Marie-Louise var singel och drömde om ett barn – då ändrade hon sitt sätt att dejta

Om man hade gått förbi dem den dagen för åtta år sedan hade de nog sett ut som vilket annat par som helst på en första dejt.

Marie-Louise Heidelberg var i alla fall både nervös och ganska förväntansfull när hon dök upp till den planerade promenaddejten vid Köpenhamns kanske mest klassiska dejtställe – nämligen Søerne.

Barn och föräldrar

Läs även: De populäraste bebisnamnen 2025 – spana in topplistan!

Men även om hon hade nerverna utanpå, som hon hade haft på andra dejter tidigare, så skilde sig den här dejten på en viktig punkt – hon visste redan i förväg att den inte skulle leda till en romantisk relation.

Mannen hon skulle träffa var visserligen singel, precis som hon själv. Men han gillade också män, precis som hon själv gjorde.

Däremot hade de också en tredje, stor sak gemensamt, som nu hade lett till att de skulle träffas, nämligen drömmen om ett barn.

– Jag hade träffat honom på regnbuebarn.dk, som är ett onlineforum för människor som gärna vill skaffa barn på ett lite annorlunda sätt. Man kan se det som en form av dejtingsajt. Därigenom fick jag många irrelevanta och olämpliga meddelanden, så det var lite av en djungel att hitta rätt i – men en dag snubblade jag över en profil som tilltalade mig, berättar Marie-Louise, som i dag är lite osäker på vem som tog kontakt först – hon eller Kenneth, som mannen bakom den spännande profilen hette.

Men de fick kontakt, och efter några samtal fram och tillbaka via regnbuebarn.dk och därefter Messenger bestämde de sig för att träffas.

När Marie-Louise gjorde sig i ordning för ”dejten” var hon inställd på att visa sig från sin bästa sida, vilket bland annat betydde att hon skulle låta cigaretterna ligga kvar i väskan.

– Jag tänkte att jag inte skulle röka alls, för jag skulle ju kanske vara mamma till hans barn, minns Marie-Louise och skrattar åt tanken. För det dröjde nämligen inte länge innan den planen övergavs.

– Efter 5 minuter sa jag till honom att jag faktiskt röker, men att jag nog ska låta bli om vi någon gång skulle få ett barn. Och han var typ toppen, toppen, jag röker också, säger hon och skrattar igen.

Med det var den öppna dialogen och kemin mellan de två redan tydlig, och det första mötet vid Søerne blev snabbt till många fler ”dejter”.

Barn och föräldrar

Läs även: Lovisa var rädd för att föda igen – då testade hon hypnobirthing

God kemi från början

För Marie-Louise rådde det ingen tvekan om att hon i Kenneth hade hittat en man som hon mycket väl kunde se sig själv bilda familj med.

– Jag kunde känna kemin direkt. Och efter ganska få träffar visste jag faktiskt att jag gärna ville ha honom som pappa till mitt barn. Det var en känsla av att han var en god människa och att vi hade samma värderingar. Känslan kom djupt inifrån på ett sätt som jag faktiskt aldrig har upplevt med en man i en kärleksrelation tidigare – men den hade jag bara med honom.

Medan Marie-Louise snabbt kände kemin var Kenneth lite mer tveksam. Därför bestämde de sig för att ta god tid på sig att ”babydejta” varandra.

– Jag tror att han var rädd för att något skulle gå fel. Så han ville gärna att vi skulle träffa varandras familjer och att vi skulle resa bort tillsammans. Så vi reste till Helsingfors, även om jag inte direkt hade någon större reslust och inte förstod varför vi skulle göra det. Men han ville gärna se mig i situationer där jag kanske blev lite pressad, men också bara se hur vi samarbetar och hur vi är som människor – och i grunden också hur vi skulle vara som föräldrar tillsammans.

Resan till Finland visade sig gå precis enligt plan, och dagarna var fyllda av skratt, öl och fest. När de kom hem fortsatte de sina dejter med middagar, fler promenader runt Søerne och teaterbesök, samtidigt som de kom närmare ett svar på om de tillsammans skulle inleda sitt livs största kapitel och bli föräldrar.

Barn och föräldrar

Läs även: Camilla fick ett sms från en bekant: "Ska vi skaffa barn tillsammans?"

Ett tydligt besked hos gynekologen

Vägen till att träffa Kenneth via regnbuebarn.dk hade inte varit enkel för Marie-Louise, som alltid hade önskat att bli mamma. Hon hade nämligen alltid föreställt sig att hon först skulle bilda familj när hon hade träffat mannen i sitt liv.

– Det var en del år då jag försökte hitta kärleken, också med tanken på att så småningom bilda familj. Men det var aldrig någon relation som utvecklades till något seriöst, även om jag hade några pojkvänner emellanåt. Men jag tänkte verkligen länge att jag absolut måste ha grunden på plats innan jag kunde få en familj. Men det där med kärleken lyckades bara aldrig för mig. Och jag har hela tiden vetat att jag gärna ville ha ett barn.

Allteftersom åren gick växte tanken på att få ett barn ensam fram, men samtidigt fortsatte Marie-Louise att försöka hitta kärleken, bland annat på dejtingplattformen Tinder. Men i slutändan ledde det inte till mer än lite småromanser och flörtar.

Men när Marie-Louise Heidelberg som 38-åring skulle på en rutinkontroll hos gynekologen fick hon ett besked som fick henne att ompröva sina ideal om familjelivet.

– Jag fick veta att jag faktiskt inte hade särskilt många ägg kvar, och det blev en stor knuff för mig. Det kan mycket väl vara så att man inte känner sig som en snart 40-åring i huvudet, men när biologin säger att man är det, då var jag tvungen att lyssna på den, säger Marie-Louise, som inte långt därefter gick på sitt första samtal på en fertilitetsklinik på Nørrebro.

– Vid den tidpunkten hade jag bara snuddat vid tanken på ett regnbågsbarn, och mina samtal med kliniken handlade faktiskt bara om att jag skulle köpa några spermstrån, och sedan skulle jag sätta i gång med att få ett barn själv. Och tiden efter satt jag tillsammans med min storebror och letade efter spermadonatorer på olika spermabanker på nätet. Vi läste om en massa donatorer, om deras utbildningsnivå och etnicitet och hobbyer, allt möjligt. Men det var som att det var något som höll mig tillbaka.

Allt eftersom tiden gick kretsade Marie-Louises tankar ofta kring om hon skulle ta steget.

Men en lördag förmiddag ringde en väninna till henne och uppmanade henne att lyssna på det senaste avsnittet av radioprogrammet Mads og Monopolet.

– Det gjorde jag, och i avsnittet var det en kvinna som ”babydejtade” två homosexuella män som inte kände till varandras existens. Hennes dilemma var om det möjligen var en form av otrohet, trots att det handlade om att bilda familj och inte om att hitta en partner.

Även om hon först bara tyckte att det var ett spännande dilemma, blev det till slut den sista knuffen innan Marie-Louise släppte idén om att shoppa spermier och i stället skapade en profil på regnbuebarn.dk, som efter bara några dagar ledde henne till Kenneths profil.

– Efter våra samtal stod det snabbt klart att han hade många av samma tankar om en eventuell familjekonstellation som jag hade. Och jag var tydlig med att jag önskade en pappa till mitt barn som inte redan var en del av ett par. För vad händer då om paret går isär? Ska barnet vara varannan helg hos sin mamma, den andra tredje helgen hos sin pappa och den tredje helgen hos den tredje parten? Det blir svårt för barnet och helt säkert också för föräldrarna.

Det var en bitande kall januaridag då Kenneth och Marie-Louise träffades för första gången, och innan sommaren och värmen kom hade de babydejtat, pratat om drömmar och förväntningar och inte minst träffat varandras familjer med stor framgång. Ungefär tre gånger i veckan umgicks de som två nya, nära vänner, och när det hade gått omkring ett halvår stod det helt klart för dem båda: De ville ha ett barn tillsammans.

Barn och föräldrar

Läs även: Vilde blev gravid som 17-åring: "Blev nog lite ställd"

Ett viktigt kontrakt

Innan de satte igång med själva den biologiska processen att skapa ett barn såg de två till att förbereda sig så väl som möjligt. Och för dem innebar det bland annat att utarbeta ett kontrakt som inte var juridiskt bindande, men som ändå visade sig vara mycket användbart.

– Jag har en gammal vän som är homosexuell och har en man. De fick ett barn tillsammans med en kvinna, och de använde ett kontrakt som jag fick se. Det täcker allt från religionsfrågor, var barnet ska gå i skola, var barnet ska fira jul och födelsedag, och vilken typ av delad boendeordning man ska ha. Det öppnade upp för alla möjliga samtal och beslut, också om värderingar och uppfostran, som var väldigt viktiga för oss. Vi har ju en helt annan utgångspunkt än de som får barn tillsammans och tror att det är lycklig kärlek, och sedan går isär – och först då upptäcker att de är totalt oense om en massa praktiska saker. Allt det hade vi på plats redan från start.

Sperman hamnade på golvet

Med formaliteterna på plats och en stor känsla av trygghet i magen kontaktade Marie-Louise fertilitetskliniken igen.

–  Den här gången berättade jag att jag hade hittat en man som jag ville ha barn med, och det ville de lyckligtvis gärna hjälpa till med. Vi fick därför en tid den 12 december, och innan dess skulle Kenneth få sin sperma kontrollerad. Men innan vi kom så långt bestämde vi oss för att försöka själva efter att ha hört om några andra som också hade gjort så. Så vi köpte en spruta på apoteket och försökte hemma i augusti.

Det första försöket hemma gick dock inte alls som de hade förväntat sig.

– Vi var båda väldigt nervösa och hade ingen aning om vad vi höll på med. Kenneth skulle fixa med sakerna inne i min lägenhet, och under tiden satt jag ute i trappan med min iPad. Och grannarna gick förbi och frågade om jag var okej, eller om jag hade låst mig ute. Men jag kunde ju inte säga att det satt en man i min lägenhet och onanerade, säger Marie-Louise och skrattar åt tanken.

– När jag kom in igen skulle Kenneth ge mig sprutan, och då råkade han trycka ut den i handen. Det var så sorgligt och pinsamt. Vi försökte sedan igen nästa morgon, då det gick bättre – och jag låg med benen i vädret och hoppades på det bästa, men jag blev inte gravid.

De följande månaderna försökte de tre gånger med hemmametoden. Och innan de hann fram till tiden på kliniken i december lyckades det. Marie-Louise hade blivit gravid.

– Med tanke på att han var 41 och jag var 39 och hade låg äggreserv, så var det bara helt otroligt. Jag ringde till kliniken och berättade det, och de sa att vi skulle komma dit och bli skannade, och det gjorde vi. De bekräftade att jag var gravid – och det var alltså vår Leopold som låg där inne i magen. Jag tycker fortfarande att det är galet att tänka på att vi blev gravida med en konstig spruta från apoteket, för jag var säker på att vi skulle till den där kliniken och få en massa hjälp precis som så många andra.

Marie-Louise Heidelberg är typen som är tydlig i sitt språk och med vem hon är. Därför var det också viktigt för henne att vara så öppen som möjligt om deras situation och graviditeten. Det gällde också gentemot hennes föräldrar, som visserligen tyckte om Kenneth, men som hade hoppats för hennes skull att hon ändå skulle få en mer klassisk familjekonstellation.

– Mina föräldrar behövde lite tid. Nu älskar de ju honom och han är en del av familjen, men de hade helt klart föreställt sig att jag skulle ha en kärnfamilj, och de var också rädda för alla möjliga skräckscenarier som de egentligen inte visste något om, men de var bara rädda för sin dotters skull.

– Men för mig stod det snabbt klart att det här var mycket bättre för mig än att antingen fortsätta leta efter en man – eller att göra det ensam. Både vänner och familj har sagt att de skulle hjälpa mig med barnet om jag blev ensamstående mamma, och det är jag så glad för – men när allt kommer omkring har folk ju sina egna liv, och jag kunde känna att det var rätt för mig att mitt barn hade en pappa.

Ensam med stor mage

Marie-Louise var lycklig över att bli mamma, och hon var glad över att barnet i magen var Kenneths. Ändå fanns det stunder då hon kände sig ensam.

– Jag var verkligen ensam, det var jag. Särskilt mot slutet, när jag hade jättemycket vätska i kroppen och inte kunde göra något. Jag fick också en blodpropp i benet, och sommaren 2018 var otroligt varm, och jag låg bara på soffan och drog kalla disktrasor över magen. Och jag tänkte verkligen, vad i all världen skulle hända med mig. Det var smutsigt överallt, och även om jag fick hjälp med det praktiska, bland annat av flera väninnor, så var jag bara ensam väldigt ofta. Kenneth var också en stor del av det, men hur man än vrider och vänder på det så är man bara ensam mycket av tiden, när man inte är i en relation.

– Men om Kenneth inte hade varit där, hade alternativet ju varit helt ensam. Och det som Kenneth alltid har varit bra på är att prata mig till ro om jag får panik över något, och egentligen bara att finnas där för mig. Han har alltid varit jätteduktig på att rycka in om jag hade en utmaning eller en oro, och jag kan alltid ringa honom -

och så bor han inte längre bort än en cykeltur på 7 minuter, för jag bor på Nørrebro och han bor på Nansensgade. Han är verkligen en trygg och viktig man i mitt liv.

Med livet som insats

Månaderna gick, och förlossningen närmade sig. Och det skulle visa sig att precis som resan till att bilda familj och bli gravid, så slutade också den helt annorlunda än Marie-Louise hade föreställt sig. Och i dag, åtta år senare, får hon fortfarande tårar i ögonen av att tänka på den dag Leopold kom till världen.

– Kenneth var med vid förlossningen, och det var väldigt naturligt för oss. Men det gick inte alls som förväntat. Det slutade med ett akut kejsarsnitt, och jag hamnade på intensivvårdsavdelningen, och jag såg inte mitt barn förrän jag vaknade igen, mer än ett halvt dygn efter förlossningen. Kenneth fick Leopold i famnen och blev helt chockad och rädd för att det kanske inte skulle finnas någon mamma till hans barn, och att han skulle bli ensam pappa, säger Marie-Louise med gråt i rösten.

– Och han skulle ringa till min familj och förklara situationen. Så det första halvdygnet för honom var väldigt våldsamt, och han blev inlagd på barnavdelningen med Leopold. Senare gick vi i en efterförlossningsbehandling, eftersom vi båda hade fått ett förlossningstrauma. Men vi tog oss igenom det tillsammans.

Den svåra starten visade sig vara ett starkt eldprov för föräldraparet.

– Kenneth insåg att Leopold mycket väl klarade sig med honom. Och senare, när vi skulle till läkaren eller något annat, så var det inte nödvändigtvis jag som satt med barnet i famnen. För varför är det egentligen alltid mamman som ska sitta med barnet? Det är ju bådas barn.

Den första veckan i Leopolds liv bodde Kenneth hos Marie-Louise. Men när han sedan åkte hem slog en hård verklighet till.

– Han skulle så klart åka hem, eftersom vi båda behövde vårt eget utrymme. Men det är tufft att vara den som är vaken hela tiden, även om jag tror att andra mammor också upplever det. Men i mitt fall fanns det bara ingen som kunde torka upp spyor från golvet eller något annat. Och det är tufft. Det tyckte jag faktiskt var enormt svårt de första två åren, samtidigt som jag skulle vänja mig vid att lägga mitt liv som partypingla lite på hyllan, säger hon med ett litet skratt.

– Men samtidigt finns Kenneth där som den extra hjälpen, som trots allt köpte de våtservetter jag inte hade hunnit köpa, eller kom förbi med lite mat. Och det hade ju varit helt annorlunda om jag hade varit solomamma.

Barn och föräldrar

Läs även: Freja föddes tre månader för tidigt och vägde bara 567 gram: ”En chock"

Måndagsmiddagar som hållpunkt

I dag är Leopold en sju år gammal och väldigt glad pojke. Genom åren har samarbetet mellan Marie-Louise och Kenneth fungerat så bra att hon till och med själv är förvånad över det.

– Vi har så klart haft konflikter. Men de är så få att det är verkligen imponerande, och jag är helt säker på att det är färre än för de flesta människor som lever i en kärnfamilj. Tillsammans med mina väninnor kan jag också skratta åt att min relation till Kenneth är den mest lyckade relation jag någonsin har haft med en man. Men så är det verkligen.

En av de få konflikterna handlade om huruvida Leopold skulle gå i kommunal skola eller privatskola, och det överraskade Marie-Louise att det plötsligt fanns en punkt där de var mycket oense.

– Det blev vår första större konflikt, och jag tror att det överraskade oss båda hur olika vi såg på det. Men återigen, det är ganska vilt att det skulle dröja så länge innan vi stod inför en sådan problematik, och det tror jag bland annat kan tillskrivas kontraktet som vi gjorde då.

För familjen har det också alltid varit viktigt att ha en bra rutin, och därför äter de tillsammans varje måndag hos antingen Kenneth eller Marie-Louise.

– De där måndagsmiddagarna är så bra, för då hinner vi gå igenom allt med skolan och allt det man inte riktigt hunnit prata om under veckan på Messenger. Vi skriver ju med varandra hela tiden och har konstant kontakt, men det är något annat med den där familjetiden på måndagar, när vi lagar middag och kanske spelar lite Uno, eller hittar på att sätta oss på ett kafé och äta pizza. Och det vill jag verkligen rekommendera andra i samma situation – gör något tillsammans, så att barnet kan se er interaktion. Leopold är precis lika trygg med mig som han är med Kenneth, och han är trygg när jag säger att ”det bestämmer pappa”. Den ömsesidiga respekten för varandra som föräldrar är så viktig. Och dessutom har vi också sådan tur att Kenneth är en lika självklar del av min familj som om han vore ett svärbarn. Han är bjuden på födelsedagar och alla andra stora tillställningar, och det gör också att Leopold vet att vi är en familj, att vi håller ihop och gör saker tillsammans.

Dejting och överenskommelser

Utöver den trio som deras familj utgör har det genom åren också funnits romantiska intressen för både Marie-Louise och Kenneth.

– Kenneth är lite bättre på att dejta än jag är, men jag har två gånger presenterat Kenneth för någon jag träffade. Men när jag dejtar är jag väldigt tydlig med att jag inte saknar en pappa till mitt barn. Det står till och med på min Tinder-profil när jag använder den. Och jag hoppas att Kenneth känner likadant, och han vet i alla fall att jag inte önskar två pappor till mitt barn. Men om han hittar en partner som gör honom glad och kan fylla en annan roll, så är det bara något bra. Men när det gäller Leopold ska det bara vara hans mamma och hans pappa som bestämmer de viktiga sakerna i hans liv.

Också i dejtingsammanhang kan Marie-Louise luta sig mot det kontrakt som hon upprättade tillsammans med Kenneth för flera år sedan, för föräldraparet har sedan länge pratat om att de inte vill bo långt ifrån varandra, oavsett vem som än kommer in i deras liv. 

– Där är jag glad att vi har samma inställning, eftersom det är det som får vardagen att fungera för oss. Så det kommer till exempel inte att hända att någon av oss flyttar till Roskilde inom den närmaste tiden på grund av en man.

– Kenneth är också viktigare för mig än en ny relation, som eventuellt är tillfällig. Och jag har verkligen stor respekt för Kenneth, och jag upplever att han känner likadant för mig, och det kommer ju till uttryck i de val vi gör tillsammans som föräldrar, som till exempel att stå fast vid att vår familjs välmående kommer först.

”Ett litet hack i Leopolds hjärta”

Marie-Louise är stolt och glad över att Leopold beskrivs som ett mycket harmoniskt barn av hans lärare och andra vuxna i umgängeskretsen, och det är också hennes egen uppfattning om sin son. Och hon tvivlar heller inte på att Leopold är glad för det sätt som hans familj ser ut på.

Därför kom det som en överraskning för både henne och Kenneth när Leopold började ge uttryck för en önskan om att hans mamma och pappa ska vara tillsammans.

– Han har frågat ”kan du inte bara gifta dig med pappa?”. Och det är ju helt otroligt att han påverkas till att tänka i de banorna, när han inte har känt till att hans föräldrar är ett par. När vi tre är tillsammans vill han gärna att vi alla kramas, och så säger han ”nu får ni gärna kyssas.”

– Då säger jag alltid att pappa gärna vill ha en pojkvän, och mamma också gärna vill ha en pojkvän. Och då säger han att pappa tycker om mig, och jag säger att jag också tycker om pappa, men att vi inte vill vara tillsammans. Så det står klart att hans dröm är att mamma och pappa är tillsammans, och det gäller nog i grunden för de flesta barn.

– Men jag blir överraskad av det, eftersom han ju just aldrig har sett oss vara tillsammans, och så blir jag också ledsen över att det fortfarande finns ett litet hack i hans hjärta, eftersom vi inte är ett par. Jag trodde att vi hade skapat en annan verklighet för honom, och det har vi ju också - och han mår bra och är en mycket okomplicerad pojke. Men det kom verkligen som en överraskning för mig att han också har de tankarna.

Skulle göra allt igen

Även om Marie-Louise använde många år på att leta efter den man hon skulle bilda familj med, så ångrar hon inte att hon inte har en kärnfamilj i dag. Däremot är hon ledsen över att hon inte har en pojkvän.

– Det är en sorg för mig, för jag vill gärna hitta en man. Men det är oberoende av att jag har fått Leopold, för det är ju på inga sätt säkert att jag hade haft en pojkvän bara för att jag inte hade fått ett barn. Och det hade varit en mycket större sorg för mig om jag inte hade fått ett barn, och trots allt finns det en biologi som spelar in om man ska hinna uppfylla den drömmen. En pojkvän kan jag fortfarande hinna få, och det hoppas jag på.

Marie-Louise kan däremot ångra att hon inte fick fler barn.

– Jag önskar att jag hade träffat Kenneth 10 år tidigare, för jag hade gärna fått mitt första barn när jag var 30. Och sedan fått ett eller två till efter det. Jag har alltid trott att jag skulle ha tre barn. Och jag tänker på att det inte är optimalt att sätta ett ensambarn till världen, särskilt inte när hans familjekonstellation inte är som de flestas. Men det handlar inte om att han inte mår bra, utan mer om att han har någon att luta sig mot senare i livet. När föräldrar till ensambarn går bort, står de där och ska tömma vinden helt själva och också gå igenom sorgen ensamma. Därför hade jag önskat att han hade fått ett syskon, men efter min fruktansvärda graviditet och förlossning var det inte aktuellt, och jag tyckte för övrigt också att jag redan hade blivit för gammal.

Samtidigt tyckte Marie-Louise att moderskapet var en stor omvälvning för henne, som var van vid det fria livet med fester och ett rikt socialt liv – men i dag ser hon en stor fördel med att vara i en regnbågsfamilj, för den delen av hennes liv har nu kommit tillbaka.

– Jag känner mig enormt privilegierad med vår vecka-vecka-lösning. Jag har ju en hel vecka då jag kan bete mig som en galning ute på stan, om det är det jag vill. Så på det sättet kan jag fortfarande bevara mitt barnsliga och fåniga liv. Det tycker jag är fantastiskt, säger hon och understryker att det förstås också finns långa kvällar då hon känner sig ensam.

– Så det är inte för att försköna det, för jag har också ensamma perioder då jag kan sakna Leopold helt enormt mycket. Men när mina väninnor, som är skilda, frågar mig om det inte bara är fruktansvärt när Leopold är hos Kenneth, så säger jag uppriktigt ”nej, det tycker jag inte.” Och jag har tänkt på om jag är konstig, eftersom jag inte tycker det. Men jag tycker verkligen att det är härligt att jag kan få båda världarna, och om jag saknar min son så skriver jag bara till Kenneth och frågar om de kan ringa på Facetime, och det hjälper mycket. Så jag tror att det handlar om att vår kommunikation är väldigt friktionsfri. Det gör allting mycket lättare att vara i.

Artikeln publicerades först hos Alt.dk som också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad.