Hon är sedan cirka ett år tillbaka klar med sin utbildning till psykosyntesterapeut och driver Ömsa Samtalsterapi & Coaching där hon vägleder vid mottagningar i både Malmö och Lund samt online.

— I min utbildning ingick minst 60 timmar egenterapi. Det var under dessa timmar jag för första gången tog tag i rädslan och ångesten kring rodnaden. Det visade sig att två av terapeuterna jag gick hos själva hade haft problem med rodnad, vilket gjorde att jag verkligen kände mig förstådd, säger Sophie och fortsätter:

— Tidigare hade jag inte nämnt rodnaden för en levande själ. Nu är min önskan att min öppenhet kan leda till att andra känner sig mindre ensamma
i detta och också vågar söka hjälp.

Läs även: Triggereffekten: Så vänder du negativa känslor till personlig utveckling

Fobi för att rodna

Det finns få historier att läsa om människor som lider av fobin för att rodna. Det är fortfarande skambelagt, och de flesta som drabbas tror ofta att de är alldeles ensamma om sina upplevelser. Det Sophie också vill uppnå med att berätta om sina erfarenheter är att belysa att det faktiskt går att lära sig att hantera det jobbiga — och må bättre. Hur lång tid det tar och hur man går till väga kan se olika ut beroende på vem man är, men att möta sina känslor, utforska sina tankar och lyfta bakomliggande orsaker till varför man har utvecklat fobin är generellt en bra start.

Läs även: Lär dig tyda kroppsspråk: Kroppen avslöjar allt vi inte berättar

Sedan Sophie gick ut på Instagram, i poddar och i dagspressen och berättade om sin erytrofobi har många hört av sig till henne för att dela med sig av sina egna erfarenheter. Någon menade att hen fått hjälp av att veta att det finns fler som lider av samma fobi, igenkänningen var stor med Sophies historia.

— Skammen jag kände var en stor del i min problematik. Jag skämdes så mycket just för att jag skämdes över rodnaden. Jag som alltid varit utåtriktad och social, och inte haft några större bekymmer med att visa mig sårbar i de flesta situationer, jag kunde inte prata om rodnaden — den känslan kidnappade mig.

Läs även: Slipp den eviga kampen mot obehagliga känslor

Problemen började i gymnasiet

För Sophies del började rädslan i gymnasiet, när hon plötsligt hamnade i fokus för allas blickar. Det kunde röra sig om en redovisning inför klassen eller ett bli ombedd att utan förvarning svara på en fråga. Hon kände sig inte bekväm med den sortens uppmärksamhet och när klasskompisarna kommenterade att hon var pionröd i ansiktet och undrade varför, då blev allt bara värre.

— Jag har aldrig varit mobbad. Det var klasskamrater som gjorde sig roliga på min bekostnad utan att de förstod hur det skulle påverka mig. När jag
i olika sammanhang fortsatte att bli röd i ansiktet växte ångesten. Det blev som en ond cirkel. Jag förväntade mig att jag skulle rodna och då hände det. Jag började använda mig av säkerhetsstrategier som att undvika vissa situationer, att alltid ha nedsläppt hår som jag kunde skyla ansiktet med och jag bar ofta sjal för att kunna dölja mig.

Läs även: Signe lärde sig att acceptera livets svåra bitar: ”Jag flyr inte längre”

På universitetet och senare i livet fortsatte Sophie med strategierna hon blivit van att ta till. I olika sociala situationer såg hon till att ha ett vattenglas framför sig på bordet och om hon anade den där välbekanta vågen av rodnad närma sig, då ursäktade hon sig och gick iväg för att fylla på vatten.

— Jag identifierade mig starkt med mina modiga och sociala delar av min personlighet och ville inte kännas vid ångesten. Att plötsligt komma i kontakt med min egen skam, sårbarhet och ångest var för jobbigt. Jag funderade inte ens på att söka hjälp. Säkerhetsstrategierna kändes trygga i stunden, men i dag vet jag att de inte håller i längden. Ångesten kommer ikapp en.

Har lärt sig hantera ångesten

Under många år arbetade Sophie som fotograf, inom reklamvärlden och modellade en del, men för fem år sedan bestämde hon sig för att gå en treårig utbildning till psykosyntesterapeut vid HumaNova i Lund. Det första utbildningsåret lade stor vikt på hennes personliga utveckling.

— I egenterapin var jag tvungen att möta mig själv. Jag fick jobba med att acceptera att rodnaden inte går att ta bort helt och hållet, det är en mänsklig reaktion. När jag fick en djupare förståelse för mina känslor, tankemönster, och vad som gjort mig till den jag är idag — kunde jag nå en acceptans kring min rodnad och sluta kämpa emot obehagskänslan om den kom. Jag började så småningom bli vän med rodnaden. Då plötsligt kom den inte heller på besök lika ofta. 

Om Sophie skulle rodna idag låter hon rodnaden komma och gå utan att kämpa emot, eller så kan hon säga något i stil med: ”Nu rodnar jag igen — jag gör det ibland, det är ingen fara”. 

Läs även: Övervinn dina rädslor – lite i taget: Psykologens bästa tips

Att sätta ord på det som händer är bra. För Sophie är den situationen inte längre skambelagd, hon har slutat bry sig om vad andra människor ska tycka och tro. 

— Jag är själv ett levande bevis på att det går att bli fri från ångesten. I stället för att trycka ner sina känslor är det fint att börja möta dem med nyfikenhet och ickedömande. Från den dagen då jag bjöd in rodnaden i mitt liv slutade den dyka upp lika ofta.

Hjälper andra med erytrofobi

I sitt arbete med att hjälpa andra som lider av erytrofobi möter hon olika slags människor i varierande åldrar. Allt från ungdomar av båda könen, till medelålders och äldre kvinnor och män — i vitt skilda yrkesroller och befattningar.  Vissa lever med begränsningar i stora delar av sina liv, andra fungerar hur bra som helst i de flesta situationer, men mår dåligt i vissa specifika. 

Några är extroverta, en del introverta och andra är ambiverta, alltså den personlighetstyp som kan vara energifylld och trivas i sociala sammanhang, men samtidigt behöver tid i enskildhet för återhämtning. Gemensamt för de flesta som lider av erytrofobi är att de under lång tid har hållit det hemligt.

Läs även: Introvert eller extrovert? Här är den egentliga skillnaden

— Många har blivit experter på att dölja rodnaden, de använder sig av olika säkerhetsstrategier, som kortsiktigt känns bra men som långsiktigt tyvärr gör ångesten  värre, då man bekräftar för kroppen att man gjorde rätt som flydde undan ”det hemska hotet”. I stället är det bra om man kan utmana sig, till exempel våga säga något litet på ett möte, lämna den trygga sjalen hemma eller sätta upp håret. Det gäller att hitta sin egen snälla inre röst, att visa sig självmedkänsla: ”Det är okej att rodna”, ”Jag är modig som vågar” och ”det är mänskligt att känna sig nervös”.

Det finns hjälp att få

Kring halsen bär Sophie ett smycke i form av en orm, den symboliserar möjligheterna vi alla har att ömsa skinn, alltså att bli av med det som vi kanske inte längre identifierar oss med. Det som inte gagnar.

— Jag har sedan barnsben fått höra från många håll att jag är social och kompetent, vilket ju är jättefina egenskaper. Men det kan också sätta en viss press på att alltid vara den som ska ta hand om, hålla stämningen och få allt att flyta. Vi får ofta roller tilldelade oss från det vi är barn, men dessa behöver inte alltid vara en sanning. Att ömsa vissa av våra lager kan gynna oss och få oss att må bättre.

På så vis kan vi leva mer autentiskt som de vi verkligen är och vill vara.

Läs även: Råden som hjälper dig ur den skadliga offermentaliteten

I sitt arbete som terapeut har Sophie kunnat se att många som söker hjälp för erytrofobi är empatiska och ansvarstagande. Många är vana att klara av och reda upp, de identifierar sig som starka. Kanske, funderar Sophie, är det just dessa personlighetsdrag som gör det så svårt att söka hjälp.

— När jag själv gick i terapi, dök meningen ”att ta en för laget” upp och min dåvarande terapeut frågade hur det skulle vara att nämna rodnaden om den dök upp i ett socialt sammanhang. De där orden klickade till i mig. Det hade gått så många år, jag hade lagt ner så mycket energi på att undvika och dölja. Nu tar jag en för laget och delar min historia. Min förhoppning är att människor ska känna igen sig och veta att de inte är ensamma med rodnaden. Jag vill sprida hopp om att det finns vägar igenom detta, och jag hoppas att fler ska våga söka hjälp. Numera pratar jag med mig själv med en snällare och mjukare röst.

5 fysiologiska reaktioner vid erytrofobi

När du känner oro eller rädsla för att rodna aktiveras kroppens stressystem, vilket leder till fysiska reaktioner. 

1. Stressresponsen triggas
   När du förbereder dig för, eller när du står inför, en social situation där du riskerar att bli bedömd kan din kropp uppfatta detta som ett hot – även om hotet egentligen inte är verkligt. Hjärnan skickar en signal till hypotalamus, som sätter igång kroppens kamp-eller-flykt-respons. Detta är en automatisk reaktion som är avsedd att skydda dig från fara.
2. Sympatiska nervsystemet aktiveras
   När din kropp känner stress, aktiveras det sympatiska nervsystemet (den del av nervsystemet som styr vår ”kamp-eller-flykt”-respons). Detta leder till en ökning av hjärtfrekvensen, snabbare andning och en allmän känsla av oro.
3. Frisättning av adrenalin
   Som en del av denna respons frisätts adrenalin (numera epinefrin), ett hormon som gör att kroppen förbereder sig för att hantera en upplevd fara. Adrenalin gör att blodkärlen vidgas och ökar blodflödet till vissa delar av kroppen – bland annat till ansiktet.
4. Ökat blodflöde till huden
   När blodkärlen vidgas, kommer mer blod till huden, särskilt till ansiktet. Detta orsakar rodnaden – du får en synlig, röd ton i ansiktet, särskilt på kinderna, halsen och ibland på bröstet.
5. Förstärkning av rädsla och oro
   För den som lider av erytrofobi blir rodnaden i sig en källa till ytterligare oro. När du märker att du börjar rodna, kan detta förstärka din ångest, vilket gör att kroppen slår på ”stressresponsen” ännu mer. Detta kan skapa en ond cirkel, där rädslan för att rodna leder till mer rodnad, vilket i sin tur förstärker rädslan.