Året utan sommar – klimatkatastrofen som ledde till upplopp och svält

När år 1816 inleddes fanns det en spirande optimism. Napoleon var äntligen besegrad och krigströtta familjer över hela Europa började slicka sina sår efter år av krig och umbäranden. Man sörjde de döda men såg fram mot en lugnare, fredligare tid framöver.

Men ingen anade då att en ny katastrof redan var ett faktum, även om Europa ännu inte drabbats av dess konsekvenser.

Men inom en snar framtid skulle det leda till svält, kravaller och epidemier runt om i världen – men också resultera i skapandets av en av världslitteraturens mest kända verk.

Största vulkanutbrottet någonsin

Och allt började redan den 10 april 1815 på en plats långt borta, nästan på andra sidan jordklotet. Då exploderade den indonesiska vulkanen Tambora i ett utbrott som var av en magnitud som ingen sett, varken förr eller senare.

Ljudet från utbrottet kunde höras vida omkring på jordklotet och de påföljande dagarna spydde berget ut runt 150 kubikkilometer material högt upp i atmosfären. Partiklarna började långsamt men obevekligt fördelas över norra halvklotet.

Tiotusentals människor tros ha dött i vulkanens omedelbara närhet men i Europa och Nordamerika fortsatte livet som vanligt. Men nästan ett år senare började saker hända. När vårens värme antogs komma med lättnad efter vinterns stränga kyla ville den inte ta fart riktigt. Det kändes som om våren först tvekade och stod stilla för att sedan backa och åter ge plats för snöfall och frostnätter.

Det blev kallt.

Först var det få som reagerade. Vintern hade varit mild på många platser och när våren anlände var det många som passade på att så sina grödor. Åren före hade också varit kylslagna, dels på grund av att flera mindre vulkanutbrott skett runt om på planeten vars atmosfär redan var förorenad med stoff, dels för att mänskligheten sedan några århundraden fått erfara det som idag kallas ”lilla istiden”. Man var van vid kyla och regn.

Blev aldrig varmt

När våren kom med löfte om värme steg optimismen. Kanske skulle detta år vara bättre.

De som närde den förhoppningen skulle komma att bli grymt besvikna. För detta år skulle visserligen visa sig annorlunda än föregående. Men inte bättre utan mycket, mycket värre.

Sverige var inte alls det land som drabbades värst men också här fick den uteblivna sommaren stora konsekvenser. Många bönder tvingades sätta sig i skuld för att klara av missväxten och priset på spannmål för stadsborna steg under året och kommande år.

Redan tidigare, kyligare år hade jordbrukarna haft problem med vädret och detta kom nu som lök på laxen.

När krisen var över och priset på spannmål åter sjönk var det många som fann det svårt att betala av de skulder man befann sig i.

Kylan ledde till hungersnöd i Europa

På kontinenten blev konsekvenserna mycket mer dramatiska.

Det var inte bara det att det var kallt. På många håll blev sommaren en enda lång regnperiod där det lilla vetet som lyckades växa i kylan flöt bort, potatisen på Irland ruttnade. I Schweiz kunde man se översvämningar med istäcke under sommaren, i Ungern och Italien föll under hela året snö som var omväxlande färgad röd och brun. I England förkortades växtsäsongen med tre månader vilket innebar att grödan på många platser inte hann växa till sig.

Stora delar av Europa drabbades av hungersnöd.

Den lilla skörd som ändå kunde bärgas betingade skyhöga priser och var oåtkomlig för stora delar av befolkningen, särskilt i städerna.

Klimatkatastrofen ledde till kravaller och epidemier

Och, som ett brev på posten, ledde klimatkatastrofen till orolighet, kravaller och plundringar. Desperata människor tar till desperata åtgärder när det gäller ens egen och familjens överlevnad.

Sedan kom epidemierna. Tyfus trivs i fukt och dålig hygien och för dem som redan var försvagade av svält och umbäranden blev den ofta dödlig.

Potatisen ruttnade – 60 000 avled på Irland

Människor dog i tusental, det fattiga Irland drabbades värst. Det finns uppgifter om att runt 60 000 avled på Irland sedan potatisen ruttnat bort efter åtta veckors oupphörligt regnande. På kontinenten och i England svalt många ihjäl, liksom i Nordamerika.

Också de följande åren blev kallare och blötare än normalt även om det lättade något och dödstalen minskade efter hand.

För de få besuttna blev inte konsekvenserna särskilt drastiska. De hade råd att betala de högre priserna för maten men ofta satt de inne i sällskap och hade det trevligt i längtan efter väderförbättringarna.

Några unga ur den engelska överklassen som försökte få tiden att gå var tidens stora ”innegäng” med författarna Percy Shelley, hans blivande hustru Mary, den omsusade lord Byron och Marys syster Claire som for runt i Europa på jakt efter en plats att tillfälligt slå sig ner. Till slut hamnar de i Genève i Schweiz, det land som kanske drabbats allra hårdast av katastrofen.

Mary Shelley skapade Frankensteins monster

Medan svält, sjukdomar och kravaller utspelade sig i landet satt de unga och berättade historier för varandra. De illustrerade en bjärt kontrast mellan det hårt drabbade folket och den sorglösa överklassen som kunde leva på ärvda pengar. Deras största bekymmer var kylan och regnet, som aldrig ville ta slut.

Den förhindrade de planerade utomhusaktiviteterna, så de fick göra det bästa av situationen.

En dag kom någon i sällskapet på den briljanta idén att fördriva tiden med att berätta spökhistorier för varandra. Och den historia som den 19-åriga Mary Shelley kommer på handlar om en galen vetenskapsman som vill sätta sig över Gud och skapa eget liv. Han lyckas, men han tappar kontroll över skapelsen och katastrofen är ett faktum.

Frankensteins monster var fött.

En annan av tidens kulturella giganter, författaren Johann Wolfgang von Goethe, kände sig lite krasslig denna sommar och begav sig därför till källan i Bad Tennstedt för att återfå energin och väcka livsandarna. Men det skulle visa sig svårt. Ihållande kallt regn och hård blåst gjorde den korta promenaden till hälsokällan närmast omöjlig och istället satt han på sin kammare och skaldade:

”Du försöker, o sol,
förgäves genom de
dystra månen skina”

Så många dog efter vulkunutbrottet

Efter några år kunde åter optimismen börja spira. Storkrigen låg tillfälligt i träda och ett mer normalt klimat stabiliserade sig.

Hur många som dog till följd av vulkanutbrottets konsekvenser är svårt att uppskatta. Vid själva utbrottet anses runt 10 000 ha avlidit, ytterligare runt 80 000 i vulkanens närhet svalt ihjäl eftersom öarna täcktes av aska.

Svälten och sjukdomarna tros ha tagit en bra bit över 100 000–200 000 liv runt om på Norra halvklotet.

Bistert väder under lilla istiden

Vintern 1658 vandrade den svenska armén under Karl X Gustavs ledning över Stora och Lilla Bält i Danmark och kunde därigenom anfalla Köpenhamn i ryggen. Men hur var det möjligt – Danmark och södra Sverige får ju nästan aldrig is som tål en människa, än mindre en beriden armé?

Svaret ligger i det som kallats ”den lilla istiden”, en kylslagen period som var betydligt kallare än idag. Hur länge den sträckte sig varierar mellan olika platser men från cirka 1400–1850 var det i långa perioder betydligt kallare än idag. Och kallast i Skandinavien var det just under 1600-talet, då Karl X Gustav beslutade att föra sin här över isen för att nå Själland landvägen.

Men lilla istiden, som i strikt mening inte var någon egentlig istid, var i hög grad aktuell också i början av 1800-talet, då ”året utan sommar” (1816) inträffade. Kylan berodde delvis på allmänna meteorologiska svängningar, men också på att vulkanen Tamboras enorma utbrott 1815 föregåtts av flera andra mellan åren 1808 och 1814. Atmosfären var redan förorenad med vulkaniskt material som effektivt reflekterade solstrålarna bort från jorden.